silkessnodd, såsom naturligtvis både höfligheten
och billigheten fordrade. Orden låta:
p. . . det fanns på samma tid i Upsala, då jag
lärde rida för gubben Fagerström, en skön ram-
svart hingst, kallad öfversten efter öfverste Greiff,
som jag ofta såg Fagerström rida och göra de fina-
ste eqvitationskonster uppå; endast betslad med en
silkessnodd, och 0. s. V.n
Af de mera egentliga hästhistorierna har förf.
många, och vi taga oss friheten till läsarens
nöje här meddela några prof på hr af W:s
originella sätt att berätta äfven sådana. Han
talar vid ett tillfälle om sin vistelse i Hol-.
stein, dit han varit åtföljd bland annat af po-
merinken Hoohrn, en artilleriordonans, som
han fått af sjelfva sin käre Cardell, och An-
derson, en svensk betjent. Hr af W. säger nu:
Hvad utbytet af mitt svenska sto beträffar, som
Hoohrn och Anderson i kompani föresatt sig utföra,
så gick denna sak ändteligen för sig på äkta skojare-
maner — ty jag hade medgifvit, att de skulle fål
utbasunera henne såsom af äkta svensk klippare-
race, tjenlig att lägga på efter för dem, som ville
propagera denna race; men förbjöd deremot, att in-
gen skulle purras, som ej var verklig hästhandlare
och således kunde upptäcka att stoet var blindt,
hvilket visserligen icke kunde synas på dess ögon.
Jag trodde mig härigenom icke allenast hafva be-
friat mig från alla propositioner utan äfven från :
allt deltagande i något skojeri, hvarför jag förböd
dem att ens fråga mig till råds i ämnet — ty kunde
de få ett bättre kreatur i stället, vore det bra —
men i annat fall behöll jag, det jag hade, och ville
icke gifva någon me!langift, hvilket jag också trodde
skulle förekomma hela frågan.
Hvad händer dock! En vacker dag, då jag i Kiel
sitter och skrifver i mitt rum, kommer den trognel
Anderson med andan i halsen, berättande att en
hästbandlare erbjudit sig att tillbyta sig stoet utan
mellangift och lemna en stor svart märr af meck-
lenburgsk race i stället som Hoohrn hölli grimskaf-
tet framför fönstret, och jag behöfde blott nicka mitt
bifall, så var den saken afgjord — ty man hade sagt,
som sanningen var, att jag vore sysselsatt med skrif-
ning. Vid första blicken på det ståtliga kreaturet
sade jag: är karlen galen; vet han att den andra
är blind eller äro ni säkra på att den der icke har
något större fel.v — Jag tror icke, sade Ander-
son, det han observerat att hon är blind, ehuru
han mycket känt på och klappat grållan — och fel-
fri bedyrar han sitt sto vara, samt rask och frisk
som en nötkärna. Jag nickade då mitt bifallstec-
ken och ser ännu buru förnöjd karlen var, då han
tog af sig hatten för mig och gaf Hoohrn dricks-
penningar utur sitt breda, väl med mynt försedda
läderbälte.
Jag hade således sauverat apparenserna vid häst-
bytet; men som vanligt, då man gör hvad icke rätt
och billigt är, blir man oftast ångerköpt och sällan
lugn, förr än man antingen glömt det eller gifvit
den förfördelade upprättelse. Att rådgöra härom
med andra efteråt, tjenar vanligtvis till ingenting —
af det så kallade bättre folket får man sällan rätt
besked om hvad de tänka, utan blott advokatoriska
tröstegrunder, som skola rättvisa förhållandet; och
det sämre folket skrattar en midt i synen för öfver-
flödig samvetsgrannhet under krigshvimlet, nöjdt med
att hafva dragit en förnämare person ner till sig,
från en förmodad högre åsigt af lifvet. Så gjorde
min kära Hoohrn, som svor och förbannade sig på
att karlen var väl belåten med bytet, samt förstod
sig på hästar nästan så mycket som han sjelf.
Några sådana små sidosteg om det rätta komma
dock som oftast igen, och så inträffade äfven denna
gång. Att råka karlen, som jag ej kunde se rätt i!
