har deraf låter förleda sig till att luxuriera och öfverlasta. Hans kompositioner motsvara ihans spel; de ega karakteristik och röja en grundlig harmonisk och kontrapunktisk bildning. Det mest utmärkande draget i hr Vogels konstnärskap i afseende såväl på hans komposition som hans spel, är den enkelhet, klarhet och friskhet, den frånvaro af allt lärdomsprål, som troligen desto mera bidragit att popularisera hans talang, ju sällsyntare den just hos orgelvirtuoser plägar vara. Af hr Vogels egen komposition förekommo ett effektfullt Allegro grandioso med basunackon:pagnement, samt Graftoner, en musikalisk målning med mycken fantasi och omvexling i bilderna. Skada att illusionen här något stördes genom en försumlighet hos calcanten. Dessutom hörde man en förträfflig fuga af Sebastian Bach (Asdur) ur Le clavecin bien tempåre, samt en utmärkt intressant Trio för 2:e manualer och pedal, ur Mendelsohns orgelsonater. Konsertgifvaren lät äfven höra sig på ett här förut obekant instrument: Organoharmonika, som tillhör samma slägte som Physharmonikan, Accordion m. m, men eger mera styrka, omfång samt mångfald i klangfärgerna. Det innehåller utom 8, äfven 2, 4 och 16 fots stämmor, samt eger 2 manualer. Dess hulfvudförtjenst är den lätthet, hvarmed man derpå kan utföra hastigare passager, staccatosatser, manerer m. m., under det att den, i likhet med orgeln, är mäktig af den uthållande sången. Denna vinner äfven genom merendels intressanta klangfärger, i hvilket afseende vi isynnerhet nämna den vackra klarinettstämman. Hr Vogel gaf på detta instrument en elegi, och ett figureradt koralpreludium af egen komposition, samt slutade konserten med en ganska underhållande improvisation öfver en svensk folkvisa. Melian konsertgifvarens nummer hörde man åtskilliga manskörer såväl i andlig som verldslig sty!, utförda af folksångföreningen på ett sätt, som antydde flit och omsorg. —u—