UTA AUPTRTIRA dad re AAA MVA MV VD ON
mandet och trumpetandet sålunda framställes, fi
råkar Vinterrannen, sådant oaktadt och ome-lk
delbart derefter, i skrupler öfver afsigtens när-
maste frände ändamålet,. Han finner i den!s
vägen våtskilligt att gissa på och stadnar slut-s
-
i
ligen vid följande gissning, som förmodligen:
efter Vintermannens tycke innehåller en pas-
MN
sande karakteristik af allmänhetens förstånd. I
Man må försökan — säger han — de mest V
pbindande faktiska och logiska bevisningar, så!
vinner man derigenom föga insteg hos åhö-
rarne i allmänhet; men dundra på deras ör-I
hinnor, försök skaka inbillningen och väcka
passioner i stället för öfvertygelse och man!
har den stora åhörare-massan i sitt våld.
Derföre — påstår Vintermannen — utbasu-
sker — säger han — hos åtskilliga af bara
uträkning, och den uträkningen är icke dum,
ty dermed kan mycket vinnas för det i vissa
d
d
0
nar man sina drömmar, å ömse sidor. Det k
d
Uu
L
förehafvanden så nödvändiga öfverskylandet.i,
Bland öfverskylningsmedlen uppräknar Vinter-
mannen åter de stora brännmärkningarner
och allmänna ve- och förbannelseprediknin-
garne; liknar dem som i politiska diskussio-
ner begagna dylikt, vid en läsarepredikant
och hans svaflanden, och ordar om huru po-
litiska sekthöfdingar likaså hafva tillhands sitt
politiska svafvel, sina knall-effekter af gräs-
liga taftor, samt huru det obehagliga funde-
randet hos åhörarne dränkes uti fasa och
tandagnisslann.
I förbigående torde mer än en af Vinterman-
nens egma åhörare härvid råkat fundera, hu-
ruvida icke Vintermannen sjelf, just i denna
samma artikel, velat lemna ett lysande mön-
ster på det slags zelotiska bildspråk, med thy
inneboende pafsigter och ändamål, som han,
aftonhögtiden till prydnad, så högtidligt bann-;
lyser?
; Men vi lemna formen, bullret, fraserna i Vin-
terbladets högtidsartikel derhän; de utgöra icke;
hufvudsaken, om än hufvudinnehållet. Huf-
vudsaken ligger här uppenbart i afsigten och
ändamålet med artikeln. Väl känna vi att
skärskådandet af just dessa omständigheter i
en skrift har någonting motbjudande för grann-
lagenheten; men när Vintermannens egen hela
uppsats endast går ut på att uppspåra afsigter
och ändamål, för att öfver- dem fälla en för-
kastelsedom, så är det enkel rättvisa, att vid
detta tillfälle räcka honom tillbaka samma
mått, som han sjelf iskänkt.
Hvad är alltså afsigten, ändamålet — det
karakteristiska kort sagdt — i Vintermannens
uppsats? Efter ulseendet, och vid en flyktig
granskning, åsyftar han att banna upp vultra-
zeloternav bland de konservative och de libe-
rale — att skära begge partierna öfver samma
kam. Men genomgår man artikeln mera nog-
grannt, så ser man att det verkliga syftemålet
är helt annat. Anatemerna mot de konser-
vativa expedierar han med de allmänna fra-
ser vi anfört, hvilka gälla de liberala lika
mycket; och de få faktiska detaljer han tilläg-
ger, de konservatives öfverdrifter till last, upp-
väger han genast med motsvarande detaljer til.
de liberalas fördömelse. Men dermed tager
den skenbara opartiskheten slut. Hade Vin-
termannen åsyftat att verkligen lägga ett fak-
tiskt folium under sina förespeglingar, så sak-
nade han icke förråd dertill, och nära nog rätt-
färdigande hans egna öfverdrifter i frasmakeri;
han behöfde icke mycket urval bland juvelerna
i Tiden, och Synglaset på den ena sidan,
eller i Söndagsbladet på den andra. Å-
syftade han verkligen att framhålla öfver-
drifter i konservatif hätskhet emot folkets
emancipation eller konservatift beröm öfver re-
aktionens åtgärder och hjeltar, så skulle han
med lätthet funnit hvad han behöfde hos de
två förstnämnde. Åsyftade han att framhålla
socialistiska skräckbilder -öfver arbetsklassens
elände eller af utfall emot konungamakten, ja
mot vår egen konungaätts personligheter — ut-
fall som sjelfva reaktionärerna måste uppskatta
såsom dyrbara vapen, vid framtida anfall emot
yttranderätten och tryckfriheten: — hade Vin-
termannen åsyftat att med dessa verkliga öf-
verdrifter skaffa en grund för sina bilder; så
skulle han kunnat det. Men han har icke med
en enda vink pekat hvarken på Tidens eller
Synglasets eller Söndagsbladets öfverdrifter.
Ville läsaren döma efter hans tystnad öfver
dem, så skulle slutsatsen blifva, att det icke
är de egentliga ultra-zeloterna, som väckt
Vintermannens nit, utan hufvudsakligen den
demokratiskt konstitutionella pressens fram-
ställningar och yrkanden; den, som har: den
djerfheten att icke vilja öfvergifva anspråket
på en monarki med republikanska institutio-
ner. Det är icke inkonseqvent af Vinterman-
nen att vända sig mot Aftonbladet, då detta
väl icke kan sägas gifva dylika ultraradikala
handtag åt reaktionens möjliga anfall på ytt-
randerätten, som de nyss antydda i Söndags-lr
bladet. Men hvilken uppsats kan det välls
vara i Aftonbladet, som denna gången smyckasS
af Vintermannens blomster? Det skulle Af-l
tonbladets läsare svårligen kunna ana, utanl,
Vintermannens egen anvisning. Vintermannenl,
vänder sig nemligen mot våra reflexioner öfver I
den österrikiske generalen Haynaus stämningls
mot de ungrare, som på ett eller annat sättl:
(!
1I
S
q
1I
S
i
1
6
i
1
I
deltagit i Ungerns krig mot Österrike. Och
ändå yttrar Vintermannen sjelf, att de exe-
kutioner, dem österrikarne redan länge brukat
anställa, väcka afsky och fasa: — att då
fråga är om krigsfångar, visa sig dessa arke-
buseringar och ståndrätter föga bättre än
mord; och man kan, — tillägger han vidare
— förmoda, att de ungrare, som på Haynaus
anmaning kunde inställa sig för rätta, blefve
lika laglöst och obarmhertigt behandladen.
Nå väl: samma förmodan hysa äfven vi;
men denna förmodan måste öfvergå till viss-!
het, vid hågkomsten dels af Weldens uppförande
i Italien, under den förre österrikiska kejsaren, i
dels Havnanc acaet ; IUngern under den mnuval!
- OD rt mm o- hl - pr
- mA
nd th mm 3 Mt oh a ov ot ohh it ot hh få ot re rr HE Aa HL AA —
kt nt Jr
nNrÖ sm meEeprpmszI GL oe ao I hh AA Rv - sv 4 j-
tn
rö