dets fu sångbo ment: Då irp5, efter slaget vid Kolding, den önskan höjdes i landsförsamlingens sköte, att äfven bönen för fursten skulle afskaffas, inhemtade ståthållar-skapet da tre superintendenternas gemensamma utrste, och icke såsom det står i nuvarande : Gif vår Konung fred och ett godt regilitande och förunnade derpå kyrkan vatt iakttoga den lighet, att den, höjd öfver det vacklande i ögonblickets politiska spörjsmål, lugnt väntar med hvarje förändring i kyrkobönen till dess ett definitift algörande egt rump. Härefter säger superintendenten: H: 2refven ser häraf hvad jag, om jag blifvit åtspord. ifven nu skulle hafva svarat, ty låt vapenstillestöndet slutas med-en fred, som det bör, så skall Frodrik den VII likväl, efter det preussiska kabinettcis ir oner (?), icke heller herrska i Slesvig sisom konung af Danmark, utan som hertig. och under de par månader, hvarunder, enligt denna regenis ogen förklaring (i hans proklamation) ännu ingen ed är, elliså fiendskapen är bestående, skulle vi med vild, ngen, efter br grefvens nu, men så sar! och enskildt meddelade tillstånd, bedja på ett säti. hvarigenom vi hvarje söndag bokstafligen erinra? gheterna om vår bittra lott, att ega den fi konungen och den regerande hertigen i ea c mma person, eller så, att vi framträdde för Gu! med menigketens bön för den förre allena? Jag sizcr ej för mycket om jag påstår, att den första försten skulle vara, att en menighets-bön icke kovr till sönd; menigheterna skulle före eller undar bonen gå ur kyrkan. Mon hr grefeen säger: detta är just ett okristligt sinne mienigheterna, som presterna icke skola uaders Ua, utan bekämpa, ty i bibeln står, att man äfven skall I för sin fiende. Hr grefve! erfar hvad ja icke gerna berättar, emedan det angär mi: mmares heliga hemlighet, mn mot: tag min , att icke en dag förbigår utan art jag m ker på Fredrik VII, och jag ansvarar antal icke är ringa, som göra likaså. i värt i ofromma land; men så beder jag och enivar till och med för sina öfriga privatfiender och ner, och likväl tillåter ingen kyrkorätt och ingen kyrkoordning att omtala dettai den kyrkliga menig hetensbön. bekant, hvad i öfrigt i synnerhet det Slesvipska superintendentarchivet utvisar, med hvilken ifver konungen af Danmark på en viss tid under förra århundradet gjorde anspråk på kyrkobönen för sig och sitt hus, såsom ett prerogativ, men deremot p det strängaste förbjöd den för det furstliga huset, och det är säledes uppenbart att hos oss antecedentia finnas, som göra analogien med konungen i Preussen såsom hertig af Pommern alldeles omöjlig) (!) Supcrintendenten utgår ock ifrån den åsigt, att det är a om regentens titel, som är skulden til: aoia den mellan Danmark och hertigdömena (7) och säger, att alla embetsmännens (!) förklaringar tilikännpagifvit deta. Preussen har nup, säger han, fört det till protoko!l, men han klagar a vaste hjerta öfver det oerhördt härda, att icke alla dessa protester och böner af de bäste och loyalas!2 män, kunnat än så litet lyckas i att aflocka insskommissionen ett enda litet officielt ord i ende. Han påstår, att et enda sådant från Ficosburg hade förekommit många förvecklingar. I a ing af grefve) Eulenburgs uttryck, att Preusssn kunde med ovilja se det motvilliga framfarande! och undandraga sin hjelp, säger den slesvigska presten, besynnerligt nog, till Preussens eget ombud ej, I rade herre, nej, så visst som det är Skriltens or de fromma hjertan må hemfalla till Rättvisan, så visst vill jag icke upphöra att tro, att Fredrik Wilhelm IV till slut icke skall enas sak ogunstig,. jar superintendenten för sitt enskilda ut till Herrans dom och yttrar det hopen grefve Eulenburg icke helt och hållet iöma det. FRANKRIKE. Den 7 dennes lät nationalförsamlingens president utrymma den läktare, der tidningsredaktörerna pläga sitta, emedan något oväsende derifrån lät sig höras. Redaktörerna äro naturligtvis högst förbittrade häröfver och sjelfva Journal des Debats, ogillar åtgärd:n: 17 redaktörer hafva i tidningarne infört en så lydande protest: En oerhörd tilldragelse har i dag inträffat mot slutet af nationalförsamlingens session. Omkring klockan 5,i det ögonblick då hr Baze fick ordet, hördes ett af dessa sorl, som dagligen förnimmas från åhörareläktarne, utgå från den som upptages af tidningsredaktionernas chefer. Genast, och utan någon föregående varning, befallte presidenten Dupin vaktmästarebefälbafvaren att utrymma bemälte läktare. Redakiörerne begåfvo sig alla derifrån. Mot denna oförklarliga åtgärd, som saknar allt motstycke, har pressen, med rätta häraf sårad, anselt sig böra för sin värdighets och sina rättigheters skuli protestera. skall för ER SA SY