FREE FVELUSVER: Ef LUMRVGETIRSVA TASSSEUBYAS SO ORTERNA det ömsesidiga förhållandet af undervisande och lärande, hvaruti skolans alla lärjunger komma till hvarandra, förenar dem genom ett oupplösligt band och utöfvar ett moraliskt inflytande af utomordentlig vigt. Men om vexelundervisningen skall kunna åstad komma dessa nyttiga verkningar, bör den icke inträda först på ett högre stadium inom skolan, då den blefve ofullständig och af ringa betydelse, utan genomgå hela skolan och sålunda blifva ett starkt föreningsband, mellan alla dessa lärjungar. Denna lärjungarnas undervisningsskyldighet har man klandrat såsom alltför betungande och hinderlig för deras egna studier, och vi vilje äfven medgifva, att den kan blifva betungande, så vida icke läraren vet att med urskiljning ålägga densamma. Om han deremot efter noggrannt öfvervägande af lärjungarnas af deras olika utvecklingsgrad och insigter beroende behof, gör ett omsorgsfullt val så väl af undervisare som lärande, så kunna vi ej fatta annat, än att ett sådant undervisningssystem måste för båda blifva gagneligt. Undervisaren genomgår med sin elev under en följd af lektioner en del af läroämnet, som han sjelf någon tid förut under lärarens ledning inhemtat, han får tillfälle att göra sig fullständigt reda för densamma och deruti ernå den säkerhet, som han icke skulle hafva kunnat endast genom en repeltition vinna. Då han dessutom har i friskt minne de svårigheter, som han sjelf rönte vid inhemtandet af detta lärostycke, så vet han äfven bäst, i hvilka delar han behöfver meddela upplysningar och förklaringar. Skulle deremot någon gång hans egna insigter vara bristfälliga, så har han läraren att rådfråga och vinner då äfven sjelf de upplysningar, som han behöfde, för att erhålla så fullständiga insigter i ämnet, att han deruti kan undervis andrar. Samma häfte meddelar ock en tänkvärd uppsats af hr J. I. Elfving om skolungdomens språkstudier, och deruti man finner en grundlig, skarp och tillika särdeles klart skrifven kritik öfver det gamla bruket att bibringa den latinska grammatiken, före all annan, såsom en förment grundläggning till öfriga språkstudier,. Hr E. talar här om hvad som föregår i de gamla skolorna, och tadlar bland annat olämpligheten af att begynna all språkundervisning med något som kallas svensk grammatik, men som, isynnerhet i den lärobok, som vid detta ämnes bibringande allmännast begagnas ), är endast hvad som nyss sades: latinsk språklärar. Hr E. gifver allmänheten vid handen sina tankar huru undervisningen i svenska språket bör anordnas, och säger derefter: På detta vis fullföljd, skulle vi tro, att lärokursen i modersmålet, slutligen sammanbunden med studerandet — såsom förut är sagdt — af vårt fornspråk och vårt närvarande språks bildningshistorta, skall både i allmänhet vara bildande och särskildt grundlägga den förmåga, att klart och felfritt utföra sina tankar i tal och skrift, som man eljest trott sig kunna till en stor del uppöfva genom latinskrifningen. Att denna bortfallit ur den lärocykel, vi här framställt, har skett, emedan den är i praktiskt hänseende obehöflig och såsom formelt bildningsmedel öfverflödig. Den logiska utveckling, som romarespråkets studerande i allmänhet åstadkommer, är likaså litet typisk och allt omfattande, som dess grammalik; det är en länk i den menskliga kulturkedjan, hvilken såsom sådan har sitt höga värde, men som skulle missleda äfven i retoriskt hänseende, om det. der, såsom hittills i grammatikaliskt, finge påtvinga oss sina former., Tidskriften slutar sitt 5:te häfte med åtskilliga rec:ner öfver Otterströms aritmetik, hr G. R. Rabes latinska grammatik, hr C. J. Warells folk-katekes och hr J. H. Ekendals Tidskrift för Folkskolelärare, hvarom Aftonbladet förut utlåtit sig. Vi hoppas att läsaren ursäktar den utförlighet, hvarmed vi ansett oss böra redogöra för dessa ämnen. Sakens vigt har varit anledningen. Då nationens framtid ligger förvarad i den art och beskaffenhet, som vår tids ungdom och barndom komma att ega, så utgör Uppfostran och: Undervisningsväsendet onekligen en af de stora banor, hvarpå man måste fortgå och arbeta, för att i betydligare mening verka godt för det kommande. Denna kolonn af framtidsarbetet — om det tillåtes oss kalla den så — är visserligen icke derföre den enda. Konsten, i hela sin omfattning: (följaktligen: ej blott som vitterhet, men äfven som musik, måleri, arkitektur m. m.) visar sig som en annan sådan framtidskolonn, så fort det artistiska framter alster af lefvande och dertillmed progressivt skaplynhe, så att förut af konsten ointagna områden bemäktigas och läggas till förut vunna; hvarföre alle de enskilde, hvar i sin art, som verka inom konsten, och hvilkes antal. hos oss synes vilja blifva allt ansenligare, förtjena att rangeras bland folkets män lika väl, som barndomens ädle handledare öfver hela landet redan så anses, och med rätta. Religionens och Samfundslärans rening, dess upphöjande, dess restauration, utgör en tredje verksamhetsBana. Hvem kan säga hvilkendera af alla dessa framtidskolonner i sjelfva verket bör kallas den förnämsta? Också är en rangskillnad dem emellan föga nödig. Men stort och glädjefullt måste det utan tvifvel kännas i hjertat, att varmt, kämpa för sådana mål: man må för öfrigt göra det i högre eller lägre mån. Det märkes ock på alla som framstå i denna kamp, att de lifvas af en förtröstan, en hoppfullhet, en styrka, som aldrig svika sin man och som tyckas förvandla hela arbetet nästan till en lek. Saken bör icke förvåna; ty kärleken till Gud och mensklighet är här hvad som uppehåller. Man kan derunder mycket väl dö; men man tröttnar aldrig. Denna oförtrutenhet, denna frihet från all ledsnad, äfven då arbets-ämnena för öfrigt eller i sig sjelfya just icke tyckas tillhöra det muntraste slaget, spårar män derföre alltid hos nitiske pedagoger, religionsmän, pPolitici och artister; och den ådagalägges likaledes i sin mån hos flertalet af författarne i den tidskrift, hvars fortsättning vi här anmält. — Slutligen torde det väl komma att visa sig som en stor kedja, dragen öfver hela landet: en sammanhängande kedja af unga, driftiga vetenskåpsmän, liflige för fosterlandet, och af hvilke hvar och n uppmuntrande säger åt sig sjelf, och åt sin granne: ora, labora, Deoque committe futura! — men icke stadnar vid att blott säga så, utan framgår i handling. dags från ro vs oss ARh mar