sartron. Det Napoleonska partiet är helt och
hållet upplöst.
Men en Persigny är icke den man, som är
mäktig kloka statskombinationer, utan endast
sådana affärer som vid Strassburg och Bou-l
logne, — och hvarför icke än en gång? Vi
tro oss kunna påstå, att om L. Napoleon lå-
ter leda sig af Persigny, så kommer han att
begå ett ännu dummare streck, än både i
Strassburg och Boulogne. Alla mot honom fi-
endt!iga partier synas lura på någon från pre-
sidentpalatset utgående statskuppskomedi för
att öppet utveckla sin fana.
,Leywtimisterna bete sig alldeles som om her-
tigen af Bordeaux redan stode vid Frankrikes
gränser; men en napoleonisk statskupp kan
svårligen utrota republiken i Frankrike. Slut-
hga resultatet skulie måbända snarare blifva
en rörelse, hvilken icke så lätt stillades, som
1848 års rörelser!
Det tyckes sålunda hafva varit Persigny, som
drifvit presidenten Bonaparte till sin sednaste
kraftyttring. Då den förra ministeren, hvil-
keu, som bekant är, ägde en ovanligt stor ma-
joritet, vägrade att sjelfmant taga afsked, för-
klarade presidenten att den erhållit afsked.
National, säger, att han afskedat ministrarne
såsom betjenter, under förklaring:
Jag är ansvarig: jag vill hafva kommissa-
rier och inga ministrar i spetsen för regerings-
departementerna.,
Hr Bonaparte,, tillägger samma tidning,
har gått än längre än han hotat; han har
skaffat sig mycket bättre, eller mycket mindre
än kommissarier. På ett annat ställe heter det:
Det mål, till hvilket hr Bonaparte syftar,
är tydligt angifvet i hvarje rad af budskapet.
Aldrig, vi säga det ur djupet af vårt samvete,
aldrig alltsedan de famösa proklamationerna i
Strassburg och Boulogne, har den kejserliga
tanken varit högre, varit tydligare uttalad af
en pretendent. Allt är hot för republiken i
denna ståtliga förklaring, i hvilken hr Bona-
partes personlighet omgifver sig med konsti-
tutionella skyar och uppenbarar sig i all sin
glans. Om man skulle mäta handlingens kraft
efter ordets djerfbet, så skulle ur ett sådant
manifest följande dagen framträda en despot.
De nya ministrarne mönstras på följande sätt:
General dHaulpoul har varit en utaf herti-
gens af Angoultme favoriter. Den nye krigs-
minis!ern är således den hvita fanan i spetsen
för armeen. Han utnämndes i April 1830 till
direktör i krigsförvaltningen af Bourmont, öf-
verlöparen från Waterloo.
Finansministern Achilles Fould är den mest
fanatiska ifrare för den förhatliga skatten på
drickesvaror. Han ogillar reduktionea af salt-
skatten och posttaxan. Han påstår det vara
en galenskap att hafva gjort förändringar i vårt
skatteväsende.
Undervisningsministern Parieu var för få år
sedan legitimist. Efter Februarirevolutionen
slog han om. Han var då advokat i Riom,
höll tal, som lågade af kärlek för republiken,
blef utvald till ledamot af konstituerande för-
samlingen. Sedermera valdes han af det reak-
tionära partiet till ledamot af den lagstiftande
församlingen och har alltid voterat med majo-
riteten. Han talar litet, men tänker mycket
— på sig sjelf och sina egna intressen.
Justitieministern Rouher var sednast advokat
i Riom. Han har varit en af det Guizotska
partiets kandidater. Efter Februarirevolutionen
ställde han sig som republikan, invaldes i kon-
stituerande församlingen, sökte ifrigt vinna
gunst hos det verkställande utskottet och hos
Cavaignac, hvars kandidatur han understödde.
Om L. Bonaparte tänkte han lika med Thiers.
Men efter den 10 December blef han intim
med O. Barrot, lyckades efter några afsnäsnin-
gar att smila sig in i Elysges salonger och har
sedermera utmärkt sig för häftigheten af sina
reaktionära åsigter. Såsom kapacite är han
något under Parieu, men öfvergår honom i
servilism och låg ärelystnad. Han kan nog
blifva både hofman, kommissarie och betjent
på en gång.
Inrikesministern Ferdinand Barrot har så-
som medelmåttig advokat lefvat af det skydd,
som brodren gaf honom. Men hofluften har
förqväft hans ertänsla. Han är presidentens
förtrogne i vidsträcktaste mening. Såsom hans
generalsekreterare har han blifvit kallad till
inrikesportföljen för att ställa polisen och fram-
för allt de hemliga fonderna till Elysees dispo-
sition. Å
Byggnadsministern Bineau är en föga bekant
ingeniör. Han har länge lupit efter den port-
följ han nu fått. Han äger förmåga att tala i
flera timmar och har privilegium att aldrig
blifva hörda. Han är ytterligare en kom-
missariebetjent.
Utrikesministern de Rayneval är en diplo-
mat som troget följt general. Oudinot vid hans
ultramontana utflygter. Hans val till utrikes-
minister visar, huru föga brefvet af den 18
Aug. betydde.
Sjöministern Romain des Fosses har all den
smidighet som behöfves för en äkta hofman.
Såsom administratör är han minst lika god
som den förträfflige de Tracy.
Handels- och åkerbruksministern Dumas är
känd såsom kemist och ledamot af franska in-
stitutet, men än mer såsom en intrigmakare
or a rn rn