n 1831—1842, at Edvard Pelttersen.
sligen påminner sig mången läsare en
andsmän, som genom tapperhet ut-
iz i ofvannämnde krig, samt slutligen
neslandet bemkommit blesserad och
i flere andra svåra omständigheter. Denne
rstelöjtnant Pettersen, har på tryc-
vit sin under krigen förda Dagbok,
te meddelat allmänheten en mängd
er och iakttagelser öfver märkvärdiga
politiska personer, som han lärt känna, och
om händelser, hvari han deltagit. Hr P. har
skördat ära på mer än ett slagfält; och han
it dekorerad. Riddare af Portugisi-
ska Torn- och Svärds-orden samt af Spanska
norden fsabella Catholica och Ferdinandsordens
första !!iss,, går han nu i Sverige — — —
Hans wvisifna memoirer förtjena ganska väl
läsas. Ve äro skrifna utan konst, men ock
Man igenkänner en rask, måhända
ägen ung mans penna, som på pap-
utan I
något :
peret stat drag, från början troligen ej)
ämnade åt offentligheten. De krig, hvari hr
P, de!isagit, hafva väl genom vigtigare händel-
ser, som sedan timat i Europa, blifvit satte
något ggan: man minnes ej mycket Bel-
giska revolutionskriget och de inbördes oro-
ligheter på Spanska halfön, hvarom här är
frågan. Likväl har man orätt i att lemna
d värkvärdiga händelser åt förgätenheten.
Åtminstone skall det intressera oss, att se huru
en svensk deri uppträdt, och från de lägsta
nat sig upp blott genom sin ovan-
ur och sitt välförhållande. För att
wren i stånd att på en gång bedöma
af hr P:s äfventyr, och derjemte af
hans s anföra vi ett stycke från sid. 86,
der talet:är om Oportos stormning af en Mi-
guelitiik armekorps under franske marskalken
Bourmaonts ledning, samt stadens försvar genom
karakte
Drottningens (Donna Marias) trupper. Berät-
telsen lyder:
Den 25 Juli attackerade fienden också ganska
häftigt vå positioner och försökte att med storm
intaga en. Marskalk Bourmont hade till och
med förklarat, att han denna dag skulle äta middag
i Oporto. Den ställning, som vår bataljon innehade,
var en af de vigtigaste. Tre särskilda gånger anföll
fienden oss med en fyrdubbel styrka, men blef allt-
raft tillbakadrifven. Striden började kl.
zonen och fortfor till kl. 6 på aftonen lika
i flere punkter af staden. Klockan 4 e.m.
vär chef, öfverste Borso di Carminalti,
rekompani, vid hvilket jag var anställd
cant-major, samt tre fusilier-kompanier
skulle göra ett utfall. Med friskt mod och ett dun-
urral störtade vi emot fienderne, som, oak-
tadt der verlägsna antal, utan krus och komp!i-
menter miste lemna sina goda positioner bakom
trädgårdsmurarne och begifva sig på flykten i myc-
ken oordning. Alla, som upphunnos, nedskötos på
stället a pardon gafs, utom åt några officerare.
som togos tillfånga.
Triunferande öfver det nästan öfver förmodan
lyckade utfallet, återvände vi till våra förskansnin-
gar, då plötsligen tre sqvadroner Migueltiskt kaval-
leri attackerade vår lilla afdelning i flanken. En
rid uppstod. Våra soldater, som, öfyer-
ogern, under återmarschen till försvars-
2 iakttogo den under alla ställningar och
och isynnerhet under brinnande batalj
förtviflac
modiga
linierna
förhållaad
så nödiga ordningen, blefvo kastade åt alla håll; en-
dast det npagni, på hvilket jag var placerad, lyc-
kades at: hålla sig tillsamman och sökte att med
bajonetter öppna sig en väg genom de tätt slutna
och häf!i:! påträngande katallerihoparne. Samman-
trängda i on Cirkel, tågade vi med fällda bajonetter
alltjemt framåt och tillbakakastade ihärdigt de lika
ihärdigt förnyade kavalleri-chockerne. Då vi voro
komna på omkring 50 steg nära våra förskansnin-
gar, fick det fiendtliga kavalleriet understöd af ett
betydlig: infanteridetachement, som med friska kraf-
ter och en till raseri gränsande tapperhet anföll oss.
Våra kamrater på vallarne vågade ej gifva eld af
fruktan att äfven döda oss, som voro sammanblan-
dade med fienden. Efter ett kort, men hårdnackadt
motstånd måste vi gifva vika för öfvermakten och
blefvo sprängda, hvarefter kavalleriet bröt in ibland
ess och sablade alla, som ej kastade vapen eller
snabbt noz kunde undkomma. Min tappre kapten,
en italienare vid namn Nuschi, som bar 3:ne deko-
a vunna på slagfältet, sträcktes vid min
rken med ett sabelhugg. Döende öfver-
åt mig sin värja, då han såg sin bane-
man, genomborrad af en kula ur mitt gevär, störta
från hästen. Då våra på vallarne posterade kamra-
ter sågo oss sprängda, började de emot de förföljande
Migueliterne en liflig eld, under skydd hvaraf det
lyckades några få af oss att retirera till ingången af
vår redou:e, och bland dessas antal var äfven jag;
men ungefär tjugo steg från ingången till förskans-
ningen bief jag skiljd från mina kamrater och för-
följdes af 2:ne fiendtliga dragoner, som, icke aktande
elden från redouten, trängde allt närmare inpå mig
och ropade åt mig på portugisiska, att jag skuile
gifva mig. Då jag icke längre såg någon möjlighet
för mig att komma undan, gjorde jag på tio stegs
afstånd halt och front emot de båda dragonerne, och,
låtsande att mitt nyss afskjutna gevär var laddadt,
spände jag hanen samt lade djerft an på den ensaf
dragonerne, som, helt förbluffad, svängde om hästen
och begaf sig, oaktadt sin kamrats anrop, i sträc-
kande fart på flykten. Då jag såg mig ensam med
den andra fienden, anföll jag i min tur; med ett sa-
belhugg afbögg han min karbinrem, men i samma
ögonblick rände jag min bajonett i hans sida, ka-
stade honom af hästen och, fattande den i betslet,
intågade jag under mina kamraters bifallsrop den
siste i redouten, medförande min fiendes häst som
segerbyte.
Redan några gånger förut hade jag haft lyckan
att utmärka mig, och för mitt uppförande vid of-
vanberörde tillfälle blef jag hos öfvergeneralen sär-
skildt rekommenderad till, erhållande af den gamla
portugisiska orden de la Tour et de VEpege pour
Valeur, Loyaute et Merite, med hvilken orden jag
också dekorerades efter bataljen vid Asseceira den
46 Maj 1334.
rn a aassnas
———
ij (Insändt.)
I hvad skick befinner sig för närvarande
Stora Barnhusets reorganisation?
Då barnhusinrättningen i de sednare åren