risk läseordning införes, och i nya skolan kan en verklig sammansmältning ske, så framt icke lärjungarnes antal ar allt för stort. Der detta inträffar, torde en och annan mindre söndring blifva nödvändig. Vanligen åtskiljer man undervisning och disciplin och talar om båda såsom af hvarandra föga beroende, men de stå verkligen i ett nära och nödvändigt samband, om man med disciplin menar hela den uppfostran, som en skola förmår gifva åt sina unga medlemmar och ick dast den blott negativa (förbjudande) delen af skofåns uppfostrande verksamhet. Rätteligen bör all undervisning vara uppfostrande och all uppfost: an undervisande. Det är till detta mål, som vår skola syftar, och att hon utan särdeles svårighet bör kunna uppnå detsamma ligger i dess allmänna organisation och i det särskilda sätt, hvarpå undervisningen är ordnad. Ty denna äri sjelfva verket skolans så väl som hemmets verksammaste uppfostringsmedel. Förståndet, känslan och viljan stå i ett innerligt och liksom organiskt förhållande till hvarandra och lifvets träd, som i känslans djup har sina rötter, i viljans ädelhet sin krona och frukt, utvecklas till kraftfull friskhet, om kunskapen såsom stam får från roten emottaga, hvad den till sitt lif behöfver, samt vexelvis sprida och med sig införlifva de återförda, förädlade och förädlande näringssafterna. Ett träd förtorkar, om dess stam skadas, och stammen blir onaturlig, om den beröfvas någon del af sin krona. Nu sker undervisningen i vår skola på sådant sätt, att läraren deltager i lärjungarnes arbete, ingriper deruti omedelbarligen och har således lätt att lära känna hvarje indviduelt anlag, hvarje böjelse och sinnesart, för att deråt gifva den rätta riktningen. Denna fördel vinner genom den gemensamma öfverläsningen på lärorummet under lärarens ledning och tillsyn, hvarunder denne kommer med lärjungen i innerligare beröring, än i den slutna klassen. Ty der är förhöret hufvudsaken och undervisningen består för det mesta i rättelse af misstagen eller, om den någon gång blir positiv, måste meddelandet blifva kollektivt och under form af en slags föreläsning, hvarvid hvarken tillräckligt afseende kan göras på det enskilda lynnet eller allas uppmärksamhet nog kontrolleras. Deraf detta inpräglande, detta idkeliga och ofta ända till ledsnad drifna upprepande af en och samma sak, hvilket hittills gjort skolan till ett plågorum både för lärare och lärjungar. Annat är förhållandet med den nya lärometoden, ty, om den rätt användes — och detta hafva vi försökt att göra — föregås alltid förhöret, ej blott af lärobokens utan fast mer af det lefvande ordets undervisning, som derigenom att den hvarje gång meddelas åt ett mindre antal, kan både för förståndet och hjertat blifva så verksam och fruktbärande som möjligt. Det är ett oriktigt påstående och kan endast härleda sig från obekantskap med nya : skolan, att läroboken der är hufvudsak, läraren bisak, ty efter hvad som alltid bör iakttagas, undervisar läraren oupphörligt, sysselsättande sig ej kursift och blott i förbigående, utan timvis och med största noggrannhet än med ett, än med ett annat lexlag och är alltid till hands att kunna rådfrågas af dem, hvilka för tillfället äro öfverlemnade åt sig sjelfva. Han får således aldrig vara overksam eller vänta till dess en i läroboken förelagd lexa eller kurs är genomgången, utan ingriper beständigt i lärjungarnes arbete, så att deras sjelfverksamhet som alltid tages anspråk, uppmuntras genom nödigt understöd och studiernas mål, så väl det närmare, som aflägsnare visas till och med under gossens första läroår. Med tt ord, läraren hjelper hvarje lärjunge att öfverläsa len förelagda lexan, men på ett sätt, som tvingar honom att uppbjuda alla sina krafter, och det egentiga förhöret blir då endast ett redovisande för det ;ålunda styckesvis genomgångna, hvarvid en god lärobok är högst nödvändig, för att dels framkalla den gna verksamheten, dels reglera samt i begreppet och minnet stadigt fästa det lefvande ordets eljest ätt utplånade intryck. Dessa didaktiska grundsatser, som synas mig rikiga, hafva här blifvit följda och visat sig äga full illämplighet, såvida nemligen läroämnena under amma lärotimmar blifva på de så kallade? livierna så fördelade, att antalet af lärjungar, som ysselsätta sig med samma ämne ej blir större, än itt läraren på förutnämnde sätt hinner sköta dem. Mycket vore att här tillägga, hemtadt från den egna rfarenheten, men det inskränkta utrymmet förbjuler all utförlighet. (Forts.) — 2 Yr ov IA m2o0 AA