till ett handlingssätt, hvaröfver historien och
efterverlden komma att fälla en sträng dom?
Vi hafva i vår historiska recit visat huru den
ungerska riksdagen vid alla sina åtgärder noga
hållit sig inom lagens gränser, och att den
vädjat till alla fredliga och försonliga steg, för
att uppnå folkets önskningar på en Trediig och
lugn väg; och att den först när den kroati-
ska hären stod vid Ungerns gränser, firdig uil
eit anfallskrig, samt reaktionens alla åskor rik-
tades emot Ungerns frihet och sjelfständighet,
grep titl nödfallsåtgärden att möta våld med
våld, att väpna sig till försvar och förklara sig
oalhängig af en styrelse, som föredragit ett
vålds- och skräckregemente fraroför att, i öf-
verensstämmelse med besvurna lagar, I sam-
verkan med foikrepresentationen, bringa de po-
litiska och sociala reformer, som blifvit afna-
tionen äskade och af kejsaren högtidligt lof-
vade, till en fredlig och lagenlig lösning. En
hvar inser lätt hvilken vigt ligger på denna
omständighet, och det blir derföre en så myc-
ket större nödvändighet, så vidt man afser en
opartisk redogörelse för dagens händelser, att
icke undandölja för allmänheten en så makt-
påliggande owständighet. Men nu hör det
just tili historien om de reaktionära bladens
ensidighet, att Ce, såsom förut är nämdt, ute-
slutande efter wienerpressens skefva framställ-
ni.g redogjort för denna period af ungerska
revolutionen, och följaktligen förbigått allt, som
varit egnadt att sprida ljus öfver reaktionsli-
gans kabaler, Det blef naturligtvis sedan så
mycket lättare att, med skenbar rättvisa, pre-
dika fördömelse mot de ungerska rebeliernav,
samt på detta sätt underhålla alimänheten i
den tron, att ungrarna med vapenmakt rest
sig mot sin lagliga regering, i stället att det
tvärtom var denne, som afvisat alla gjorda
försok till fredlig öfverer.skommelse, och het-
sat Kroater, Servier och Raizer tiil blodiga
uppror mot Ungerns styrelse, samt slutligen.
då dessa ej förmådde bryta Ungerns hjeltekraft,
öfversvämmat det med sina egna härar, för-
klarat heia Ungern stå under krigslagarna, och
utnämnt magyariska nationalitelens dödsfiende,
den kroatiske bödeln Jeilacic, till Palatin, d.
v. s. högste styresman, eller vice konung, öf
ver Ungern.
Rättvisan fordrar härvid det erkänvande, att
sanningen i början, eller omedeibart efter dei
händelserna passerat, icke var så lätt att ut-
röna; man kunde, utan att dertill iedas af upp:
såt, uppfatta de invecklade händelserna orik-
tigt; och vi hbafva derföre icke veiat lägga
Posttidningen till last att hon genast råkade
vilse, i I af wienerpressens förvillande fram-
ställning; hon delade derutinnan samma lott
som mår andra blad, hvaribland särskildt
förtjenar nimnas Hamburgerbladen. Men när
så småningom sanningen kom i dagen och det
verkliga förhållandet icke längre kunde blifva
en hemlighet för den som icke uppsåtligt blun-
dade för saken, var det en så mycket mera af
rättskänslan påkallad pligt, att rätta ett förut
begånget misstag, och aftvå de fläckar som
blifvit oförskylldt tilldelade Ungerns revolu-
tion, samt på samma gång rycka masken af de
sannskyldige tillställarne till de blodiga inbör-
deskrigen.
Hvad särskildt Tiden vidkommer, har den
visserligen meddelat ett slags så kallade hi-
storiska framställningar öfver händelserna i
Ungern; men som dessa varit ett urval af det
i reaktionärt syfte mustigaste, som stått att
finna inom den utländska pressen, så faller det
af sig sjelf att någon rättvisa mot Ungern från
detta håll icke varit att vänta. (Forts.)