för romerska staten, och denna underlåtenhet,
som härleder sig från beskaffenheten af högsta
makten, hvilken genom sina grundprinciper är
befriad från all sträng ansvarighet, skall blifva
desto mer skriande, som genom ert förvållande
den lagliga och offentliga agitationen skall ånyo
ersättas af de hemliga sällskapernas utom la-
gen stående krig, och — hvarifrån dock Gud
bevare oss! — lagens verksamhet utträngas af
förtviflans rättvisa, utöfvad af männen af folket
med dolken i hand. Eländet, finansväsendets
förstöring och den från föraktet för de styrande
oskiljaktiga anarkien skola förgifta striden mel-
lan de olika elementerna i staten. Emedlertid
hafven j utan förbehåll återinsatt de fordna myn-
digheterna; j bafven upprättat inqvisitionsdom-
stolarne, som ransaka rörande föregående poli-
tiska handlingar; j hafven återkallat, icke Pius
IX:s, utan Gregorius XVI:s män och gjort
dem till herrar öfver Rom och provinserna.
J viljen upprätthålla och öka Frankrikes
inflytelse öfver Italien, men hafven i stället
förlorat den, såväl hos folken, dem j orättvist
och otacksamt beröfvat frihet och sjelfständig-,
het, som hos folkens förtryckare, dymedelst
att j genom föreningen med dem hafven befriat
dem från den fruktan de hyst för er. J haf-
ven förlorat ert inflytande hos påfvedömets
satelli:er, emedan ert förhållande till Frank-
rike nödgar er att besvära dem med böner om
eftergift er som de ej vilja eller kunna göra utan
att förneka den grundsats, som uppehåller dem,
eller utan att gräfva sin egen graf. Ert in-
flytande i Italien hvilade på det hopp, folken
envisades att hysa om er, och på det Damokles-
svärd, j höllen öfver furstarnes hufvud; nu
ären j föraktade af de ena och afskydda af de
andra såsom evinnerliga bedragare. J hafven
gjort franska namnet till ett föraktligt före-
mål i hela Italien, och detta namn skall för-
blifva föraktadt till dess en gång afgörande
och oklandervärda handlingar säga verlden, att
Frankrike åter lyft sig till sin kallelses höjd.
Slutligen villen j återuppresa en thron och
återgifva påfvedömet dess glans. Men jag skall
säga er hvad som kommer att hända er. J
hafven frammanat den religiösa frågan och
gilfvit dödshugget åt en fallande inrättning; j
hafven velat rädda fursten, men hafven i stäl-
let dödat påfven, då j förstört hans moraliska
anseende, då j understödt honom med eva va-
pen, då i förnedrat er inför Italien, — som i
sista hand är skiljedomare i den religiösa frågan,
— genom den fremmande interventionen och
genom att mellan påfven och hans folk draga
en fåra af blod, hvari påfvedömet skall drunkna.
Enda medlet att ännu för någon tid rädda det
från den utländska påtryckning som skall störta
det, vore att rycka det ur kretsen för de poli-
tiska inflytelserna, så att det hade fått verka
ensamt i andans rena och oafhängiga sfer. Nu
hafven j för alltid stängt denna yttersta ut-
väg till frälsning: påfvedömet är dödt; Rom
och Italien skola aldrig tillgifva påfven att
han liksom påfvarne i medeltiden anropat ut-
ländska bajonetter för att med dem genom-
borra italienare.
I denna dag. M. H., begynnen j att genom-
skåda tingen; ert kabinett döljer hemlighets-
fullt modlösheten, de skingrade illusionerna och
den vacklande politiken mellan Paris och Gaöta
— mysterier, dem en snar framtid skall af-
slöja. Rom har redan fått hämnd på er!
Romerska republiken är fallen, men evigt
lefver dess rätt, den är en vålnad som ofta
skall uppst ga för att oroa er sömn och iden vi
nog skola uppväcka.
Den politiska frågan är orörd. Genom för-
klaringen att den icke ville gifva vika för an-
nat än våldet, genom att hvarken göra efter-
gifter eller ens inlåta sig i några underhand-
lingar, har romerska grundlagsstiftande försam-
lingen för framtiden beröfvat er all grundval
för laglig handling. Vi hafva icke kapitulerat;
Roms rätt existerar lika mäktig nu som den
stund, då republikanska styrelseformen prokla-
merades. Nederlaget har icke förändrat den.
Folkets lagligt och fritt uttryckta vilja är ännu
vilkoret för det normala lifvet, och ingen kan
hädanefter undandraga sig det. J hafven icke
vågat förneka denna rätt; j hafven blott dik-
tat förevändningar för att förringa den och
sprida tvifvel om uppriktigheten i det före-
gående uttrycket af densamma. Deras neder-
lag, som j oförskämdt kallen en faktion, har,
med detsamma den i deras ögon som hysa
förtroende till er, undanröjt allt hinder för ett
fritt tillkännagifvande af folkets vilja, återgif-
vit allmänna valprincipen dess rätt, heligare
och väldigare än förr.
För oss och de med oss liktänkande har
Roms rätt helt andra rötter, helt andra för-
hoppningar än de som äro koncentrerade i
Rom. -De rötter, från hvilka Roms rätt utgår,
omfatta i sina utgreningar hela Italien. Roms
förhoppningar äro den italienska revolutionens,
hvilken det hvarken står i er eller i någon
annans makt att qväfva. Gud bjöd dessa för-
hoppningar att vara till, den dagen då alla
monarkiska illusioner voro skingrade, då mar-
tyren hade försonat felen i de förbund och
federationer, dem en oäkta doktrin ville införa
hos oss, och då den italienska instinkten upp-
satte enhetens fana på Capitolium och förkla-
rade, att från den stunden Gud och folket
a sm SES RESET AE TS SE AERASA