med detta handlingssätt jJemlör de idkeliga smaå-
delserna öch smutskastningarna mot Kossuth,
Bem, m. fl.
LITTERATUR.
Prestlistens Historia i England och andra län-
der, af Will. Howitt; öfvers. från 8:de en-
gelska upplagan. Stockholm hos P. G. Berg
1849, 5352 sidd. 8:0, å 2 rdr bko.
(Slut från Je 262.)
När man opartiskt och lugnt genomgår alla
hr Howitts utförliga och med fakta styrkta
framställningar om det maktegande presterska-
pets (d. v. s. prelaturens) framfart i England
under förflutna sekler och om det kyrkliga till-
ståndet der ännu, blir resultatet hos läsaren,!
att han finner lätt förklarligt det allmänt och
sedan långliga tider djupt inrotade hatet mot
hela den delen af institutionen, som med ett!
gemensamt namn kan betecknas såsom det högrel
presterskapet;; och hvilket hat öfvergått tilll
fullkomlig förbittring i alla de religiösa läger,
som tillhöra de öfriga med högkyrkan (Eng-
lands statskyrka) icke förenade sekterna. Men
då detta hat och denna djupa förbittring un-
der äldre perioder varit förenade med en viss
panisk fasa, rädsla och förfäran hos allmänhe-
ten, på grund af alla de äfven i fysisk måtto
tyranniska medel, som kyrkomakten då kunde
anlita och ofta på det rysligaste sätt använde
(torturer af de mest kränkande, pinsamma och
skändliga slag, lefvande förbränning och andra
bestraffningar af grymmaste art); så har der-l
emot i sednare tider, då denna framfart icke
längre lät verkställa sig, fiendtligheten emot
prelaturen och de högkyrkliga institutionerna,
betraktade såsom en samvetskränkande makt,
nu, i stället för att vara förenad med fasa och!
fruktan, fått en tillsats af löje. Då nemli-
gen de kyrkliga och prelatensiska anspråken
qvarstå och ännu vilja gälla i och för läror,
dem alla menniskor, .med tillgång på evange-
lierna, finna icke grundade i Christi ord, lika-
som stridande mot förnuftet, så kunna dylika
anspråk ej längre undgå att väcka förakt och
åtlöje. Denna nedslående händelse är ett ound-!
vikligt resultat för all sådan kyrklighet, som icke :
vill låta reformera sig, utan hellre gifver sig
sjelf till pris genom att offentligen framstål
som ett monstrum af narraktighet; men hvil-
ket allt likväl måste anses högst beklagans-
värdt under synpunkten af den våda, som den
sanna religiositeten och allt det otvifvelaktigt
aktningsvärda hos ett värdigt och rätt christ:
ligt presterskap kan lida genom samman-
blandning med-andeligt charlataneri, bedräge-
rier, falska prestläror, snålhet och ecclesiastika
felonier af så många slag. Det är illa nog, om
det går så långt, som på flere ställen påpekas,
att orter finnas, der en prelat knappt vågar
visa sig ute, emedan blotta åsynen af hans
drägt, eller igenkännandet af den egenskap
hans person innehar, utsätter honom för skämt,
begabberi och till och med någongång fol-
kets raseri, likasom vore han föga bättre än
en rånare, tjuf, eller medlem af ett sällskap,
tillhörande samhällets afskrap. Om detta hän-
der i Irland, Skottland och många ställen i
sjelfva England, så är det betecknande nog i
afseende på principen, hvilken, om den är den-
samma i andra länder, äfven der förr eller
sednare, i mer eller mindre mån, kan med-
föra samma följder. Det är då angeläget, att
man i tid tänker härpå, innan allt är för sent.
Det lägre, eller i församlingarne egentligen tje-
nande och för religionen arbetande presterska-
pet, hvars belägenhet både i inre och yttre
måtto är så högst olika mot det högres ställ-
ning, att man i många fall utan öfverdrift kan
säga dess intresse vara detsamma som folkets
och rakt stridande mot prelaturens, tages också
af hr Howitt i allvarligt betraktande; och han
skildrar med lifliga färger detta presterskaps
betryck och mången gång ända till uselhet
gränsande tillstånd. Okunnighet och fattigdom
utgör dess allmänna karakter. — Enskilda un-
dantag af förträfflige män inom presteståndet
vore högst obilligt att neka, och hr H. begår
icke en sådan orättvisa; men vet att skilja
exceptionerna från regeln. Han säger sid. 521:
Jag hedrar och älskar de gode män, hvilka, äf-
ven nu, i mången ringa by, ibland en fattig och
eländig befolkning, lefva för intet annat än uppfyl-
landet af sin pligt; som med glädje uppoffra alla de
förfinade nöjen, — de bildade sällskaper, hvartill de-
ras lynne och smak skulle göra dem benägna; som
göra detta, illa betalta, sämre uppmuntrade; drifna
af sin medlidsamhet att beröfva sig en stor del af
sin magra lön för att tysta ropen af den förskräck-
liga nöd, som omgifver dem; — som göra detta,
många af dem nödsakade att derföre förblifva ogifta,
— barnlösa; eller, om de äro män och fäder, att
förbise sina hustrurs behofver, sina barns uppfostran,
för de fattiges skull, som de rika pastorerna aldrig
tänka på eller hjelpa. När jag ser dem göra detta,
och tillika ser deras socknar utsugna af någon fet.
pluralistyeller sinecurist, som föraktar att taga l:
vård om själar, som han aldrig nalkas, om icke för l.
att taga sina inkomster och utnämna sin daglönare!
— när jag ser dem vara vittnen huru rikedom, vär-
digheter och befordringar slösas på de välborna, de
storslägtade, de oförskämda, då det är ett svalg emel-
lan dem sjelfva och deras inkomster så ofantligt, som
emellan. den rike mannen och Lazarus — då älskar
jag och hedrar sådana män; och det är för dem jag
önskar se kyrkan reformerad, och vägen öppnad till
större trefnad och vidsträcktare nytta. Jag villicke
utsätta en slagtedag för drönarne i bikupan, men
jag vill atticke flere drönare skulle dit insläppas.
Der äro förträffliga män, vi medgifva det; men
är mängden sådan? Man skall utan tvifvel säga så.!
Man skall föreställa oss hela korpsen såsom den oe-.
gennyttigaste, heligaste, mest välgörande, flitigaste,
undergörande, salighet spridande korps, som kan
tänkas. I deras egna ströskrifter föreställas de verk-
ligen så. Om de äro det eller icke, må en af tide-
hvarfvets största snillen och en af deras ifrigaste
vänner intyga:
Den sköna christendomens ord,
Som skulle sprida på vår jord
Allt godt, om rätt framförda;
De tolkas nu i denna stund
Af lättjefulla presters mun,
Åf Mamman dant förfäörda