afseenden tillskrufvad och oförståndig förklaring.
Ur min arrest i Götheborg den 8 Oktober 1849
G. Zachrisson,
kapten vid k. Götha art.reg
LITTERATUR.
Arbetets Fordringar, ett Utkast om våra plig-
ter mot underordnade; efter Engelskan
Sthm 1849, 189 sid. 8:0, å 1 rdr bko.
Detta arbete är måhända mindre att kalla
en öfversättning, än en bearbetning af The
Claims of Labour, hvaraf 2:dra upplagan ut-
kom i London 1845; och som nu på svenska
återgilvits med åtskilliga uteslutningar ur ori-
ginalet, samt hufvudsakligen så lämpadt, att
det mera direkt angår våra förhållanden. Den
engelska författaren är okänd, men tillhör, ef-
ter hvad man omisskänligen finner af bokens
ande, den nyare filantropiens ädlaste och tillika
klokaste medlemmar. Den svenska öfversätta-
ren bör utan tvifvel räknas till samma akt-
ningsvärda klass. Han anmärker i sitt förord,
huruledes hjelpsamheten och välgörenheten,
hvilka onekligen utgöra karaktersdrag för vår
tid, dock genom oriktig plan eller dålig be-
räkning kunna blifva så godt som utan fruk-
ter, hvarföre ett af den äkta filantropiens an-
gelägnaste syftemål måste bestå i bearbetande
hos allmänheten af en sann upplysning om och
utredning af de medel, som bäst leda till de
arbetande och fattigare klassernas verkliga för-
kofran, eller upprättelse från nöd, der de irå-
kat en sådan. Häråt egnar sig denna bok i
synnerhet. Det är ursäktligt, säger öfvers.
om hos mången den föreställningen gör sig allt-
mera gällande, att man åt beredvilligheten ati
hjelpa gifvit en falsk riktning, och att man.
uti ifvern att hastigt komma till målet miss-
tagit sig om medlen. Erfarenheten tyckes nem-
ligen alltför ofta hafva ådagalagt, att välgö-
renhetssällskaper, som endast eller hufvudsak-
ligen bafva till ändamål utdelandet af almosor.
icke kunna blifva annat än nödfallsmedel, hvilka
väl må lyckas att för ögonblicket lindra be-
hofven och derigenom äfven förtaga stundens
frestelse till brott, men ingalunda i längden
förmå att häfva de förra eller förekomma de
sednare. Men, äfven om man antoge ett mot-
satt förbållande såsom gifvet, eller att dessa
sällskaper fullkomligt motsvarade ändamålet;
så måste dock ett tvifvel uppstå, huruvida
detta sätt att häfva eländet vore att anse som
det rätta och önskvärda. Ty, såvida allt väl-
stånd, äfven det relativt minsta, måste oupp-
hörligt hemta ny näring från en oafbruten fri
sjelfverksamhe, som åter i sin mån bidrar att
höja och förädla menniskan, så skulle deremot
ett på andras välgörenhet ensamt grundadt
välbefinnande hos de personer, som deraf blefve
i åtnjutande, småningom förqväfva eller dock
minska lusten till egen ansträngning och der-
igenom förslappa deras högre själsförmögen-
heter.
Författaren har dedicerat sitt arbet2 till sir
Henry Taylor. Man kan visserligen om hans
stil i allmänhet göra samma anmärkning, som
han sjelf i dedikationen påpekar, då han om
sina utkast säger dem vara sermoni propriorav,
eller efter Charles Lambs öfversättning, mera
passande för en predikan,. De sväfva måhända
mera ut på bredden, än som alltid varit be-
höfligt för en bok, ämnad till theoretisk väg-
ledning, bibringande af grundsatser och af sy-
stem. Likväl har förf. tillika åsyftat uppbyg-
gelse; han vill icke blott upplysa, utan äfvan
röra sina läsare. Man förklarar och ursäktar
häraf lätt den form framställningssättet bekom-
mit, och hvilken troligen för mången varit den
ändamålsenligaste, om den ock något besvä-
rar subtila tänkare, som hellre önskat se sat-
serna kortare och skarpare uttryckte.
För att göra vår publik närmare bekant med
boken och dess syfte, tillåta vi oss vidare an-
föra ett par utdrag. Förf. säger på ett ställe:
Om vi besöka arbetaren i hans hem, sedan han
tillsammans med andra hyfsade menniskor tillbringat
hela långa dagen under träget arbete, så borde vi,
så vidt erfarenheten ej redan lärt oss det, icke kunna
vänta att finna hans boning nedsmutsad och van-
ställd af en uselhet och ett elände, sådant som fat-
tigdom ensam aldrig är i stånd att framalstra. Ännu
mindre borde vi, vid anblicken af en treflig by, som
till utseendet är nog täck att gifva en poet anled-
ning att dit förlägga scenen för en idyll, kunna
vänta oss att inom dess till det yttre så Dätta stu
gor finna en knapp tillgång på de mest oumbärliga
lifsförnödenheter, beständiga sjukdomar, all anstän-
dighet på det fräckaste hånad och all sjelfaktning
längesedan försvunnen. Om än dylika scener, såväl
i stad som på land, icke kunna anses vanliga, så
förekomma de likväl alltför ofta, för att här kunna
upptagas såsom undantag från en allmän regel.
Kan detta vara tingens naturliga gång? Har
verldens beprisade upplysning endast fört till ett så-
dant mål? Lära vi oss att kufva naturens makter,
endast för att öfver. oss sjelfva lössläppa en ny och
vida förfärligare ström af socialt elände?
Vi få ej tro det. Dylika åsigter kunna väl an-
stå hedningar — dessa slafvar under ett blindt öde;
— men vi deremot få icke tvifla, att ju uti vilko-
ren för det arbete, genom hvilket menniskan fått
sig jorden anförtrodd, uppenbarar sig lika mycket
Guds godhet och nåd, som :Hans stränga rättvisa.
Det gifves otvifvelaktigt många ömsinta menni-
skor, som känna ett lifligt deltagande för den arbe-
tande klassens beklagansvärda ställning, och derför
ifrigt bemöda sig att upptäcka något medel, hvari-
genom detta missförhållande skulle kunna häfvas.
a RR RR