sagt, att, enligt Per Nilssons utsago, Hjelte icke skulle vara der, och Westman således ansett hans efterforskande derstädes utan ändamål. Frik Ersson i Mörtarbo, att han kort efter Hjeltes död från en Anders Persson tillhörig lada hemtat hö, dervid dennes hustru Johanna Ersdotter varit tillstädes. Vittnet hade då frågat om det vore samma lada der de haft ihjäl Hjelte, hvartill Johanna Ersdotter svarat, att icke hade hon eller Anders Pehrsson ihjäl honomp), och att den som gjort det finge taga det på sitt samvete; hvarjemte Johanna Ersdotter yttrat, att Per Nilsson söndagsmorgonen den 4 Mars frågat henne efter Hjelte, och då hon icke kunnat om honom lemna upplysning, åter bortgått, samt efter en stund kommit tillbaka och omtalt, att han påträffat Hjelte; och hade Johanna Ersdotter äfven sagt, att hon samma dag funnit ett papper på golfvet, som innebållit ett hvitt pulfver, hvilket Per Nilsson fråntagit henne och kastat på elden. Vittnet hade sedermera råkat Anders Persson och äfven med honom samtalat om Hjeltes död, hvarvid Anders Persson tackat Gud att han icke haft någon kännedom om Hjeltes afdagatagande, hvartill han ansett fadren vara största orsaken; och hade Anders Persson äfven yttrat, att då han söndagsmorgonen i ladan besökt Hjelte, som då befunnits sjuk, samt tillsagt honom att gå hem, hade Per Nilsson sagt att Hjelte skulle ligga qvar. Johanna Ersdotter: att det första när Högberg kom och letade efter Hjelte, sade min svärfader, att död skall jag hafva på Hjelten, om jag skall hvässa en stör och hugga i honom. Söndagen derpå kom gubben i fullt rusigt tillstånd hem och sade, att han hade hittat på Hjelten och att han skulle blifva död klockan 2. Samma dag på e. m. föll en liten papperslapp ned på golfvet för gubben, och densamma tog jag upp och skulle se efter hvad det var; men när jag öppnade den, kom han och tog den af mig och kastade den i brasan, och jag vet icke hvad det var, men det var någon hvit smula som en knappnålsknopp; sedan sade gubben: jag vog det skräpet och det vog 47; lod; men hvad det var han vägde det vet jag icke. Hustru Grela Jansdotter i Krammelsbo: Åtta dagar före Hjeltes död var dess fader Per Nilsson hos oss en dag och arbetade. Om aftonen yttrade han till mig: Kom ut, och jag följde honom, och då sade han till mig: Nu är Hjelten hemma i Hässlen och vill döda sig, då jag sade till honom: huru kan han nu vara i Hässlen, då jag hört sägas att han varit här i Krommelsbo i dag? Per Nilsson svarade då: Kanhända att Anders bar sökt igen honom i Ytterstennig och tar honom med sig hem, och nu är så galet med honom så du det icke kan tro, och det är bättre han får dö nu, så har det en öfvergång, eljest få vi gå och tänka på det alltid; om det icke nu sker, så sker det ändå inom ett år. Då jag tillsporde honom: kan han inte få en riktig död såväl som andra menniskor? yttrade Per Nilsson ytterligare: Nej, han skall hafva en sådan död. Detta yttrade han två gånger å rad och sade vidare: Tala ej om det för din man., . Och beslöt Häradsrätten att från provincialläkaren infordra utlåtande, huruvida Hjelte, derest hjelp och biträde anskaffats under den tid som förflutit från det Hjelte för t sjuk anträffades till dess döden följde, kunnat, med afseende på det förtärda giftets mängd, vid lifvet bibehållas; hvarjemte Häradsrätten i öfrigt förklarade, i anledning af åklagarens derom framställda påstående, Per Nilsson skyldig att träda i häkte. Då målet den 49 sistlidne Maj ånyo företogs och Per Nilsson tillfrågades, huruvida han hade något att tillägga sin redan afgifna, nu för