och galgar i ordning åt de krigsfångar han gjort. Det är slutligen Österrikes nuvarande unge kejsare — den af Ungern aldrig hyllade, i Ungern aldrig krönte — som i ett svar till kejsar Nikolaus säger sig vara genom omsorgen för sina öfriga stater förhindrad att gå skonsamt tillväga med de af Ryssland honom underlagde ungrarne. Genom denna förklaring af Haynaus herre oeh dessa bödelsminnen hos hans tjenare berättigas man till mer, än blott en förmodan att hämndens bila är skoningslöst lyftad öfver hvar och en af de olyckliga Ungrare, som, i förlitande på de ryska kapitulations-löftena, kunde lyssna till Haynaus stämningsproklamation. Men vid blicken på hvad som sålunda skymtar bakom stämningen, fråga vi, om denna stämning, på sätt Vinterrsannen nu förespeglar, liknar andra stämningar: och om han icke sjelf hånar olyckan, när ban förklarar att det ,hiskliga (uttrycket och understrykningen äro Vinterbladsmannens, icke Aftonbladets) som skall ligga i Haynaus offentliga stämningskungörelse icke lära vara värre, än hvad man a!lestädes får se, när personer, som skola stämmas, icke kunna anträffas)? — Får man då se galgar och arkebuseringar allestädes, vid dylika tillfällen? ... Men får man det icke, och ser man dem här, — då skall man ej heller undantag, utfärdad stämning har ett visst tycke med en hård herres befallning till sin nyss agade hund, att krypa fram till hans fötter, för att få mera. Liknelsen måtte varit träffande; ty Vintermannen blef så gramse deröfver, man kunde nästan säga på Osterrikes vägnar, att han nödgades skrifva två spalter derom i Aftonposten. Han nödgades slå sig ned på en artikel i Aftonbladet, med hvilken han sjelf instämmer, hvad hufvudsaken beträffar — ty han klandrar ju sjelf massakrerna på de öfvervunna, och samma klander var det omisskännliga syftet med Aftonbladets uppsats. Men hvad kan väl Vintermannens egen uppsats åsyfta, under sådana förhållanden? Helt lenkelt att beljuga Aftonbladet: att framställa det i den dagern, som ville Aftonbladet skära allt hvad monarki heter öfver en kam. Vintermannen frågar nemligen, om meningen är natt låta förstå, att alla monarkiska regeringar handla och måste handla så, som Österrikes, och om meningen är att inpregla den tron lom all annan styrelse, än den republikanska ? Insinuationen i dessa frågor är solklar. Men den sålunda framsmugna angifvelsen gäller icke monarkiens förklarade fiender, icke Söndagsbladet, utan Aftonbladet, ett blad, som alltid gjort undantag, hvilka lätt kunna uppräknas. När yttrades t. ex. i Aftonbladet någonting England, Belgien, Danmark? Hafva vi icke Itvärtom ofta framhållit regeringarnes exempel li flera af dessa länder, såsom förtjente af ef terföljd? Eller räknar Vintermannen dessa Istater till republikerna? Hvad kan då, fråga vi, i vår ordning, meningen vara med insinuationer, som äro så lätt och enkelt vederlagda? Månne Vintermannen velat hålla ett slags rökverk i beredskap endast för tillfället den afton, då hans artikel utkom, i förmodan att vinden blåser åt ett visst håll på bögre ort? Det kunna vi knappast föreställa oss om Vintermannen. Men hvad ingen kan undgå att märka, vid genomögnandet af hans diatrib, det är att en lismande hofsmickrare, ja sjelfva sal. Granskaren på sin tid, icke skulle kunnat bete sig mera slipadt, under förhoppning att behaga på dylikt vis. Vintermannens opusculum står för öfrigt icke ensamt i sitt slag, inom de grås litteraturhistoria, och häri torde man finna förklaringen till den annars oförklarliga onsdagsartikeln. Bland de onekligen svåra roller, som de grå fått sig tilldelade, ges det en, som är jemförelsevis lättspelad och derföre oftast tillgripes af dem, som, ehuru mera främmande för partiets motiver, ändå se sig af ödets skickelse tvungna att spela med i farcen. Denna nu mera nog mycket slitna roll består deruti, att den spelande låtsar ställa sig på en alla partier dominerande höjd, och derifrån öppnar en dundrande kanonad mot dem alla; men hvarvid likväl de skarpladdade pjeserna alltid vändas åt det liberala lägret, och det konservativa blott saluteras, med löst krut. Det hela ser ståtligt och opartiskt ut, och gör mycket blixt och dunder, — för att tala med Vintermannen — men det menas ingenting så farligt i den konservativa riktningen, allt buller och sken oaktadt. I brist på tidig öfning för truppens finare och mera eqvilibristiska konster, nödgas Vintermannen esomoltast öfvertaga denna utslitna roll — det var så det skedde i onsdags — men han gör det påtagligen med missbelåtenhet. En dylik roll ligger synbarligen mot hans oss välbekanta, i det hela naturligen rättsinta och liberala karakter; och hela hans framträdande i Aftonposten i en riktning som strider mot dessa naturliga böjelser, torde således icke bevisa annat, än att han, såsom ordspråket säger, hoppat i galen tunna. —— EUROPAS ARMEER OCH FINANSER. Af hela det stygga radikala slägtet torde inga på längden befinnas så föra liga för vissa intressen, kunna jäfva Aftonbladets liknelse, att en på dylikt sätt, till ett helt folk med ytterst få jemnförande i nyssnämnde syftning om Norge,