hd
att den icke må göra oss otjenliga för religiösa be-
traktelser,. För min del är jag, i sanning, alldeles
ur stånd att begripa den verkliga grunden till dessa
fromma förmaningar. Emedan jag är religiös, så
känner jag mig uppmanad att också vara politikus.
Det är just Vännernas Samfund, som har uppfostrat
mig till detta behof. Ett förträffligt bruk dessa Vän-
ner hafva; jag ville önska att det vore allmänt ve-
dertaget, och då skulle vi snart få se en förvånande
här uppsiå af aktningsvärda, ifriga kristna politici.
Detta bruk består deri, att hvarje dag läses högt i
familjekretsen ett kapitel ur den Heliga Skrift. Hvem
som helst, som noga begrundar Nya Testamentet,
skall intagas af vår Frälsares lära och föredöme, och
sedan, om han begriper deras sanna och praktiska
vigt, införas på politikens område. Ja, om vi gå
tillbaka till Gamla , Testamentet, hvad är profetian
om vår Frälsare? Ar det endast, att han skall vara
en andlig Frälsare? Nei, att han äfven skall vara
en verldslig. Han är kommen, att öppna fängelsets
dörrar, att lossa de fängslades bojor och låta de för-
tryckta gå i fridv. Men när vi läse Nya Testamen-
tet, när vi komma att följa detta stora föremål för
vår vördnad och söka rätta vår vandel efter hans
lefverne och lyssna till hans bud, så äse vi intet
mera något val öfrigt. Hvad är det stora budet för
menniskans pligter ? Hvad är det största af alla, näst
det att frukta och tjena Gud? Det är, älska sin
nästa, som sig sjelf. Men huru älske vi vår nästa
som oss sjelfva, när vi hvarken röra hand eller fot
för att hjelpa dem, fastän vi se dem förtryckta, fat-
tiga, eländiga, okunniga och brottsliga genom en då-
lig regerings åtgärder, och detta icke i ett fall, utan
i tusen och tiotusen. Om vi hafva fått buden, att
vara rättvisa, att vara barmhertiga och att ödmjuka
oss inför Herren, eller budet, att göra åt andra,
såsom vi vilje att andra skola göra emot 0ss; om
man dertill säger oss, att kärleken till nästan är det
sanna kännetecknet på en kristen; om man säger
oss, att om vi blott gifve en dryck vatten i Christi
namn till den ringaste af Hans lärjungar, gifve vi
det åt Honom; så, fråge vi, finnes det någon und-
skyllan för oss eller kunne vi vränga dessa yppersta
buden? År det något undantag för politiska brott
och förtryck? Om vi äro tydligt förpligtade, ja, om
vårt hopp på ett lif efter detta, om vårt anspråk på
namnet kristna beror, i vårt enskildta lefverne, på
uppfyllandet af dessa bud, så väl till bokstafven som
anden, bör det vara något undantag härifrån i den
stora, mångfaldiga, skriande och väckande omstän-
digheten af politisk oefterrättlighet? Ju större olyc-
kan är, desto starkare är behofvet af vårt biträde,
och jag uppmanar dristigt hvem som helst, att visa
mig någon annan orsak till menskligt lidande, som
är så mäktigt ingripande och så fruktbärande, som
den af en dålig regering. Der enskild orsak gör en
menniska olycklig, gör allmän en million. Hvarest
den låges och okunniges onda passioner och böjel-
ser bringa ofärd, tvedrägt, sjukdom och död öfver
dem och deras fränder, der orsakar en dålig rege-
ring mångfaldigt mera olyckor, ja, det är just denna
dåliga regering, som är upphofvet till dessa enskild-
tas olyckor. Följden af en dålig styrelse är alltid
okunnighet och försämrade seder, lika säkert som
att en god regering befordrar kunskap, religiös och
moralisk upplysning. Genom dålig regering upstår
hos det i okunnighet lemnade folket omåttligt lef-
verne, som slutligen leder till fattigdom och förtvif-
lan. En dålig regering kan verkligen sägas gifva
uppmuntran till tusentals brott och till lättjan, hvaraf:
de sämsta passioner födas och näras. Men icke nog :
härmed, genom dryga skatter, genom höga tullar, ge-
nom stor statsskuld, genom monopolier och skråin-
rättningar, genom obilliga arfslagar, genom jagtlagar,
genom sitt vidhängande vid falska och sjelfviska prin-
ciper, är det just den dåliga regeringen, som är or-
saken till, att städernas gator, att våra manufaktur-
städer och distrikter äro uppfyllda med elände, med
proletärer, smutsiga boningar och usel lefnadskost,
med brottslighet och med hatfull och upprorisk kän-
sla mot samhället. Finnes det en religiös man, som
har deltagande för tiggaren och känner som en pligt
att kasta en penny i hans hatt, och likväl låter in-
tala sig sjelf, att han icke är lika pligtig, ja, att det
är en dygd hos honom, att låta bli vidrörandet af
den egentliga källan till alla brott och allt elände?