honom upprepade berättelse, samt efter i sådant afseende honom gjorda förmaningar, erkände omsider Per Nilsson: att han, hemkommen söndagsmorgonen den 4 Mars från arbete i MHässlen, träffat Hjelte, som, under synbar oro och ängslan, straxt derefter begifvit sig derifrån. Omkring kl. 9 f. m., då Per Nilsson åter skolat bortgå, hade han uti en lada å egorne påträffat Hjelte, hvilken gråtande klagat öfver sin olyckliga belägenhet och med yttrad fruktan att numera visa sig för sitt befäl, frågat Per Nilsson om han hade gift, samt sagt sig i annat fall skola genom hängning taga sig af daga. Per Nilsson, som några veckor förut af en Dalkarl tillhandlat sig arsenik, hvilket med de af Jon Jonsson i Persbo lånte vågskålar uppvägdt, utgjort ett och tre fjerdedels lod, och det han, af fruktan att detsamma kunde af någon annan öfverkommas, ständigt burit hos sig, hade upptagit och lemnat Hjelte giftet, som bestått af flera smärre bitar, som Hjelte genast förtärt och hvarefter häftiga kräkningar följt. Under tiden till klockan 2, då Hjelte i Per Nilssons närvaro aflidit; hade Per Nilsson gått från och till honom, samt måndagsmorgonen kl. 4, enligt Hjeltes i lifstiden yttrade önskan, fört hans lik till lidret der detsamma påfanns; tilläggande Per Nilsson, att han blifvit så förvillad genom Hjeltes klagan och hans uppsåt att förkorta sitt lif, att Per Nilsson iske vetat, om han bordt vägra Hjelte giftet, det Hjelte känt att Per Nilsson innehaft, för att förgifta bete åt vargar. Ibland ytterligare hörda vittnen berättade: Pigan Maria Höglund: att Per Nilsson en af dagarne, då Hjelte eftersöktes, till vittnet inkommit och frågat, om vittnet hade sig bekant huruvida Hjelte lefde, samt då vittnet sagt, att Hjelte väl vore i Hässlen, yttrat, att Per Nilsson skulle uppsöka honom, och, om Hjelte träffades, skulle han dö som en hund,; tilläggande vittnet, att Per Nilsson dock vid tillfället varit i hög grad öfverlastad. Samtlige vittnen förenade sig uti det yttrande, att Per Nilsson uti rusigt tillstånd alltid hade rysliga utlåtelser; men vore såsom nykter stilla och tystlåten, samt att vittnena aldrig förnummit, att någon osämja mellan Per Nilsson och Hjelte egt rum. Ofvanberörde af provincialläkaren affordrade läkarebetyg innehöll hufvudsakligen, att med afseende på den qvantitet af gift, vägande, enligt Per Nilssons uppgift, 17V; lod, som Hjelte genast skall förtärt, den långa vägen till läkare och apothek samt således den långa tidsutdrägten innan specifikt motgift kunnat anskaffas och användas, ansåge provincialläkaren någon räddning i närvarande fall icke hafva varit möjlig. Sedan Per Nilssons bekännelse blifvit för honom upprepad, lemnades den af bonom utan annan an märkning, än att Per Nilsson förklarade, att i händelse han vägrat att till Hjelte lemna det begärda giftet, Hjelte säkerligen med våld tillegnat sig det. samma, -emedan hans föresats att lifvet sig afhända varit fast och orubblig. Uti detta ovanliga mål, der bestämmandet af ar. ten utaf Per Nilssons vållande till sonens död och det straff honom i förhållande dertill bör drabba torde, i anledning af de i målet förekommande om: ständigheter, tagas i anspråk en skarpsinnigare juridisk pröfning, äro också af domstolarne skiljaktigt utslag meddelade. Häradsrätten har genom utslag den 28 sistl. Juni jemte åberopande af hvad under ransakvingen före. kommit, sig yttrat: att, ehuru anledning ickeär, at Per Nilsson af ondska eller annan orsak haft uppså att afbända Hjelte lifvet, likväl och alldenstund Pei Nilsson, sedan sonen gifvit tillkänna sin afsigt, at