sartron. Det Napoleonska partiet är helt och hållet upplöst. Men en Persigny är icke den man, som är mäktig kloka statskombinationer, utan endast sådana affärer som vid Strassburg och Bou-l logne, — och hvarför icke än en gång? Vi tro oss kunna påstå, att om L. Napoleon låter leda sig af Persigny, så kommer han att begå ett ännu dummare streck, än både i Strassburg och Boulogne. Alla mot honom fiendt!iga partier synas lura på någon från presidentpalatset utgående statskuppskomedi för att öppet utveckla sin fana. ,Leywtimisterna bete sig alldeles som om hertigen af Bordeaux redan stode vid Frankrikes gränser; men en napoleonisk statskupp kan svårligen utrota republiken i Frankrike. Sluthga resultatet skulie måbända snarare blifva en rörelse, hvilken icke så lätt stillades, som 1848 års rörelser! Det tyckes sålunda hafva varit Persigny, som drifvit presidenten Bonaparte till sin sednaste kraftyttring. Då den förra ministeren, hvilkeu, som bekant är, ägde en ovanligt stor majoritet, vägrade att sjelfmant taga afsked, förklarade presidenten att den erhållit afsked. National, säger, att han afskedat ministrarne såsom betjenter, under förklaring: Jag är ansvarig: jag vill hafva kommissarier och inga ministrar i spetsen för regeringsdepartementerna., Hr Bonaparte,, tillägger samma tidning, har gått än längre än han hotat; han har skaffat sig mycket bättre, eller mycket mindre än kommissarier. På ett annat ställe heter det: Det mål, till hvilket hr Bonaparte syftar, är tydligt angifvet i hvarje rad af budskapet. Aldrig, vi säga det ur djupet af vårt samvete, aldrig alltsedan de famösa proklamationerna i Strassburg och Boulogne, har den kejserliga tanken varit högre, varit tydligare uttalad af en pretendent. Allt är hot för republiken i denna ståtliga förklaring, i hvilken hr Bonapartes personlighet omgifver sig med konstitutionella skyar och uppenbarar sig i all sin glans. Om man skulle mäta handlingens kraft efter ordets djerfbet, så skulle ur ett sådant manifest följande dagen framträda en despot. De nya ministrarne mönstras på följande sätt: General dHaulpoul har varit en utaf hertigens af Angoultme favoriter. Den nye krigsminis!ern är således den hvita fanan i spetsen för armeen. Han utnämndes i April 1830 till direktör i krigsförvaltningen af Bourmont, öfverlöparen från Waterloo. Finansministern Achilles Fould är den mest fanatiska ifrare för den förhatliga skatten på drickesvaror. Han ogillar reduktionea af saltskatten och posttaxan. Han påstår det vara en galenskap att hafva gjort förändringar i vårt skatteväsende. Undervisningsministern Parieu var för få år sedan legitimist. Efter Februarirevolutionen slog han om. Han var då advokat i Riom, höll tal, som lågade af kärlek för republiken, blef utvald till ledamot af konstituerande församlingen. Sedermera valdes han af det reaktionära partiet till ledamot af den lagstiftande församlingen och har alltid voterat med majoriteten. Han talar litet, men tänker mycket — på sig sjelf och sina egna intressen. Justitieministern Rouher var sednast advokat i Riom. Han har varit en af det Guizotska partiets kandidater. Efter Februarirevolutionen ställde han sig som republikan, invaldes i konstituerande församlingen, sökte ifrigt vinna gunst hos det verkställande utskottet och hos Cavaignac, hvars kandidatur han understödde. Om L. Bonaparte tänkte han lika med Thiers. Men efter den 10 December blef han intim med O. Barrot, lyckades efter några afsnäsningar att smila sig in i Elysges salonger och har sedermera utmärkt sig för häftigheten af sina reaktionära åsigter. Såsom kapacite är han något under Parieu, men öfvergår honom i servilism och låg ärelystnad. Han kan nog blifva både hofman, kommissarie och betjent på en gång. Inrikesministern Ferdinand Barrot har såsom medelmåttig advokat lefvat af det skydd, som brodren gaf honom. Men hofluften har förqväft hans ertänsla. Han är presidentens förtrogne i vidsträcktaste mening. Såsom hans generalsekreterare har han blifvit kallad till inrikesportföljen för att ställa polisen och framför allt de hemliga fonderna till Elysees disposition. Å Byggnadsministern Bineau är en föga bekant ingeniör. Han har länge lupit efter den portfölj han nu fått. Han äger förmåga att tala i flera timmar och har privilegium att aldrig blifva hörda. Han är ytterligare en kommissariebetjent. Utrikesministern de Rayneval är en diplomat som troget följt general. Oudinot vid hans ultramontana utflygter. Hans val till utrikesminister visar, huru föga brefvet af den 18 Aug. betydde. Sjöministern Romain des Fosses har all den smidighet som behöfves för en äkta hofman. Såsom administratör är han minst lika god som den förträfflige de Tracy. Handelsoch åkerbruksministern Dumas är känd såsom kemist och ledamot af franska institutet, men än mer såsom en intrigmakare or a rn rn