till ett handlingssätt, hvaröfver historien och efterverlden komma att fälla en sträng dom? Vi hafva i vår historiska recit visat huru den ungerska riksdagen vid alla sina åtgärder noga hållit sig inom lagens gränser, och att den vädjat till alla fredliga och försonliga steg, för att uppnå folkets önskningar på en Trediig och lugn väg; och att den först när den kroatiska hären stod vid Ungerns gränser, firdig uil eit anfallskrig, samt reaktionens alla åskor riktades emot Ungerns frihet och sjelfständighet, grep titl nödfallsåtgärden att möta våld med våld, att väpna sig till försvar och förklara sig oalhängig af en styrelse, som föredragit ett våldsoch skräckregemente fraroför att, i öfverensstämmelse med besvurna lagar, I samverkan med foikrepresentationen, bringa de politiska och sociala reformer, som blifvit afnationen äskade och af kejsaren högtidligt lofvade, till en fredlig och lagenlig lösning. En hvar inser lätt hvilken vigt ligger på denna omständighet, och det blir derföre en så mycket större nödvändighet, så vidt man afser en opartisk redogörelse för dagens händelser, att icke undandölja för allmänheten en så maktpåliggande owständighet. Men nu hör det just tili historien om de reaktionära bladens ensidighet, att Ce, såsom förut är nämdt, uteslutande efter wienerpressens skefva framställni.g redogjort för denna period af ungerska revolutionen, och följaktligen förbigått allt, som varit egnadt att sprida ljus öfver reaktionsligans kabaler, Det blef naturligtvis sedan så mycket lättare att, med skenbar rättvisa, predika fördömelse mot de ungerska rebeliernav, samt på detta sätt underhålla alimänheten i den tron, att ungrarna med vapenmakt rest sig mot sin lagliga regering, i stället att det tvärtom var denne, som afvisat alla gjorda försok till fredlig öfverer.skommelse, och hetsat Kroater, Servier och Raizer tiil blodiga uppror mot Ungerns styrelse, samt slutligen. då dessa ej förmådde bryta Ungerns hjeltekraft, öfversvämmat det med sina egna härar, förklarat heia Ungern stå under krigslagarna, och utnämnt magyariska nationalitelens dödsfiende, den kroatiske bödeln Jeilacic, till Palatin, d. v. s. högste styresman, eller vice konung, öf ver Ungern. Rättvisan fordrar härvid det erkänvande, att sanningen i början, eller omedeibart efter dei händelserna passerat, icke var så lätt att utröna; man kunde, utan att dertill iedas af upp: såt, uppfatta de invecklade händelserna oriktigt; och vi hbafva derföre icke veiat lägga Posttidningen till last att hon genast råkade vilse, i I af wienerpressens förvillande framställning; hon delade derutinnan samma lott som mår andra blad, hvaribland särskildt förtjenar nimnas Hamburgerbladen. Men när så småningom sanningen kom i dagen och det verkliga förhållandet icke längre kunde blifva en hemlighet för den som icke uppsåtligt blundade för saken, var det en så mycket mera af rättskänslan påkallad pligt, att rätta ett förut begånget misstag, och aftvå de fläckar som blifvit oförskylldt tilldelade Ungerns revolution, samt på samma gång rycka masken af de sannskyldige tillställarne till de blodiga inbördeskrigen. Hvad särskildt Tiden vidkommer, har den visserligen meddelat ett slags så kallade historiska framställningar öfver händelserna i Ungern; men som dessa varit ett urval af det i reaktionärt syfte mustigaste, som stått att finna inom den utländska pressen, så faller det af sig sjelf att någon rättvisa mot Ungern från detta håll icke varit att vänta. (Forts.)