(Forts. följer.) . . en Herr Ciaffeis Soire. Man har stundom, måhända ej alldeles utan skäl, funnit konsertsången ej utgöra de italienska sångarnes starka sida. Detta vilja vi emedlertid desto mindre göra dem till en förebråelse, som det har sin grund i det öfvervägande sinne för dramatisk sanning och lif, hvarigenom de till och med ofta lyckas bevinga den stundom nog odramatiska musik de nödgas sjunga. Hr Ciaffeis talang har samma dramatiska riktning, ej så mycket i de fadda amorosorollerna, hvartill han mindre egnar sig, än i det komiska facket, hvari han eger en ganska betydande förmåga. Att han emedlertid äfven söker det rent musikaliska elementet, i en högre sfer än den donizettiska, det såg man af hans soirprogram, och hans sång visade att han verkligen funnit det, utveckladt i en mångsidighet, som omfattade skolor från olika nationer och tidehvarf, samt erbjöd det valdaste ur hvarje. Såsom representant af den klassiska tyska skolan funno vi Beethovens Adelaide, denna romantiska sommarnattsdröm, hvari den yppigaste naturåskådning upplöser sig i ett haf af välljud -— denna svåra sång, som kategoriskt besvarar frågan, om sångaren bär poesi inom sig och förmår uttrycka den. Den ädla stylen, den djupa känslan i hr Ciaffeis sång väckte en ostörd illusion hos åhörarne, och sedan sångaren tystnat, bevittnade det stormande bifallet att han förstått lösa sin uppgift. — En herrlig relik ur den äldre italienska skolan var Alessandro Stradellas Preghiera från år 1613, som hr C. sjöng med ett uttrycksfullt religiöst allvar. Den vackra soldatarian ur Hvita Frun gaf hr C. med dramatiskt lif, ehuru han, såsom oss synes, ej alldeles träffade denna fina ridderliga ton, som är den äldre franska skolan så? 1egen, och tyvärr synes blifva alltmera främmande för vår tids sångare. Emedlertid gladde det mången musikvän att åter en gång få höra en anklang från denna vackra opera. Ej blott Boieldieu, utan äfven dAlayrac, Mehul, Isouard hafva tystnat på vår scen, och detär intet glädjande tecken, att våra sångare ej våga försöka sig på deras sköna melodier. — Af Donizetti hade hr C. valt en ballad, La Mere et YEnfant: en af denne tonsättares lyckligare kompositioner, och hvilken genom det energiska, lefvande uttrycket i hr C:s deklamation frambragte en verkligen skakande effekt. — Den vackra Reichardska melodien, Rosens bildp, vann likaledes relief genom hr Ciaffeis enkla och hjertliga föredrag deraf, hvarvid han ganska rent och precist ackompagnerades af musikaliska akademiens kör, anförd af dess lärare, hr Cronhamn. — Slutligen förekom ock en svensk originalsång: Längtan från hafvet (af Josephson), hvars känslofulla melodi motsvarades af hr C:s utförande. Äfven gaf hr C. tillsammans med hr Walin en duett af Wennerberg (En solnedgång vid Eklundshof) med naturfriskt och okonstladt föredrag. Den lika enkla och friska kompositionen (som på begäran gafs da capo) skulle emedlertid hafva vunnit genom uteslutandet af den 3:dje kupletten, som gjorde det hela något enformigt. Hr C:s röst har på sednare tider mycket vunnit i säkerhet, dess timbre i friskhet och behag. De sistnämde numren sjöng han med svensk text, den han uttalade otvunget samt med en mjuk och behaglig accent; han hördes med stort bifall och framropades efter hvarje nummer. Afven hade man det nöjet att höra hr kapellmästaren Foroni, ehuru endast i ackompagnementet, hvarmed han biträdde sin landsman vid hvarje solonummer. För öfrigt biträddes hr C. af hr Gehrmann, hvars talangfulla och gedigna violoncellspel (uti ett diververtissement af Romberg) skulle lyckats ännu bättre, om den starka hettan i salongen varit mindre besvärande. Uti den djuptänkta, ehuru, med undantag af adagiot, måhända mindre populära pianotrion af Mendelsohn, fick man höra fru Wilh. Schäöck (född Josephson), som tyvärr endast sällan offentligen producerar sin intressanta talang; de båda strängpartierna gåfvos mycket artistiskt af hrr dAubert och Gehrmannp. — Af musikaliska akademiens kör utfördes Händels verldsberömda Halleluja, i ett, så vidt sig göra lät, ganska Jyckadt arrangement för mansröster af hr Cronhamn. Sångpersonalen var väl inöfvad, och gjorde sin lärare all heder; dock säger det sig sjelf, att de på stora massor beräknade effekterna endast i inskränkt mån kunde ernås, helst då ackompagnementet äfven måste lämpas efter tillgångarne för tillfäl et. — En i sin väg ej mindre märkvärdig komposition, som började soiren, var Beethovens stora instrumentalseptett: visserligen blott ett fragment af den — en gigantisk skugga, som, knappt bemärkt, skymtade förbi. Men säkert förfonades den snart af Adelaide, Beethovens älsklingsarn. Soirgen, som bevistades af H. M. Enkedrottningen, var ovanligt talrikt besökt; man skulle kunnat säga att salen var full, om åhörarnes antal varit något mindre — nu var.den öfverfylld. —N— amRtanmar———————— — LL hå