(Forts. följer.)
. . en
Herr Ciaffeis Soire.
Man har stundom, måhända ej alldeles utan skäl,
funnit konsertsången ej utgöra de italienska sångar-
nes starka sida. Detta vilja vi emedlertid desto min-
dre göra dem till en förebråelse, som det har sin
grund i det öfvervägande sinne för dramatisk san-
ning och lif, hvarigenom de till och med ofta lyc-
kas bevinga den stundom nog odramatiska musik de
nödgas sjunga. Hr Ciaffeis talang har samma dra-
matiska riktning, ej så mycket i de fadda amoroso-
rollerna, hvartill han mindre egnar sig, än i det
komiska facket, hvari han eger en ganska betydande
förmåga. Att han emedlertid äfven söker det rent
musikaliska elementet, i en högre sfer än den do-
nizettiska, det såg man af hans soirprogram, och
hans sång visade att han verkligen funnit det, ut-
veckladt i en mångsidighet, som omfattade skolor
från olika nationer och tidehvarf, samt erbjöd det
valdaste ur hvarje. Såsom representant af den klas-
siska tyska skolan funno vi Beethovens Adelaide,
denna romantiska sommarnattsdröm, hvari den yp-
pigaste naturåskådning upplöser sig i ett haf af väl-
ljud -— denna svåra sång, som kategoriskt besvarar
frågan, om sångaren bär poesi inom sig och förmår
uttrycka den. Den ädla stylen, den djupa känslan
i hr Ciaffeis sång väckte en ostörd illusion hos åhö-
rarne, och sedan sångaren tystnat, bevittnade det
stormande bifallet att han förstått lösa sin uppgift.
— En herrlig relik ur den äldre italienska skolan
var Alessandro Stradellas Preghiera från år 1613,
som hr C. sjöng med ett uttrycksfullt religiöst all-
var. Den vackra soldatarian ur Hvita Frun gaf hr
C. med dramatiskt lif, ehuru han, såsom oss synes, ej
alldeles träffade denna fina ridderliga ton, som är den
äldre franska skolan så? 1egen, och tyvärr synes blifva
alltmera främmande för vår tids sångare. Emedler-
tid gladde det mången musikvän att åter en gång
få höra en anklang från denna vackra opera. Ej
blott Boieldieu, utan äfven dAlayrac, Mehul, Isouard
hafva tystnat på vår scen, och detär intet glädjande
tecken, att våra sångare ej våga försöka sig på de-
ras sköna melodier. — Af Donizetti hade hr C. valt
en ballad, La Mere et YEnfant: en af denne ton-
sättares lyckligare kompositioner, och hvilken genom
det energiska, lefvande uttrycket i hr C:s deklama-
tion frambragte en verkligen skakande effekt. —
Den vackra Reichardska melodien, Rosens bildp,
vann likaledes relief genom hr Ciaffeis enkla och
hjertliga föredrag deraf, hvarvid han ganska rent och
precist ackompagnerades af musikaliska akademiens
kör, anförd af dess lärare, hr Cronhamn. — Slutli-
gen förekom ock en svensk originalsång: Längtan
från hafvet (af Josephson), hvars känslofulla melodi
motsvarades af hr C:s utförande. Äfven gaf hr C.
tillsammans med hr Walin en duett af Wennerberg
(En solnedgång vid Eklundshof) med naturfriskt och
okonstladt föredrag. Den lika enkla och friska kom-
positionen (som på begäran gafs da capo) skulle emed-
lertid hafva vunnit genom uteslutandet af den 3:dje
kupletten, som gjorde det hela något enformigt.
Hr C:s röst har på sednare tider mycket vunnit i sä-
kerhet, dess timbre i friskhet och behag. De sist-
nämde numren sjöng han med svensk text, den han
uttalade otvunget samt med en mjuk och behaglig
accent; han hördes med stort bifall och framropades
efter hvarje nummer. Afven hade man det nöjet
att höra hr kapellmästaren Foroni, ehuru endast i
ackompagnementet, hvarmed han biträdde sin lands-
man vid hvarje solonummer.
För öfrigt biträddes hr C. af hr Gehrmann, hvars
talangfulla och gedigna violoncellspel (uti ett diver-
vertissement af Romberg) skulle lyckats ännu bättre,
om den starka hettan i salongen varit mindre be-
svärande. Uti den djuptänkta, ehuru, med undan-
tag af adagiot, måhända mindre populära pianotrion
af Mendelsohn, fick man höra fru Wilh. Schäöck
(född Josephson), som tyvärr endast sällan offentligen
producerar sin intressanta talang; de båda sträng-
partierna gåfvos mycket artistiskt af hrr dAubert
och Gehrmannp. — Af musikaliska akademiens kör
utfördes Händels verldsberömda Halleluja, i ett, så
vidt sig göra lät, ganska Jyckadt arrangement för
mansröster af hr Cronhamn. Sångpersonalen var väl
inöfvad, och gjorde sin lärare all heder; dock säger
det sig sjelf, att de på stora massor beräknade ef-
fekterna endast i inskränkt mån kunde ernås, helst
då ackompagnementet äfven måste lämpas efter till-
gångarne för tillfäl et. — En i sin väg ej mindre
märkvärdig komposition, som började soiren, var
Beethovens stora instrumentalseptett: visserligen blott
ett fragment af den — en gigantisk skugga, som,
knappt bemärkt, skymtade förbi. Men säkert för-
fonades den snart af Adelaide, Beethovens älsklings-
arn.
Soirgen, som bevistades af H. M. Enkedrottnin-
gen, var ovanligt talrikt besökt; man skulle kunnat
säga att salen var full, om åhörarnes antal varit nå-
got mindre — nu var.den öfverfylld. —N—
amRtanmar———————— — LL hå