men lika godt, jag skall ej tvinga er; hvar och en må ha sin frihet. En annan gång, icke så, kära grefve? Mersanes lät honom trycka sin hand, tog adjö med ett par nickningar och andades åter, befriad från denna tillfälliga vänskap som förklarades särdeles enträget. Dessutom blef denna händelse ganska hastigt glömd. En enda tanke uppslukade alla andra reflexioner i grefve de Mersanes hufvud. I grefvinnans biljett fanns denna underrättelse: tag den längsta vägen. Anatole uppgjorde då sin vandringsplan enligt den gudomliga befallning han erhållit. Han beslöt att gå ut genom porten, Pilla, som öppnat sig åt berget. Då han kommit utom fästningsmuren, rigtade han sina steg mot kullen Albara, genomskuren af vägen från Toscana, och. derifrån mot de långa raderna af vattenledningar, der han borde infinna sig en timma före solens nedgång. Det var ifrån dessa regionens högsta punkt, som han skulle ställa sin väg till Villa Braschi. Det var en helt liten resa som grefven måste fullborda: han ryggade ej tillbaka för en möda, som snarare skulle lindra hans otålighet. Fötternas rörelse lugnar hufvudet. Han riådfrågade solen såsom man betraktar visaren på ett ur, och hennes ställning på himlen lofvade honom ännu långa timmars väntan; emedlertid begaf han sig på väg för att fullborda sin kärleks pilgrimsfärd, som om han fruktat att, för första gången i sitt lif, solen som en flygande stjerna hastigt skulle falla från zeniths höjd till hafvets horisont. Det var den timma då gräshopporna började sjunga i säfven vid de stillastående vattnen. Ögat kunde icke uthärda den brännande glans, som solen och hafvet, Guds dubbla firmament återsände. Aromatiska ångor doftade från de förgyllda kullarne såsom parfymernpa från rökelsekaren. — Klostrens domer liknade stjernbilder, som fallit ned på staden, och återgåfvo sina strålar åt solen. Med middagsstundens vällust, denna hemlighetsfulla demon, som söker marmorns eller trädets skugga, strömmade parfymer och gnistor i den ljumma luften.