sagt, att, enligt Per Nilssons utsago, Hjelte icke
skulle vara der, och Westman således ansett hans
efterforskande derstädes utan ändamål.
Frik Ersson i Mörtarbo, att han kort efter Hjel-
tes död från en Anders Persson tillhörig lada hem-
tat hö, dervid dennes hustru Johanna Ersdotter va-
rit tillstädes. Vittnet hade då frågat om det vore
samma lada der de haft ihjäl Hjelte, hvartill
Johanna Ersdotter svarat, att icke hade hon eller
Anders Pehrsson ihjäl honomp), och att den som
gjort det finge taga det på sitt samvete; hvarjemte
Johanna Ersdotter yttrat, att Per Nilsson söndags-
morgonen den 4 Mars frågat henne efter Hjelte,
och då hon icke kunnat om honom lemna upplys-
ning, åter bortgått, samt efter en stund kommit till-
baka och omtalt, att han påträffat Hjelte; och hade
Johanna Ersdotter äfven sagt, att hon samma dag
funnit ett papper på golfvet, som innebållit ett hvitt
pulfver, hvilket Per Nilsson fråntagit henne och ka-
stat på elden. Vittnet hade sedermera råkat An-
ders Persson och äfven med honom samtalat om
Hjeltes död, hvarvid Anders Persson tackat Gud
att han icke haft någon kännedom om Hjeltes afda-
gatagande, hvartill han ansett fadren vara största
orsaken; och hade Anders Persson äfven yttrat, att
då han söndagsmorgonen i ladan besökt Hjelte, som
då befunnits sjuk, samt tillsagt honom att gå hem,
hade Per Nilsson sagt att Hjelte skulle ligga qvar.
Johanna Ersdotter: att det första när Högberg
kom och letade efter Hjelte, sade min svärfader, att
död skall jag hafva på Hjelten, om jag skall
hvässa en stör och hugga i honom. Söndagen
derpå kom gubben i fullt rusigt tillstånd hem och
sade, att han hade hittat på Hjelten och att han
skulle blifva död klockan 2. Samma dag på e. m.
föll en liten papperslapp ned på golfvet för gubben,
och densamma tog jag upp och skulle se efter hvad
det var; men när jag öppnade den, kom han och
tog den af mig och kastade den i brasan, och jag
vet icke hvad det var, men det var någon hvit smula
som en knappnålsknopp; sedan sade gubben: jag
vog det skräpet och det vog 47; lod; men hvad det
var han vägde det vet jag icke.
Hustru Grela Jansdotter i Krammelsbo: Åtta
dagar före Hjeltes död var dess fader Per Nilsson
hos oss en dag och arbetade. Om aftonen yttrade
han till mig: Kom ut, och jag följde honom, och
då sade han till mig: Nu är Hjelten hemma i
Hässlen och vill döda sig, då jag sade till honom:
huru kan han nu vara i Hässlen, då jag hört sägas
att han varit här i Krommelsbo i dag? Per Nilsson
svarade då: Kanhända att Anders bar sökt igen
honom i Ytterstennig och tar honom med sig hem,
och nu är så galet med honom så du det icke kan
tro, och det är bättre han får dö nu, så har det en
öfvergång, eljest få vi gå och tänka på det alltid;
om det icke nu sker, så sker det ändå inom ett år.
Då jag tillsporde honom: kan han inte få en riktig
död såväl som andra menniskor? yttrade Per Nils-
son ytterligare: Nej, han skall hafva en sådan död.
Detta yttrade han två gånger å rad och sade vidare:
Tala ej om det för din man., .
Och beslöt Häradsrätten att från provincialläkaren
infordra utlåtande, huruvida Hjelte, derest hjelp och
biträde anskaffats under den tid som förflutit från
det Hjelte för t sjuk anträffades till dess döden följde,
kunnat, med afseende på det förtärda giftets mängd,
vid lifvet bibehållas; hvarjemte Häradsrätten i öfrigt
förklarade, i anledning af åklagarens derom fram-
ställda påstående, Per Nilsson skyldig att träda i
häkte.
