afseenden tillskrufvad och oförståndig förklaring. Ur min arrest i Götheborg den 8 Oktober 1849 G. Zachrisson, kapten vid k. Götha art.reg LITTERATUR. Arbetets Fordringar, ett Utkast om våra pligter mot underordnade; efter Engelskan Sthm 1849, 189 sid. 8:0, å 1 rdr bko. Detta arbete är måhända mindre att kalla en öfversättning, än en bearbetning af The Claims of Labour, hvaraf 2:dra upplagan utkom i London 1845; och som nu på svenska återgilvits med åtskilliga uteslutningar ur originalet, samt hufvudsakligen så lämpadt, att det mera direkt angår våra förhållanden. Den engelska författaren är okänd, men tillhör, efter hvad man omisskänligen finner af bokens ande, den nyare filantropiens ädlaste och tillika klokaste medlemmar. Den svenska öfversättaren bör utan tvifvel räknas till samma aktningsvärda klass. Han anmärker i sitt förord, huruledes hjelpsamheten och välgörenheten, hvilka onekligen utgöra karaktersdrag för vår tid, dock genom oriktig plan eller dålig beräkning kunna blifva så godt som utan frukter, hvarföre ett af den äkta filantropiens angelägnaste syftemål måste bestå i bearbetande hos allmänheten af en sann upplysning om och utredning af de medel, som bäst leda till de arbetande och fattigare klassernas verkliga förkofran, eller upprättelse från nöd, der de iråkat en sådan. Häråt egnar sig denna bok i synnerhet. Det är ursäktligt, säger öfvers. om hos mången den föreställningen gör sig alltmera gällande, att man åt beredvilligheten ati hjelpa gifvit en falsk riktning, och att man. uti ifvern att hastigt komma till målet misstagit sig om medlen. Erfarenheten tyckes nemligen alltför ofta hafva ådagalagt, att välgörenhetssällskaper, som endast eller hufvudsakligen bafva till ändamål utdelandet af almosor. icke kunna blifva annat än nödfallsmedel, hvilka väl må lyckas att för ögonblicket lindra behofven och derigenom äfven förtaga stundens frestelse till brott, men ingalunda i längden förmå att häfva de förra eller förekomma de sednare. Men, äfven om man antoge ett motsatt förbållande såsom gifvet, eller att dessa sällskaper fullkomligt motsvarade ändamålet; så måste dock ett tvifvel uppstå, huruvida detta sätt att häfva eländet vore att anse som det rätta och önskvärda. Ty, såvida allt välstånd, äfven det relativt minsta, måste oupphörligt hemta ny näring från en oafbruten fri sjelfverksamhe, som åter i sin mån bidrar att höja och förädla menniskan, så skulle deremot ett på andras välgörenhet ensamt grundadt välbefinnande hos de personer, som deraf blefve i åtnjutande, småningom förqväfva eller dock minska lusten till egen ansträngning och derigenom förslappa deras högre själsförmögenheter. Författaren har dedicerat sitt arbet2 till sir Henry Taylor. Man kan visserligen om hans stil i allmänhet göra samma anmärkning, som han sjelf i dedikationen påpekar, då han om sina utkast säger dem vara sermoni propriorav, eller efter Charles Lambs öfversättning, mera passande för en predikan,. De sväfva måhända mera ut på bredden, än som alltid varit behöfligt för en bok, ämnad till theoretisk vägledning, bibringande af grundsatser och af system. Likväl har förf. tillika åsyftat uppbyggelse; han vill icke blott upplysa, utan äfvan röra sina läsare. Man förklarar och ursäktar häraf lätt den form framställningssättet bekommit, och hvilken troligen för mången varit den ändamålsenligaste, om den ock något besvärar subtila tänkare, som hellre önskat se satserna kortare och skarpare uttryckte. För att göra vår publik närmare bekant med boken och dess syfte, tillåta vi oss vidare anföra ett par utdrag. Förf. säger på ett ställe: Om vi besöka arbetaren i hans hem, sedan han tillsammans med andra hyfsade menniskor tillbringat hela långa dagen under träget arbete, så borde vi, så vidt erfarenheten ej redan lärt oss det, icke kunna vänta att finna hans boning nedsmutsad och vanställd af en uselhet och ett elände, sådant som fattigdom ensam aldrig är i stånd att framalstra. Ännu mindre borde vi, vid anblicken af en treflig by, som till utseendet är nog täck att gifva en poet anledning att dit förlägga scenen för en idyll, kunna vänta oss att inom dess till det yttre så Dätta stu gor finna en knapp tillgång på de mest oumbärliga lifsförnödenheter, beständiga sjukdomar, all anständighet på det fräckaste hånad och all sjelfaktning längesedan försvunnen. Om än dylika scener, såväl i stad som på land, icke kunna anses vanliga, så förekomma de likväl alltför ofta, för att här kunna upptagas såsom undantag från en allmän regel. Kan detta vara tingens naturliga gång? Har verldens beprisade upplysning endast fört till ett sådant mål? Lära vi oss att kufva naturens makter, endast för att öfver. oss sjelfva lössläppa en ny och vida förfärligare ström af socialt elände? Vi få ej tro det. Dylika åsigter kunna väl anstå hedningar — dessa slafvar under ett blindt öde; — men vi deremot få icke tvifla, att ju uti vilkoren för det arbete, genom hvilket menniskan fått sig jorden anförtrodd, uppenbarar sig lika mycket Guds godhet och nåd, som :Hans stränga rättvisa. Det gifves otvifvelaktigt många ömsinta menniskor, som känna ett lifligt deltagande för den arbetande klassens beklagansvärda ställning, och derför ifrigt bemöda sig att upptäcka något medel, hvarigenom detta missförhållande skulle kunna häfvas. a RR RR