dl 53 JaLUtviUu SVH VISDA LIT BRDEUVUGRLIVIIVE, FE
hvilka man ej får peka med minsta finger utan att
de råka i eld och lågor, betagas af hämndlust och
falla ur fattningen? Det är för öfrigt troligen för
mycket begärdt, att Synglaset skulle taga råd af oss;
eljest skulle vi proponera dess förf:e att icke gifva
sig ut på det hala med bedömandet af politiska och
andra dagens frågor, samt på grund deraf ingå i be-
rörande af de personligheter, som dermed syssel-
sätta sig, emedan det alltid blir för galet, utan hellre
hålla sig vid andra storartade ider, som höja Syn-
glaset till ett eget slags originalitet, såsom t. ex. det
sednast omtalade förslaget, att flytta en kyrka i
Wermland till parken vid Drottningholm 0. s. V.
Då är Synglaset i sitt esse.
Eftersom det varit tal om Friskytten, så torde
det slutligen icke vara olämpligt att uttala den tan-
kan, att nämnde tidning synes vara grundad på pla-
nen att föreställa pressens rolighetsminister; i likhet
med Corsaren i Köpenrhamn eller Charivari i Paris.
Men det är icke så lätt, äfven om man ej saknar
talang, att hvarenda gång kunna förse sin publik
med en hel samling epigrammer och infall; och man
får likväl medgifva, att Friskytten i det afseendet
ofta varit rikhaltig nog, likasom man icke får taga
för mycket seriöst allt hvad som säges i ett sådant
blad. Synglasets redaktion deremot bör hafva en
vida lättare roll att spela, emedan det, i motsats till
den nyssnämnda syftningen, tyckes hafva byggt sin
existens på att, om vi så få säga, vara litet dum —
förstås emellanåt — eller åtminstone ifrån början in-
gifvit sina läsare den tankan, att man i det bladet
icke får läsa annat än förflugenheter.
— Har läsaren nu tålamod att följa oss äfven
till vår gamla matrona Posttidningen? Vid för-
sta blick på dess polemiska afdelning för i går
och förrgår känner man sig frestad att fråga:
Hvad står på? Sitter elden i knuten? emedan
det eljest faller sig något svårt att förklara
hvarföre den värda kollegan klämtar så erbarm-
ligt i stormklockan. Men vid närmare påse-
ende finner man at faran icke är alldeles så
stor och att det,såsom förut blifvit antydt om
hela fälttåget, helt enkelt är prenumerations-
klämtning. Det är nemligen åter fråga om ett
rentvagningsförsök rörande Posttidningens par-
tiskhet i refereringen af de ungerska tilldra-
gelserna.
Till en början söker Posttidniugen inbilla sina
läsare att Aftonbladet genom intagande af den
lilla uppsatsen i Skånska Postenx, rörande det
famösa extrabladet, velat förfäkta den orimliga
satsen att en publicist bör dikta af mensklig-
hets. Det hjelper icke att vi fästat kollegans
uppmärksamhet derpå, att Skånska Posten ut-
tryckligen hade förklarat att Posttidningens
räsonvemanger och advokatur i extrabladet
icke kunnat öfvertyga dess läsare om Afton-
bladets förmenta partiskhet och P. T:s egna för-
träffliga uppfattning och ärlighet, och att det
var detta vitsord från landsorten som föran-
ledde uppsatsens intagande, om hvilken vi nu
ytterligare kunna upplysa att den blifvit re-
producerad af andra landsortsblad. Vidare bjel-
per det icke att vi uttryckligen förbehållit oss
en bevisning att hela extrabladet är ett upp-
kok på de mest besatta vanställningar, samt att
uti Aftonbladets referater om Ungern ej saknas
någon enda faktisk underrättelse om ungrarnes
nederlag när dylika ägt rum, utan att tvertom
P. T. sjelf nästan velat lägga oss till last den
fullständighet hvarmed vi efter inhändigade af
ryska och österrikiska bulletiner redogjorde för
slagtningarna vid Grosswardein, Temeswar m. fl.
Allt detta oaktadt söker Porttidningen, månne
icke mot bättre vetande, inprägla hos sina lä-
sare, att Aftonbladet gjort till maxim att dikta
af mensklighet. På en förutsättning hvars orim-
lighet ligger i öppen dag bygger nu den vär-
ligav kollegan ett babelstorn af reflexioner och
slutsatser, men som alla måste ramla tillsam-
mans, när man undanrycker deras bräckliga
grund.
Det visar föröfrigt icke synnerligt omdöme
hos Posttidningen att just nu puffa för sitt ex-
trablad, sedan snart sagdt med hvarje postdag
detaljunderrättelser från Ungern ingått, som
allt tydligare bevisa att Aftonbladet hade rätt
då det påstod att ungerska folkets sak icke
stod så förtviflad straxt före katastrofen, som
Posttidningen förmenat. Det för vår kollega
högeligen besvärande vittnesbörd: att general
Görgey umgåtts med förrädiska stämplingar
och att kapitulationen ej var af nöden påkallad,
har nemligen blifvit afgifvet af general Klapka
och de öfriga officerarne från Komorn, hvilka
terde hafva något bättre reda på den saken än
Posttidningen. Nu är det att märka att Post-
tidningen var den första svenska tidning som
framställde tanken på möjligheten af ett för-
räderi, nemligen samma dag som underrättel-
sen kom, ehuru det skedde såsom en insinua-
tion att Aftonbladet skulle söka förklara ut:
gången såsom en följd af en förrädisk kom-
plott. Posttidningen hade således redan då
nys om rätta förhållandet. Flera andra sven-
ska blad upptogo ryktena om Görgeys förräderi,
men Aftonbladet ville i det längsta betvifla
denna afskyvärda handling af en man, som
dittills visat prof på hjeltemod och ridderlig-
het, och ignorerade af grannlagenhet de lösa
ryktena.
Men sedan något tvifvel numera icke åter-
står om Görgeys skamliga handlingssätt, borde
väl äfven Posttidningen kunna begripa att den
famlat i ett egyptiskt mörker rörande verkliga
ställningen i Ungern. Straxt före katastrofen
ägde Posttidningen ej ringaste reda på Görgeys
talrika armå och dess operatationer; enligt dess
referater var:den så att säga tillintetgjord; och
likväl hade Görgey, enligt nästa postdags un-
derrättelser, kapitulerat med en 40,000 mans
stark här i bästa skick och med ett talrikt
artilleri. Icke mindre märklig är en annan
upplysning som ingått från ett åsynavittne till
slaget vid Temeswar, nemligen att ungerska
hären hade segrat på alla punkter, och att de
allierade voro i full reträtt, då ungrarnas eld
plötsligt tystnade i brist på krut, emedan am-
munitionsförrådet, vare sig af förräderi eller
missförstånd blifvit afsändt till Arad. Ytterli-
gare har det blifvit upplyst att ungerska hä-
ren äfven efter slaget var ganska talrik och
endast genom general Vecseys beslut att, ian-
ledning af Görgeys uppmaning, söndra sig der-