FREE FVELUSVER: Ef LUMRVGETIRSVA TASSSEUBYAS SO ORTERNA
det ömsesidiga förhållandet af undervisande och lä-
rande, hvaruti skolans alla lärjunger komma till
hvarandra, förenar dem genom ett oupplösligt band
och utöfvar ett moraliskt inflytande af utomordent-
lig vigt.
Men om vexelundervisningen skall kunna åstad
komma dessa nyttiga verkningar, bör den icke in-
träda först på ett högre stadium inom skolan, då den
blefve ofullständig och af ringa betydelse, utan ge-
nomgå hela skolan och sålunda blifva ett starkt för-
eningsband, mellan alla dessa lärjungar. Denna lär-
jungarnas undervisningsskyldighet har man klandrat
såsom alltför betungande och hinderlig för deras egna
studier, och vi vilje äfven medgifva, att den kan
blifva betungande, så vida icke läraren vet att med
urskiljning ålägga densamma. Om han deremot ef-
ter noggrannt öfvervägande af lärjungarnas af deras
olika utvecklingsgrad och insigter beroende behof,
gör ett omsorgsfullt val så väl af undervisare som
lärande, så kunna vi ej fatta annat, än att ett så-
dant undervisningssystem måste för båda blifva gag-
neligt. Undervisaren genomgår med sin elev under
en följd af lektioner en del af läroämnet, som han
sjelf någon tid förut under lärarens ledning inhem-
tat, han får tillfälle att göra sig fullständigt reda för
densamma och deruti ernå den säkerhet, som han
icke skulle hafva kunnat endast genom en repelti-
tion vinna. Då han dessutom har i friskt minne de
svårigheter, som han sjelf rönte vid inhemtandet af
detta lärostycke, så vet han äfven bäst, i hvilka de-
lar han behöfver meddela upplysningar och förkla-
ringar. Skulle deremot någon gång hans egna in-
sigter vara bristfälliga, så har han läraren att råd-
fråga och vinner då äfven sjelf de upplysningar, som
han behöfde, för att erhålla så fullständiga insigter
i ämnet, att han deruti kan undervis andrar.
Samma häfte meddelar ock en tänkvärd upp-
sats af hr J. I. Elfving om skolungdomens
språkstudier, och deruti man finner en grund-
lig, skarp och tillika särdeles klart skrifven
kritik öfver det gamla bruket att bibringa
den latinska grammatiken, före all annan, så-
som en förment grundläggning till öfriga språk-
studier,. Hr E. talar här om hvad som före-
går i de gamla skolorna, och tadlar bland an-
nat olämpligheten af att begynna all språk-
undervisning med något som kallas svensk
grammatik, men som, isynnerhet i den läro-
bok, som vid detta ämnes bibringande allmän-
nast begagnas ), är endast hvad som nyss sa-
des: latinsk språklärar. Hr E. gifver allmän-
heten vid handen sina tankar huru undervis-
ningen i svenska språket bör anordnas, och sä-
ger derefter:
På detta vis fullföljd, skulle vi tro, att lärokur-
sen i modersmålet, slutligen sammanbunden med
studerandet — såsom förut är sagdt — af vårt forn-
språk och vårt närvarande språks bildningshistorta,
skall både i allmänhet vara bildande och särskildt
grundlägga den förmåga, att klart och felfritt utföra
sina tankar i tal och skrift, som man eljest trott sig
kunna till en stor del uppöfva genom latinskrif-
ningen.
Att denna bortfallit ur den lärocykel, vi här
framställt, har skett, emedan den är i praktiskt hän-
seende obehöflig och såsom formelt bildningsmedel
öfverflödig. Den logiska utveckling, som romare-
språkets studerande i allmänhet åstadkommer, är
likaså litet typisk och allt omfattande, som dess
grammalik; det är en länk i den menskliga kul-
turkedjan, hvilken såsom sådan har sitt höga värde,
men som skulle missleda äfven i retoriskt hän-
seende, om det. der, såsom hittills i grammatikaliskt,
finge påtvinga oss sina former.,
Tidskriften slutar sitt 5:te häfte med åtskil-
liga rec:ner öfver Otterströms aritmetik, hr G.
R. Rabes latinska grammatik, hr C. J. Warells
folk-katekes och hr J. H. Ekendals Tidskrift
för Folkskolelärare, hvarom Aftonbladet förut
utlåtit sig. -
Vi hoppas att läsaren ursäktar den utför-
lighet, hvarmed vi ansett oss böra redogöra
för dessa ämnen. Sakens vigt har varit anled-
ningen. Då nationens framtid ligger förvarad
i den art och beskaffenhet, som vår tids ung-
dom och barndom komma att ega, så utgör
Uppfostran och: Undervisningsväsendet onekli-
gen en af de stora banor, hvarpå man måste
fortgå och arbeta, för att i betydligare mening
verka godt för det kommande. Denna kolonn
af framtidsarbetet — om det tillåtes oss kalla
den så — är visserligen icke derföre den enda.
Konsten, i hela sin omfattning: (följaktligen: ej
blott som vitterhet, men äfven som musik,
måleri, arkitektur m. m.) visar sig som en an-
nan sådan framtidskolonn, så fort det artisti-
ska framter alster af lefvande och dertillmed
progressivt skaplynhe, så att förut af konsten
ointagna områden bemäktigas och läggas till
förut vunna; hvarföre alle de enskilde, hvar i
sin art, som verka inom konsten, och hvilkes
antal. hos oss synes vilja blifva allt ansenligare,
förtjena att rangeras bland folkets män lika
väl, som barndomens ädle handledare öfver
hela landet redan så anses, och med rätta.
Religionens och Samfundslärans rening, dess
upphöjande, dess restauration, utgör en tredje
verksamhetsBana. Hvem kan säga hvilkendera
af alla dessa framtidskolonner i sjelfva verket bör
kallas den förnämsta? Också är en rangskill-
nad dem emellan föga nödig. Men stort och
glädjefullt måste det utan tvifvel kännas i
hjertat, att varmt, kämpa för sådana mål: man
må för öfrigt göra det i högre eller lägre mån.
Det märkes ock på alla som framstå i denna
kamp, att de lifvas af en förtröstan, en hopp-
fullhet, en styrka, som aldrig svika sin man
och som tyckas förvandla hela arbetet nästan
till en lek. Saken bör icke förvåna; ty kär-
leken till Gud och mensklighet är här hvad
som uppehåller. Man kan derunder mycket
väl dö; men man tröttnar aldrig. Denna o-
förtrutenhet, denna frihet från all ledsnad, äf-
ven då arbets-ämnena för öfrigt eller i sig sjelfya
just icke tyckas tillhöra det muntraste slaget,
spårar män derföre alltid hos nitiske pedago-
ger, religionsmän, pPolitici och artister; och den
ådagalägges likaledes i sin mån hos flertalet af
författarne i den tidskrift, hvars fortsättning
vi här anmält. — Slutligen torde det väl kom-
ma att visa sig som en stor kedja, dragen öf-
ver hela landet: en sammanhängande kedja af
unga, driftiga vetenskåpsmän, liflige för foster-
landet, och af hvilke hvar och n uppmun-
trande säger åt sig sjelf, och åt sin granne: ora,
labora, Deoque committe futura! — men icke
stadnar vid att blott säga så, utan framgår i
handling. dags från ro vs oss ARh mar