Kan en sådan beklaglig förståndets förblindelse exi-
stera?
Ja, den existerar, och detta i enj hög grad. De
finnas, och kanske nästan i hvart tredje hus, som
förmena, att religion består uti att uppodla vissa sjä-
lens känslor; uti att läsa vissa böcker, att göra vissa
böner och iakttaga vissa bruk. Detta kan visserligen
vara någon slags religion, men med skäl kan man påstå,
att åtminstone är det icke kristna religionen. Christi
religion är icke en religion af negativa egenskaper, utan
den fordrar gerningar af oss, ädla och lefvande, samt kär-
lek till nästan. En blott känsloreligion, utan gerningar,
är munkarnes religion, dess bekännare må för öfrigt
kalla sig hvad de vilja. Christus lärde på vägarne
och på marken, på gator och på torg; dagligen för-
kunnade han om allmänna förtryckare, dagligen lin-
drade han de enskildas lidanden. Den religion, som
icke angriper det menskliga onda i sin rot, som
icke söker hindra det, så mycket som möjligt, ge-
nom att förstöra dess orsak, har längesedan blifvit
förklarad som en ljudande malm och en klingande
bjellra. Den menniska, som ser närirgarne för-
störda genom en dålig regerings skadliga författnin-
gar, och i följe deraf sina grannars lidanden rundt
omkring sig, och icke skrider raskt till verket att
förbättra denna styrelse, att söka åstadkomma ett
bättre system; utan tvärtom drager sig tillbaka till
sitt hem och till sin kammare, på det att han icke
må störas eller oroas i sina betraktelser, denne lik-
nar återigen den inbilske Leviten, och öfverlemnar
åt den barmhertige Samaritanen att gjuta olja och
vin i sin väns sår. Förgäfves likväl söka sådane
män att, genom penningebidrag till de lidande, af-
hjelpa den skada som redan skett, då de lemnat åt
sina förderfliga följder den egentliga orsaken. Sådane
män likna de oförståndige, som, i stället för att
dämma strömmen vid sin källa, söka innestänga
den sedan den fått många famnars bredd. Kristen
i högsta bemärkelse kallas i dessas mening att låta
tron uppepbaras i gerning. Han ser med uppmärk-
samhet till olyckans källa, och då han märker att
den kommer af dålig regering, så vänder han sig
till denna om kraftig förbättring; och, låtande man-
nen med tron utan gerningar, gifva en sovereicn,
der ett suveränt läkemedel behöfdes, bispringa ett
eller. annat dussin sysslolösa menniskor för några
dagar eller veckor, då han borde påyrka och taga
sådane mått och steg, att alla fingo beständigt arbete,
visar han verldensin tro genom sina gerningar. Med
ett ord, Kristendomen är icke endast religion ge-
nom läran, utan äfven genom tillämpningen; och
den som icke vågar betrakta dessa principer, och,
utan fruktan för menniskor eller djefvulen, hög eller
låg, folkgunst eller personlig uppoffring, föra dem
dristigt ut till deras fulla, direkta och lägliga ver-
kan; den må väl tala om christendomen, men be-
höfver dock lära hvad den är.
AT —6N
— Följande skrifvelse ankom i förra veckan:
Till Redaktionen af Aftonbladet!
n2 författaren fill 4209 åros ravalatiam skiss anda Ah
2 VV OB? p MV