ögonen, var jag verkligen rädd för, ehuru temligen
modig annars. Man må då döma om min förlägen-
het, då några dagar derefter en väl klädd herre, tro-
ligen en adelsman, inträder i mitt rum, som jag
igenkände vara min hästhandlare, vänligt och små-
skrattande åt min synbara förlägenhet, som afväp-
nade mig alldeles — ty om han börjat utur en hö-
gre ton, visste jag ganska väl att iag borde gifva
honom upprättelse med klingan, hvilken tanke också
for mig genom hufvudet, då jag igenkände honom.
Icke för det jag bäfvade för sådant, ty jag hade va-
rit ute för slika saker förut, ej heller för det jag
trodde man egde rättighet bedraga lägre folk utan
upprättelse eller att icke otvunget gifva dem rätt
då de hafva det — ehuru hästhandlare eller häst-
bytare, som merendels bedraga, kunna anses som
undantag och mindre finkänsliga. Hans småskratt,
som sagdt är, afväpnade mig dock helt och hållet,
och då han tillade: jag har ingenting att beklaga
mig öfver, blef jag tranquilare — emedan, fortfor
han, jag kunnat se mig bättre före vid vårt häst-
byte, och det är icke derföre jag infunnit mig hos
herrn sjelf. Jag skäms för att fordra några upplys-
ningar af edert folk, som troligen gör sig ett nöje
af att hafva bedragit en hästhandlare, hvilket jag på
det hela är, fast i något stor skala på min egendom
några mil härifrån, samt finner mig icke bedragen
vid vårt byte, ehuru herrn fått ett race-sto, det jag
tror mig äfven hafva fått, af ett dugtigt slag, som
jag länge sökt efter för betäckning eller korsning.
Frågan är nu endast om stoet är af ren svensk race,
och om sättet huru det blifvit blindt — ty jag vill;l.
ifall det är blindt födt, icke propagera en ärftlig
åkomma, i annat fall är hon tjenlig till sitt ändamål
och kan måhända få sina ögon igen.
Lättad till mitt bröst, kunde jag sanni-gsenligt
uppgifva, att stoet var af en tydligt ren svensk så
kallad dubbelklippare-race, ehuru jag icke kände dess
extraktion, emedan det var köpt i Sverige före ar-
meåens afgång derifrån, och att, hvad den sednare
frågan angick, det kommit öfver till Tyskland med
ganska goda ögon; men blifvit under våra marscher
förfodrad, synnerligen af otröskad toppsäd i stället
för hafra och hackelse. Tilläggande, att det vore
mig ganska kärt, att det kunde begagnas till något
ändamål, annars vore jag benägen låta bytet återgå
eller betala den mellangift, som billigt kunde begä-
ras. Alldeles icke, blef hans svar, sedan jag fått
dessa upplysningar; ty jag är väl belåten, emedan
jag icke såg bättre upp eller förmärkte misstaget
förrän flera dagar derefter. Detta hade jag icke
bordt låta komma öfver mig; men herrns tjenstfolk,
som jag bort misstänka, pratade för mycket om hen-
nes förtjenster, utan att släppa kreaturet utur stal-
let, hvilket ej heller bort förvilla en hästhandlare.
Men herrn må tro, att upptäckten att jag icke sett
upp utan att låtit narra mig, kostade något på, helst
det åtföljdes af grannarnes löje, hvilka voro närva-
rande vid den sena upptäckten, som minskade min
hästkännareära. Löjlig är denna historia också i alla
hänseenden både från början till slut; ty när. jag
kom hem på aftonen, lät jag genast släppa märren
uti ett af mina klöfverkoppel, som herrn torde hafva
observerat vi här bruka liksom i Mecklenburg, och
hvarest fanns som vanligt en mergelgraf, der detta
verksamma gödningsmedel finnes på större eller min-
dre djup. Om natten hade hon tumlat i grafven,
hvilket jag trodde härrört deraf, att hon sökt efter
vatten, som verkligen fanns på bottnen i gropen,
hvaruti hon sölat ner sig och med svårighet kunde
uppdragas, för att putsas i stallet, under nästan hela
följande dagen, utan att blindheten- kunde observe-
ras Dagen derpå inträffade detsamma. och en af