dets fu
sångbo
ment:
Då irp5, efter slaget vid Kolding, den önskan
höjdes i landsförsamlingens sköte, att äfven bönen
för fursten skulle afskaffas, inhemtade ståthållar--
skapet da tre superintendenternas gemensamma ut-
rste, och icke såsom det står i nuvarande
: Gif vår Konung fred och ett godt regi-
litande och förunnade derpå kyrkan vatt iakttoga
den lighet, att den, höjd öfver det vacklande i
ögonblickets politiska spörjsmål, lugnt väntar med
hvarje förändring i kyrkobönen till dess ett definitift
algörande egt rump. Härefter säger superintendenten:
H: 2refven ser häraf hvad jag, om jag blifvit åt-
spord. ifven nu skulle hafva svarat, ty låt vapen-
stillestöndet slutas med-en fred, som det bör, så
skall Frodrik den VII likväl, efter det preussiska
kabinettcis ir oner (?), icke heller herrska i Sles-
vig sisom konung af Danmark, utan som hertig.
och under de par månader, hvarunder, enligt denna
regenis ogen förklaring (i hans proklamation) ännu
ingen ed är, elliså fiendskapen är bestående, skulle
vi med vild, ngen, efter br grefvens nu, men
så sar! och enskildt meddelade tillstånd, bedja på
ett säti. hvarigenom vi hvarje söndag bokstafligen
erinra? gheterna om vår bittra lott, att ega
den fi konungen och den regerande hertigen
i ea c mma person, eller så, att vi framträdde
för Gu! med menigketens bön för den förre allena?
Jag sizcr ej för mycket om jag påstår, att den för-
sta försten skulle vara, att en menighets-bön
icke kovr till sönd; menigheterna skulle före eller
undar bonen gå ur kyrkan.
Mon hr grefeen säger: detta är just ett okristligt
sinne mienigheterna, som presterna icke skola
uaders Ua, utan bekämpa, ty i bibeln står, att man
äfven skall I för sin fiende. Hr grefve! erfar
hvad ja icke gerna berättar, emedan det an-
gär mi: mmares heliga hemlighet, mn mot:
tag min , att icke en dag förbigår utan art
jag m ker på Fredrik VII, och jag an-
svarar antal icke är ringa, som göra
likaså. i värt i ofromma land; men så beder jag
och enivar till och med för sina öfriga privatfiender
och ner, och likväl tillåter ingen kyrkorätt och in-
gen kyrkoordning att omtala dettai den kyrkliga menig
hetensbön. bekant, hvad i öfrigt i synnerhet det
Slesvipska superintendentarchivet utvisar, med hvil-
ken ifver konungen af Danmark på en viss tid un-
der förra århundradet gjorde anspråk på kyrkobönen
för sig och sitt hus, såsom ett prerogativ, men der-
emot p det strängaste förbjöd den för det furstliga
huset, och det är säledes uppenbart att hos oss an-
tecedentia finnas, som göra analogien med konungen
i Preussen såsom hertig af Pommern alldeles omöj-
lig) (!)
Supcrintendenten utgår ock ifrån den åsigt, att
det är a om regentens titel, som är skul-
den til: aoia den mellan Danmark och hertigdö-
mena (7) och säger, att alla embetsmännens (!) för-
klaringar tilikännpagifvit deta. Preussen har nup,
säger han, fört det till protoko!l, men han kla-
gar a vaste hjerta öfver det oerhördt härda, att
icke alla dessa protester och böner af de bäste och
loyalas!2 män, kunnat än så litet lyckas i att aflocka
insskommissionen ett enda litet officielt ord i
ende. Han påstår, att et enda sådant
från Ficosburg hade förekommit många förveck-
lingar.
I a ing af grefve) Eulenburgs uttryck, att
Preusssn kunde med ovilja se det motvilliga fram-
farande! och undandraga sin hjelp, säger den sles-
vigska presten, besynnerligt nog, till Preussens eget
ombud ej, I rade herre, nej, så visst som det
är Skriltens or de fromma hjertan må hem-
falla till Rättvisan, så visst vill jag icke upphöra
att tro, att Fredrik Wilhelm IV till slut icke skall
enas sak ogunstig,.
jar superintendenten för sitt enskilda
ut till Herrans dom och yttrar det hop-
en grefve Eulenburg icke helt och hållet
iöma det.
FRANKRIKE.
Den 7 dennes lät nationalförsamlingens pre-
sident utrymma den läktare, der tidningsre-
daktörerna pläga sitta, emedan något oväsende
derifrån lät sig höras. Redaktörerna äro na-
turligtvis högst förbittrade häröfver och sjelfva
Journal des Debats, ogillar åtgärd:n: 17 re-
daktörer hafva i tidningarne infört en så ly-
dande protest:
En oerhörd tilldragelse har i dag inträffat
mot slutet af nationalförsamlingens session.
Omkring klockan 5,i det ögonblick då hr Baze
fick ordet, hördes ett af dessa sorl, som dagli-
gen förnimmas från åhörareläktarne, utgå från
den som upptages af tidningsredaktionernas che-
fer. Genast, och utan någon föregående var-
ning, befallte presidenten Dupin vaktmästare-
befälbafvaren att utrymma bemälte läktare.
Redakiörerne begåfvo sig alla derifrån. Mot
denna oförklarliga åtgärd, som saknar allt mot-
stycke, har pressen, med rätta häraf sårad, an-
selt sig böra för sin värdighets och sina rät-
tigheters skuli protestera.
skall för
ER SA SY