n 1831—1842, at Edvard Pelttersen. sligen påminner sig mången läsare en andsmän, som genom tapperhet utiz i ofvannämnde krig, samt slutligen neslandet bemkommit blesserad och i flere andra svåra omständigheter. Denne rstelöjtnant Pettersen, har på trycvit sin under krigen förda Dagbok, te meddelat allmänheten en mängd er och iakttagelser öfver märkvärdiga politiska personer, som han lärt känna, och om händelser, hvari han deltagit. Hr P. har skördat ära på mer än ett slagfält; och han it dekorerad. Riddare af Portugisiska Tornoch Svärds-orden samt af Spanska norden fsabella Catholica och Ferdinandsordens första !!iss,, går han nu i Sverige — — — Hans wvisifna memoirer förtjena ganska väl läsas. Ve äro skrifna utan konst, men ock Man igenkänner en rask, måhända ägen ung mans penna, som på paputan I något : peret stat drag, från början troligen ej) ämnade åt offentligheten. De krig, hvari hr P, de!isagit, hafva väl genom vigtigare händelser, som sedan timat i Europa, blifvit satte något ggan: man minnes ej mycket Belgiska revolutionskriget och de inbördes oroligheter på Spanska halfön, hvarom här är frågan. Likväl har man orätt i att lemna d värkvärdiga händelser åt förgätenheten. Åtminstone skall det intressera oss, att se huru en svensk deri uppträdt, och från de lägsta nat sig upp blott genom sin ovanur och sitt välförhållande. För att wren i stånd att på en gång bedöma af hr P:s äfventyr, och derjemte af hans s anföra vi ett stycke från sid. 86, der talet:är om Oportos stormning af en Miguelitiik armekorps under franske marskalken Bourmaonts ledning, samt stadens försvar genom karakte Drottningens (Donna Marias) trupper. Berättelsen lyder: Den 25 Juli attackerade fienden också ganska häftigt vå positioner och försökte att med storm intaga en. Marskalk Bourmont hade till och med förklarat, att han denna dag skulle äta middag i Oporto. Den ställning, som vår bataljon innehade, var en af de vigtigaste. Tre särskilda gånger anföll fienden oss med en fyrdubbel styrka, men blef alltraft tillbakadrifven. Striden började kl. zonen och fortfor till kl. 6 på aftonen lika i flere punkter af staden. Klockan 4 e.m. vär chef, öfverste Borso di Carminalti, rekompani, vid hvilket jag var anställd cant-major, samt tre fusilier-kompanier skulle göra ett utfall. Med friskt mod och ett dunurral störtade vi emot fienderne, som, oaktadt der verlägsna antal, utan krus och komp!imenter miste lemna sina goda positioner bakom trädgårdsmurarne och begifva sig på flykten i mycken oordning. Alla, som upphunnos, nedskötos på stället a pardon gafs, utom åt några officerare. som togos tillfånga. Triunferande öfver det nästan öfver förmodan lyckade utfallet, återvände vi till våra förskansningar, då plötsligen tre sqvadroner Migueltiskt kavalleri attackerade vår lilla afdelning i flanken. En rid uppstod. Våra soldater, som, öfyerogern, under återmarschen till försvars2 iakttogo den under alla ställningar och och isynnerhet under brinnande batalj förtviflac modiga linierna förhållaad så nödiga ordningen, blefvo kastade åt alla håll; endast det npagni, på hvilket jag var placerad, lyckades at: hålla sig tillsamman och sökte att med bajonetter öppna sig en väg genom de tätt slutna och häf!i:! påträngande katallerihoparne. Sammanträngda i on Cirkel, tågade vi med fällda bajonetter alltjemt framåt och tillbakakastade ihärdigt de lika ihärdigt förnyade kavalleri-chockerne. Då vi voro komna på omkring 50 steg nära våra förskansningar, fick det fiendtliga kavalleriet understöd af ett betydlig: infanteridetachement, som med friska krafter och en till raseri gränsande tapperhet anföll oss. Våra kamrater på vallarne vågade ej gifva eld af fruktan att äfven döda oss, som voro sammanblandade med fienden. Efter ett kort, men hårdnackadt motstånd måste vi gifva vika för öfvermakten och blefvo sprängda, hvarefter kavalleriet bröt in ibland ess och sablade alla, som ej kastade vapen eller snabbt noz kunde undkomma. Min tappre kapten, en italienare vid namn Nuschi, som bar 3:ne dekoa vunna på slagfältet, sträcktes vid min rken med ett sabelhugg. Döende öfveråt mig sin värja, då han såg sin baneman, genomborrad af en kula ur mitt gevär, störta från hästen. Då våra på vallarne posterade kamrater sågo oss sprängda, började de emot de förföljande Migueliterne en liflig eld, under skydd hvaraf det lyckades några få af oss att retirera till ingången af vår redou:e, och bland dessas antal var äfven jag; men ungefär tjugo steg från ingången till förskansningen bief jag skiljd från mina kamrater och förföljdes af 2:ne fiendtliga dragoner, som, icke aktande elden från redouten, trängde allt närmare inpå mig och ropade åt mig på portugisiska, att jag skuile gifva mig. Då jag icke längre såg någon möjlighet för mig att komma undan, gjorde jag på tio stegs afstånd halt och front emot de båda dragonerne, och, låtsande att mitt nyss afskjutna gevär var laddadt, spände jag hanen samt lade djerft an på den ensaf dragonerne, som, helt förbluffad, svängde om hästen och begaf sig, oaktadt sin kamrats anrop, i sträckande fart på flykten. Då jag såg mig ensam med den andra fienden, anföll jag i min tur; med ett sabelhugg afbögg han min karbinrem, men i samma ögonblick rände jag min bajonett i hans sida, kastade honom af hästen och, fattande den i betslet, intågade jag under mina kamraters bifallsrop den siste i redouten, medförande min fiendes häst som segerbyte. Redan några gånger förut hade jag haft lyckan att utmärka mig, och för mitt uppförande vid ofvanberörde tillfälle blef jag hos öfvergeneralen särskildt rekommenderad till, erhållande af den gamla portugisiska orden de la Tour et de VEpege pour Valeur, Loyaute et Merite, med hvilken orden jag också dekorerades efter bataljen vid Asseceira den 46 Maj 1334. rn a aassnas ——— ij (Insändt.) I hvad skick befinner sig för närvarande Stora Barnhusets reorganisation? Då barnhusinrättningen i de sednare åren