lör samma andamal kan astadzommas, med tillnjelp
af de medel, som hvar och en redan har isin makt.
Mången, som ser sig bekymrad omkring efter bjelp,
besitter sjelf de medel, hvarigenom han skulle kunna
uträtta mycket godt; och om han allenast kände sin
egen förmåga, skulle han säkert ej dröja att använda
den. Mina bemödanden skola derföre gå ut derpå,
att visa hvad den enskilde arbets -principalen i sitt
privatlif kan uträtta, ifall han känner en liflig ön-
skan att förbättra sina underhafvandes yttre vilkor.
Längre fram har han följande tänkvärda och
vackra uppsats rörande hustjenare, lärlingar,
daglönare och deras husbondfolk, eller s. k.
arbetspatroner,:
Den, som endast har några få underlydande, el-
ler måhända blott en enda, som, i egenskap af tje-
nare, lärling eller daglönare, uträttar hans befallnin-
gar, får derföre ej tro, att han ej eger tillfälle nog
att utöfva alla en arbetspatrons pligter. Man får
ej föreställa sig, att dessa uteslutande tillkomma den
rike godsegaren eller den store fabriksidkaren, som
i sitt eget faktori sysselsätter kanske lika många men-
niskor, som befolkningen i mången mindre stad, och
att man således ej behöfver besvära sig med upp-
fyllandet af dylika förpligtelser. Han, som är hjer
tats ransakare, fordrar möjligen af dig en lika nog-
grann redogörelse för ditt uppförande moi en enda
stackars tjenare, som af den, hvilken fått sig anför
trodd ledningen af krigshärar eller förvaltningen af
vidsträckta landskaper. Till och med det sätt, hvarpå
du behandlat ett i din vård anförtrodt oskäligt djur,
kunde möjligen blifva en för dig lika betyd-lsefull
historik, som trots någon krönika för denna jordens
mäktige. Moraliska rön kunna här i verlden åstad-
kommas äfven i den minsta skala.
Jag kan icke lemna denna del af mitt ämne, utan
att mera omedelbart hafva vidrört den enskildes
skyldigheter mot sil tjenstfolk. Det är tydligt, att
de grundsatser, som böra bestämma husbönders eller
matmödrars uppförande mot deras tjenstehjon, äro
alldeles desamma, som de, hvilka böra leda arbets-l
principalerna i förhållande till deras arbetsfolk. Det
är likväl nödvändigt att här fästa uppmärksamheten!
vid några särskilda förhållanden, som ega rum uti
tillämpningen af nämnde grundsatser. I det fall, när!
löngifvaren och löntagaren äro medlemmar utaf en
och samma familj, uppstår naturligtvis dem emellan
ett mera innerligt förhållande. Det är visserligen
hårdt för en menniska att tillsammans med en sträng.
och ovänlig mästare tillbringa sin arbetsdag; menl,
om arbetaren deremot får återvända om aftonen tilll,
ett bem, som han kallar sitt eget, så torde förkän-
slan af den glädje och frihet, som der väntar ho-
nom, kunna uppehålla hans mod under de mödo-l,
samma arbetstimmarne. Men betänkom deremot ji
hvad det vill säga, att dela hemmet med sin för-
tryckare; att ej hafva någon viss tid på dygnet, dål,
man är säker att få blifva fredad från dessa hårdal,
ord och orättvisa beskyllningar, hvilka nästan ärol,
värre, än hugg och slag, — till och med i dessa va-.
relsers ögon, hvilka vi äro vande: att anse så här-
dade emot alla förebråelser. Hvilken själsdomning
måste ej blifva rådande hos desse arma menniskor,
som aldrig få höra ett vänligt ord till uppmuntran
eller beröm? Många familjfåder, hvilka verksamt
deltaga i ett bullrande affärslif, blifva ofta utsatte
för en mängd olika intryck, som likväl hos dem
lika hastigt uppstå och försvinna. Dessa menniskor
kunna svårligen bedömma den verkan, som ovänliga
ord måste hafva på personer, hvilkas enformiga lif)
lemnar dem föga tillfälle att utplåna ett obehagligt!
