med detta handlingssätt jJemlör de idkeliga smaådelserna öch smutskastningarna mot Kossuth, Bem, m. fl. LITTERATUR. Prestlistens Historia i England och andra länder, af Will. Howitt; öfvers. från 8:de engelska upplagan. Stockholm hos P. G. Berg 1849, 5352 sidd. 8:0, å 2 rdr bko. (Slut från Je 262.) När man opartiskt och lugnt genomgår alla hr Howitts utförliga och med fakta styrkta framställningar om det maktegande presterskapets (d. v. s. prelaturens) framfart i England under förflutna sekler och om det kyrkliga tillståndet der ännu, blir resultatet hos läsaren,! att han finner lätt förklarligt det allmänt och sedan långliga tider djupt inrotade hatet mot hela den delen af institutionen, som med ett! gemensamt namn kan betecknas såsom det högrel presterskapet;; och hvilket hat öfvergått tilll fullkomlig förbittring i alla de religiösa läger, som tillhöra de öfriga med högkyrkan (Englands statskyrka) icke förenade sekterna. Men då detta hat och denna djupa förbittring under äldre perioder varit förenade med en viss panisk fasa, rädsla och förfäran hos allmänheten, på grund af alla de äfven i fysisk måtto tyranniska medel, som kyrkomakten då kunde anlita och ofta på det rysligaste sätt använde (torturer af de mest kränkande, pinsamma och skändliga slag, lefvande förbränning och andra bestraffningar af grymmaste art); så har der-l emot i sednare tider, då denna framfart icke längre lät verkställa sig, fiendtligheten emot prelaturen och de högkyrkliga institutionerna, betraktade såsom en samvetskränkande makt, nu, i stället för att vara förenad med fasa och! fruktan, fått en tillsats af löje. Då nemligen de kyrkliga och prelatensiska anspråken qvarstå och ännu vilja gälla i och för läror, dem alla menniskor, .med tillgång på evangelierna, finna icke grundade i Christi ord, likasom stridande mot förnuftet, så kunna dylika anspråk ej längre undgå att väcka förakt och åtlöje. Denna nedslående händelse är ett ound-! vikligt resultat för all sådan kyrklighet, som icke : vill låta reformera sig, utan hellre gifver sig sjelf till pris genom att offentligen framstål som ett monstrum af narraktighet; men hvilket allt likväl måste anses högst beklagansvärdt under synpunkten af den våda, som den sanna religiositeten och allt det otvifvelaktigt aktningsvärda hos ett värdigt och rätt christ: ligt presterskap kan lida genom sammanblandning med-andeligt charlataneri, bedrägerier, falska prestläror, snålhet och ecclesiastika felonier af så många slag. Det är illa nog, om det går så långt, som på flere ställen påpekas, att orter finnas, der en prelat knappt vågar visa sig ute, emedan blotta åsynen af hans drägt, eller igenkännandet af den egenskap hans person innehar, utsätter honom för skämt, begabberi och till och med någongång folkets raseri, likasom vore han föga bättre än en rånare, tjuf, eller medlem af ett sällskap, tillhörande samhällets afskrap. Om detta händer i Irland, Skottland och många ställen i sjelfva England, så är det betecknande nog i afseende på principen, hvilken, om den är densamma i andra länder, äfven der förr eller sednare, i mer eller mindre mån, kan medföra samma följder. Det är då angeläget, att man i tid tänker härpå, innan allt är för sent. Det lägre, eller i församlingarne egentligen tjenande och för religionen arbetande presterskapet, hvars belägenhet både i inre och yttre måtto är så högst olika mot det högres ställning, att man i många fall utan öfverdrift kan säga dess intresse vara detsamma som folkets och rakt stridande mot prelaturens, tages också af hr Howitt i allvarligt betraktande; och han skildrar med lifliga färger detta presterskaps betryck och mången gång ända till uselhet gränsande tillstånd. Okunnighet och fattigdom utgör dess allmänna karakter. — Enskilda undantag af förträfflige män inom presteståndet vore högst obilligt att neka, och hr H. begår icke en sådan orättvisa; men vet att skilja exceptionerna från regeln. Han säger sid. 521: Jag hedrar och älskar de gode män, hvilka, äfven nu, i mången ringa by, ibland en fattig och eländig befolkning, lefva för intet annat än uppfyllandet af sin pligt; som med glädje uppoffra alla de förfinade nöjen, — de bildade sällskaper, hvartill deras lynne och smak skulle göra dem benägna; som göra detta, illa betalta, sämre uppmuntrade; drifna af sin medlidsamhet att beröfva sig en stor del af sin magra lön för att tysta ropen af den förskräckliga nöd, som omgifver dem; — som göra detta, många af dem nödsakade att derföre förblifva ogifta, — barnlösa; eller, om de äro män och fäder, att förbise sina hustrurs behofver, sina barns uppfostran, för de fattiges skull, som de rika pastorerna aldrig tänka på eller hjelpa. När jag ser dem göra detta, och tillika ser deras socknar utsugna af någon fet. pluralistyeller sinecurist, som föraktar att taga l: vård om själar, som han aldrig nalkas, om icke för l. att taga sina inkomster och utnämna sin daglönare! — när jag ser dem vara vittnen huru rikedom, värdigheter och befordringar slösas på de välborna, de storslägtade, de oförskämda, då det är ett svalg emellan dem sjelfva och deras inkomster så ofantligt, som emellan. den rike mannen och Lazarus — då älskar jag och hedrar sådana män; och det är för dem jag önskar se kyrkan reformerad, och vägen öppnad till större trefnad och vidsträcktare nytta. Jag villicke utsätta en slagtedag för drönarne i bikupan, men jag vill atticke flere drönare skulle dit insläppas. Der äro förträffliga män, vi medgifva det; men är mängden sådan? Man skall utan tvifvel säga så.! Man skall föreställa oss hela korpsen såsom den oe-. gennyttigaste, heligaste, mest välgörande, flitigaste, undergörande, salighet spridande korps, som kan tänkas. I deras egna ströskrifter föreställas de verkligen så. Om de äro det eller icke, må en af tidehvarfvets största snillen och en af deras ifrigaste vänner intyga: Den sköna christendomens ord, Som skulle sprida på vår jord Allt godt, om rätt framförda; De tolkas nu i denna stund Af lättjefulla presters mun, Åf Mamman dant förfäörda