hd att den icke må göra oss otjenliga för religiösa betraktelser,. För min del är jag, i sanning, alldeles ur stånd att begripa den verkliga grunden till dessa fromma förmaningar. Emedan jag är religiös, så känner jag mig uppmanad att också vara politikus. Det är just Vännernas Samfund, som har uppfostrat mig till detta behof. Ett förträffligt bruk dessa Vänner hafva; jag ville önska att det vore allmänt vedertaget, och då skulle vi snart få se en förvånande här uppsiå af aktningsvärda, ifriga kristna politici. Detta bruk består deri, att hvarje dag läses högt i familjekretsen ett kapitel ur den Heliga Skrift. Hvem som helst, som noga begrundar Nya Testamentet, skall intagas af vår Frälsares lära och föredöme, och sedan, om han begriper deras sanna och praktiska vigt, införas på politikens område. Ja, om vi gå tillbaka till Gamla , Testamentet, hvad är profetian om vår Frälsare? Ar det endast, att han skall vara en andlig Frälsare? Nei, att han äfven skall vara en verldslig. Han är kommen, att öppna fängelsets dörrar, att lossa de fängslades bojor och låta de förtryckta gå i fridv. Men när vi läse Nya Testamentet, när vi komma att följa detta stora föremål för vår vördnad och söka rätta vår vandel efter hans lefverne och lyssna till hans bud, så äse vi intet mera något val öfrigt. Hvad är det stora budet för menniskans pligter ? Hvad är det största af alla, näst det att frukta och tjena Gud? Det är, älska sin nästa, som sig sjelf. Men huru älske vi vår nästa som oss sjelfva, när vi hvarken röra hand eller fot för att hjelpa dem, fastän vi se dem förtryckta, fattiga, eländiga, okunniga och brottsliga genom en dålig regerings åtgärder, och detta icke i ett fall, utan i tusen och tiotusen. Om vi hafva fått buden, att vara rättvisa, att vara barmhertiga och att ödmjuka oss inför Herren, eller budet, att göra åt andra, såsom vi vilje att andra skola göra emot 0ss; om man dertill säger oss, att kärleken till nästan är det sanna kännetecknet på en kristen; om man säger oss, att om vi blott gifve en dryck vatten i Christi namn till den ringaste af Hans lärjungar, gifve vi det åt Honom; så, fråge vi, finnes det någon undskyllan för oss eller kunne vi vränga dessa yppersta buden? År det något undantag för politiska brott och förtryck? Om vi äro tydligt förpligtade, ja, om vårt hopp på ett lif efter detta, om vårt anspråk på namnet kristna beror, i vårt enskildta lefverne, på uppfyllandet af dessa bud, så väl till bokstafven som anden, bör det vara något undantag härifrån i den stora, mångfaldiga, skriande och väckande omständigheten af politisk oefterrättlighet? Ju större olyckan är, desto starkare är behofvet af vårt biträde, och jag uppmanar dristigt hvem som helst, att visa mig någon annan orsak till menskligt lidande, som är så mäktigt ingripande och så fruktbärande, som den af en dålig regering. Der enskild orsak gör en menniska olycklig, gör allmän en million. Hvarest den låges och okunniges onda passioner och böjelser bringa ofärd, tvedrägt, sjukdom och död öfver dem och deras fränder, der orsakar en dålig regering mångfaldigt mera olyckor, ja, det är just denna dåliga regering, som är upphofvet till dessa enskildtas olyckor. Följden af en dålig styrelse är alltid okunnighet och försämrade seder, lika säkert som att en god regering befordrar kunskap, religiös och moralisk upplysning. Genom dålig regering upstår hos det i okunnighet lemnade folket omåttligt lefverne, som slutligen leder till fattigdom och förtviflan. En dålig regering kan verkligen sägas gifva uppmuntran till tusentals brott och till lättjan, hvaraf: de sämsta passioner födas och näras. Men icke nog : härmed, genom dryga skatter, genom höga tullar, genom stor statsskuld, genom