UTA AUPTRTIRA dad re AAA MVA MV VD ON mandet och trumpetandet sålunda framställes, fi råkar Vinterrannen, sådant oaktadt och ome-lk delbart derefter, i skrupler öfver afsigtens närmaste frände ändamålet,. Han finner i den!s vägen våtskilligt att gissa på och stadnar slut-s i ligen vid följande gissning, som förmodligen: efter Vintermannens tycke innehåller en pasMN sande karakteristik af allmänhetens förstånd. I Man må försökan — säger han — de mest V pbindande faktiska och logiska bevisningar, så! vinner man derigenom föga insteg hos åhörarne i allmänhet; men dundra på deras ör-I hinnor, försök skaka inbillningen och väcka passioner i stället för öfvertygelse och man! har den stora åhörare-massan i sitt våld. Derföre — påstår Vintermannen — utbasusker — säger han — hos åtskilliga af bara uträkning, och den uträkningen är icke dum, ty dermed kan mycket vinnas för det i vissa d d 0 nar man sina drömmar, å ömse sidor. Det k d Uu L förehafvanden så nödvändiga öfverskylandet.i, Bland öfverskylningsmedlen uppräknar Vintermannen åter de stora brännmärkningarner och allmänna veoch förbannelsepredikningarne; liknar dem som i politiska diskussioner begagna dylikt, vid en läsarepredikant och hans svaflanden, och ordar om huru politiska sekthöfdingar likaså hafva tillhands sitt politiska svafvel, sina knall-effekter af gräsliga taftor, samt huru det obehagliga funderandet hos åhörarne dränkes uti fasa och tandagnisslann. I förbigående torde mer än en af Vintermannens egma åhörare härvid råkat fundera, huruvida icke Vintermannen sjelf, just i denna samma artikel, velat lemna ett lysande mönster på det slags zelotiska bildspråk, med thy inneboende pafsigter och ändamål, som han, aftonhögtiden till prydnad, så högtidligt bann-; lyser? ; Men vi lemna formen, bullret, fraserna i Vinterbladets högtidsartikel derhän; de utgöra icke; hufvudsaken, om än hufvudinnehållet. Hufvudsaken ligger här uppenbart i afsigten och ändamålet med artikeln. Väl känna vi att skärskådandet af just dessa omständigheter i en skrift har någonting motbjudande för grannlagenheten; men när Vintermannens egen hela uppsats endast går ut på att uppspåra afsigter och ändamål, för att öfverdem fälla en förkastelsedom, så är det enkel rättvisa, att vid detta tillfälle räcka honom tillbaka samma mått, som han sjelf iskänkt. Hvad är alltså afsigten, ändamålet — det karakteristiska kort sagdt — i Vintermannens uppsats? Efter ulseendet, och vid en flyktig granskning, åsyftar han att banna upp vultrazeloternav bland de konservative och de liberale — att skära begge partierna öfver samma kam. Men genomgår man artikeln mera noggrannt, så ser man att det verkliga syftemålet är helt annat. Anatemerna mot de konservativa expedierar han med de allmänna fraser vi anfört, hvilka gälla de liberala lika mycket; och de få faktiska detaljer han tillägger, de konservatives öfverdrifter till last, uppväger han genast med motsvarande detaljer til. de liberalas fördömelse. Men dermed tager den skenbara opartiskheten slut. Hade Vintermannen åsyftat att verkligen lägga ett faktiskt folium under sina förespeglingar, så saknade han icke förråd dertill, och nära nog rättfärdigande hans egna öfverdrifter i frasmakeri; han behöfde icke mycket urval bland juvelerna i Tiden, och Synglaset på den ena sidan, eller i Söndagsbladet på den andra. Åsyftade han verkligen att framhålla öfverdrifter i konservatif hätskhet emot folkets emancipation eller konservatift beröm öfver reaktionens åtgärder och hjeltar, så skulle han med lätthet funnit hvad han behöfde hos de två förstnämnde. Åsyftade han att framhålla socialistiska skräckbilder -öfver arbetsklassens elände eller af utfall emot konungamakten, ja mot vår egen konungaätts personligheter — utfall som sjelfva reaktionärerna måste uppskatta såsom dyrbara vapen, vid framtida anfall emot yttranderätten och tryckfriheten: — hade Vintermannen åsyftat att med dessa verkliga öfverdrifter skaffa en grund för sina bilder; så skulle han kunnat det. Men han har icke med en enda vink pekat hvarken på Tidens eller Synglasets eller Söndagsbladets öfverdrifter. Ville läsaren döma efter hans tystnad öfver dem, så skulle slutsatsen blifva, att det icke är de egentliga ultra-zeloterna, som väckt Vintermannens nit, utan hufvudsakligen den demokratiskt konstitutionella pressens framställningar och yrkanden; den, som har: den djerfheten att icke vilja öfvergifva anspråket på en monarki med republikanska institutioner. Det är icke inkonseqvent af Vintermannen att vända sig mot Aftonbladet, då detta väl icke kan sägas gifva dylika ultraradikala handtag åt reaktionens möjliga anfall på yttranderätten, som de nyss antydda i Söndags-lr bladet. Men hvilken uppsats kan det välls vara i Aftonbladet, som denna gången smyckasS af Vintermannens blomster? Det skulle Af-l tonbladets läsare svårligen kunna ana, utanl, Vintermannens egen anvisning. Vintermannenl, vänder sig nemligen mot våra reflexioner öfver I den österrikiske generalen Haynaus stämningls mot de ungrare, som på ett eller annat sättl: (! 1I S q 1I S i 1 6 i 1 I deltagit i Ungerns krig mot Österrike. Och ändå yttrar Vintermannen sjelf, att de exekutioner, dem österrikarne redan länge brukat anställa, väcka afsky och fasa: — att då fråga är om krigsfångar, visa sig dessa arkebuseringar och ståndrätter föga bättre än mord; och man kan, — tillägger han vidare — förmoda, att de ungrare, som på Haynaus anmaning kunde inställa sig för rätta, blefve lika laglöst och obarmhertigt behandladen. Nå väl: samma förmodan hysa äfven vi; men denna förmodan måste öfvergå till viss-! het, vid hågkomsten dels af Weldens uppförande i Italien, under den förre österrikiska kejsaren, i dels Havnanc acaet ; IUngern under den mnuval! OD rt mm ohl pr mA nd th mm 3 Mt oh a ov ot ohh it ot hh få ot re rr HE Aa HL AA — kt nt Jr nNrÖ sm meEeprpmszI GL oe ao I hh AA Rv sv 4 jtn rö