men lika godt, jag skall ej tvinga er; hvar och
en må ha sin frihet. En annan gång, icke så,
kära grefve?
Mersanes lät honom trycka sin hand, tog
adjö med ett par nickningar och andades åter,
befriad från denna tillfälliga vänskap som för-
klarades särdeles enträget.
Dessutom blef denna händelse ganska hastigt
glömd. En enda tanke uppslukade alla andra
reflexioner i grefve de Mersanes hufvud.
I grefvinnans biljett fanns denna underrät-
telse: tag den längsta vägen. Anatole uppgjor-
de då sin vandringsplan enligt den gudomliga
befallning han erhållit. Han beslöt att gå ut
genom porten, Pilla, som öppnat sig åt berget.
Då han kommit utom fästningsmuren, rigtade
han sina steg mot kullen Albara, genomskuren
af vägen från Toscana, och. derifrån mot de
långa raderna af vattenledningar, der han borde
infinna sig en timma före solens nedgång. Det
var ifrån dessa regionens högsta punkt, som
han skulle ställa sin väg till Villa Braschi.
Det var en helt liten resa som grefven må-
ste fullborda: han ryggade ej tillbaka för en
möda, som snarare skulle lindra hans otålighet.
Fötternas rörelse lugnar hufvudet. Han riåd-
frågade solen såsom man betraktar visaren på
ett ur, och hennes ställning på himlen lofvade
honom ännu långa timmars väntan; emedlertid
begaf han sig på väg för att fullborda sin kär-
leks pilgrimsfärd, som om han fruktat att, för
första gången i sitt lif, solen som en flygande
stjerna hastigt skulle falla från zeniths höjd till
hafvets horisont.
Det var den timma då gräshopporna började
sjunga i säfven vid de stillastående vattnen.
Ögat kunde icke uthärda den brännande glans,
som solen och hafvet, Guds dubbla firmament
återsände. Aromatiska ångor doftade från de
förgyllda kullarne såsom parfymernpa från rö-
kelsekaren. — Klostrens domer liknade stjern-
bilder, som fallit ned på staden, och återgåfvo
sina strålar åt solen. Med middagsstundens
vällust, denna hemlighetsfulla demon, som sö-
ker marmorns eller trädets skugga, strömmade
parfymer och gnistor i den ljumma luften.