monopolier och skråinrättningar, genom obilliga arfslagar, genom jagtlagar, genom sitt vidhängande vid falska och sjelfviska principer, är det just den dåliga regeringen, som är orsaken till, att städernas gator, att våra manufakturstäder och distrikter äro uppfyllda med elände, med proletärer, smutsiga boningar och usel lefnadskost, med brottslighet och med hatfull och upprorisk känsla mot samhället. Finnes det en religiös man, som har deltagande för tiggaren och känner som en pligt att kasta en penny i hans hatt, och likväl låter intala sig sjelf, att han icke är lika pligtig, ja, att det är en dygd hos honom, att låta bli vidrörandet af den egentliga källan till alla brott och allt elände? Kan en sådan beklaglig förståndets förblindelse existera? Ja, den existerar, och detta i enj hög grad. De finnas, och kanske nästan i hvart tredje hus, som förmena, att religion består uti att uppodla vissa själens känslor; uti att läsa vissa böcker, att göra vissa böner och iakttaga vissa bruk. Detta kan visserligen vara någon slags religion, men med skäl kan man påstå, att åtminstone är det icke kristna religionen. Christi religion är icke en religion af negativa egenskaper, utan den fordrar gerningar af oss, ädla och lefvande, samt kärlek till nästan. En blott känsloreligion, utan gerningar, är munkarnes religion, dess bekännare må för öfrigt kalla sig hvad de vilja. Christus lärde på vägarne och på marken, på gator och på torg; dagligen förkunnade han om allmänna förtryckare, dagligen lindrade han de enskildas lidanden. Den religion, som icke angriper det menskliga onda i sin rot, som icke söker hindra det, så mycket som möjligt, genom att förstöra dess orsak, har längesedan blifvit förklarad som en ljudande malm och en klingande bjellra. Den menniska, som ser närirgarne förstörda genom en dålig regerings skadliga författningar, och i följe deraf sina grannars lidanden rundt omkring sig, och icke skrider raskt till verket att förbättra denna styrelse, att söka åstadkomma ett bättre system; utan tvärtom drager sig tillbaka till sitt hem och till sin kammare, på det att han icke må störas eller oroas i sina betraktelser, denne liknar återigen den inbilske Leviten, och öfverlemnar åt den barmhertige Samaritanen att gjuta olja och vin i sin väns sår. Förgäfves likväl söka sådane män att, genom penningebidrag till de lidande, afhjelpa den skada som redan skett, då de lemnat åt sina förderfliga följder den egentliga orsaken. Sådane män likna de oförståndige, som, i stället för att dämma strömmen vid sin källa, söka innestänga den sedan den fått många famnars bredd. Kristen i högsta bemärkelse kallas i dessas mening att låta tron uppepbaras i gerning. Han ser med uppmärksamhet till olyckans källa, och då han märker att den kommer af dålig regering, så vänder han sig till denna om kraftig förbättring; och, låtande mannen med tron utan gerningar, gifva en sovereicn, der ett suveränt läkemedel behöfdes, bispringa ett eller. annat dussin sysslolösa menniskor för några dagar eller veckor, då han borde påyrka och taga sådane mått och steg, att alla fingo beständigt arbete, visar han verldensin tro genom sina gerningar. Med ett ord, Kristendomen är icke endast religion genom läran, utan äfven genom tillämpningen; och den som icke vågar betrakta dessa principer, och, utan fruktan för menniskor eller djefvulen, hög eller låg, folkgunst eller personlig uppoffring, föra dem dristigt ut till deras fulla, direkta och lägliga verkan; den må väl tala om christendomen, men behöfver dock lära hvad den är. AT —6N — Följande skrifvelse ankom i förra veckan: Till Redaktionen af Aftonbladet! n2 författaren fill 4209 åros ravalatiam skiss anda Ah 2 VV OB? p MV