Då målet den 49 sistlidne Maj ånyo företogs och
Per Nilsson tillfrågades, huruvida han hade något
att tillägga sin redan afgifna, nu för honom uppre-
pade berättelse, samt efter i sådant afseende honom
gjorda förmaningar, erkände omsider
Per Nilsson: att han, hemkommen söndagsmor-
gonen den 4 Mars från arbete i MHässlen, träffat
Hjelte, som, under synbar oro och ängslan, straxt
derefter begifvit sig derifrån. Omkring kl. 9 f. m.,
då Per Nilsson åter skolat bortgå, hade han uti en
lada å egorne påträffat Hjelte, hvilken gråtande kla-
gat öfver sin olyckliga belägenhet och med yttrad
fruktan att numera visa sig för sitt befäl, frågat Per
Nilsson om han hade gift, samt sagt sig i annat fall
skola genom hängning taga sig af daga. Per Nils-
son, som några veckor förut af en Dalkarl tillhand-
lat sig arsenik, hvilket med de af Jon Jonsson i
Persbo lånte vågskålar uppvägdt, utgjort ett och tre
fjerdedels lod, och det han, af fruktan att det-
samma kunde af någon annan öfverkommas,
ständigt burit hos sig, hade upptagit och lemnat
Hjelte giftet, som bestått af flera smärre bitar, som
Hjelte genast förtärt och hvarefter häftiga kräknin-
gar följt. Under tiden till klockan 2, då Hjelte i
Per Nilssons närvaro aflidit; hade Per Nilsson gått
från och till honom, samt måndagsmorgonen kl. 4,
enligt Hjeltes i lifstiden yttrade önskan, fört hans
lik till lidret der detsamma påfanns; tilläggande Per
Nilsson, att han blifvit så förvillad genom Hjeltes
klagan och hans uppsåt att förkorta sitt lif, att Per
Nilsson iske vetat, om han bordt vägra Hjelte giftet,
det Hjelte känt att Per Nilsson innehaft, för att för-
gifta bete åt vargar.
Ibland ytterligare hörda vittnen berättade:
Pigan Maria Höglund: att Per Nilsson en af
dagarne, då Hjelte eftersöktes, till vittnet inkommit
och frågat, om vittnet hade sig bekant huruvida
Hjelte lefde, samt då vittnet sagt, att Hjelte väl vore
i Hässlen, yttrat, att Per Nilsson skulle uppsöka ho-
nom, och, om Hjelte träffades, skulle han dö som
en hund,; tilläggande vittnet, att Per Nilsson dock
vid tillfället varit i hög grad öfverlastad.
Samtlige vittnen förenade sig uti det yttrande, att
Per Nilsson uti rusigt tillstånd alltid hade rysliga
utlåtelser; men vore såsom nykter stilla och tystlå-
ten, samt att vittnena aldrig förnummit, att någon
osämja mellan Per Nilsson och Hjelte egt rum.
Ofvanberörde af provincialläkaren affordrade lä-
karebetyg innehöll hufvudsakligen, att med afseende
på den qvantitet af gift, vägande, enligt Per Nils-
sons uppgift, 17V; lod, som Hjelte genast skall för-
tärt, den långa vägen till läkare och apothek samt
således den långa tidsutdrägten innan specifikt mot-
gift kunnat anskaffas och användas, ansåge provin-
cialläkaren någon räddning i närvarande fall icke
hafva varit möjlig.
Sedan Per Nilssons bekännelse blifvit för honom
upprepad, lemnades den af bonom utan annan an
märkning, än att Per Nilsson förklarade, att i hän-
delse han vägrat att till Hjelte lemna det begärda
giftet, Hjelte säkerligen med våld tillegnat sig det.
samma, -emedan hans föresats att lifvet sig afhända
varit fast och orubblig.
Uti detta ovanliga mål, der bestämmandet af ar.
ten utaf Per Nilssons vållande till sonens död och
det straff honom i förhållande dertill bör drabba
torde, i anledning af de i målet förekommande om:
ständigheter, tagas i anspråk en skarpsinnigare juri-
disk pröfning, äro också af domstolarne skiljaktigt
utslag meddelade.
Häradsrätten har genom utslag den 28 sistl. Juni
jemte åberopande af hvad under ransakvingen före.
kommit, sig yttrat: att, ehuru anledning ickeär, at
Per Nilsson af ondska eller annan orsak haft uppså
att afbända Hjelte lifvet, likväl och alldenstund Pei
Nilsson, sedan sonen gifvit tillkänna sin afsigt, at