intryck. Det finnes intet fall, då vi med större för- ;
K
t
del skulle kunna begagna oss af inbillningens hjelp,
— denna välgörenhetens tjenarinna — än vid be-:
traktandet af våra hustjenares belägenhet. För-
satte vi oss endast i deras ställning och betänkte in-
skränktheten och den ringa omvexligen af deras sfer,
skulle vi också säkerligen taga oss till vara, att o-j
nödigtvis framkasta ett enda hårdt ord, som möjli-
gen kunde störa en tjenares visserligen nog ringa
glädje. Men huru ofta finner man icke husbönder,
hvilka ej tyckas hafva något begrepp om deras un-
derlydandes känslighet, än mindre vilja erkänna sig
ega några skyldigheter, sedan de ordentligt utbetalt
årslönen. Det goda, gamla patriarkaliska förhållan-
det emellan herre och tjenare är likväl ingalunda
upphäfdt genom införandet af en penningeaflöning.
och lärer svårligen någonsin kunna fullt tillintetgö-
ras. Man förlåter ofta ett barn mycket, som man i
de hårdaste ordalag förebrår en tjenare; och likväl,
huru ofta äro ej dessa arma varelser, hvilka gemen-
ligen icke åtnjutit någon uppfostran, föga bättre än!
barn. Vi tala till och med ofta om otacksamhet!?
från deras sida. Tänkte vi likväl litet nogare härpå, !
så skulle vi otvifvelaktigt lätt inse, att de icke kunna L
fatta våra välgerningar. Det är sällsynt nog, att!
röna erkänsla för dylika handlingar, till och medl:
när de åtföljas af de vänligaste ord eller gifvas på !
det för deras föremål minst stötande sätt. Det är!l!
derföre så myckel mera oförståndigt att fordra, det I
tjenaren skulle med ens kunna uppskatta värdet af I
den vård, som lemnas honom, i synnerhet om denl
icke derjemte ledsagas af ett oförstäldt och hjertligt!!
deltagande. .
Ett annat sätt att leda oss till ett välvilligt be !
dömmande af våra tjenares uppförande, består deri, !
att vi eftertänka huru pass goda tjenare vi sjeljve!
skulle vara, eller någon bland dem, som vi älska!
och vörda. Upptäcka vi ej nästan hos hvar och enl!
några vissa egenheter, som skulle göra att han tid-!
tals mindre väl uppfyllde sina skyldigheter som tje-!
nare? Eller finna vi måhända bland våra egna ge-
likar så mycken trohet, påpasslighet, flit och san-S
ningskärlek, att vi skulle blifva särdeles uppbragte i I
det ögonblick, vi erforo att dessa egenskaper sakna-l!
des hos personer, hvilkas uppfostran blifvit iallmän-
bet vanvårdad, och hvilka måhända redan tidigt in- L
supit sitt stånds laster — fruktan och falskhet —J
laster, som de bättre lottade i samhället endast kunna
hoppas att utplåna genom fortsatta bemödanden af!
deltagande och godhet. e
Jag vill ej påstå, att en matmoder eller husbonde!
har så lätt att rätt uppföra sig mot sitt tjenstefolk,
utan tror tvärtom, att deras ställning är en af de
svåraste i lifvet. Om menniskorna emedlertid endast 5
insågo denna svårighet, så skulle de också erkänna f
iran af att söka besegra den. Man plägar vanligt- d
vis benämna den man lycklig, som med hvarje dag
ses blifva allt rikare och rikare, eller hvars ställning
och anseende i allmänhet tyckes alltjemt vara i sti-
vande. Men om, detta oaktadt, hans hem vanvår-
las, och inga ömmare band fästa medlemmarne af
hans familj vid hvarandra; om hans fordna tjenare
och han bar haft många!) se tillbaka på vistelsen i
hans hus, såsom en tidpunkt, fattig på vänliga ord
och välvilligt bemötande, — då tillstår jag, att den
mannens lefnadsbana icke kan anses afundsvärd. Oak-
ladt all hans lycka, har han dock lemnat bakom sigl?
en vigtig fästning ointagen — sitt eget hem. Målr
han än hafva utskickat strålar af ljus åt skilda håll;!
han har dock alltid saknåt känslan af en varm hem-2
kärlek, denna älskliga huslighet, som endast kan
finna trefnad hos en ädel själ.n (Slutet följer.) I!t
IE t
— Redaktionen anser sig hafva allt skälatt,!r
för det vackra ändamålets skull, fästa läsarensln
uppmärksamhet på nedanstående programm, an-d
gående en serie af föreläsningar öfver den re-In
ligiösa frågan. Den aktade plats, hr Ignellin-?