—
VID ADOLF FERDINAND RUDBECKS GRAF.G
(Omkommen genom vådlig händelse vil Hammarbacken
i Lindesbergs Bergslag, i en ålder af 94 år.)
Dödens klockor åter ljuda — Se! till nya grafvens brädd j!
Skrider fram en dyster skara, suekande och sorgeklädd.
Tåget stannar — sången tystnar — ögat genom tårar ser!
Mot det mörka, mot det djupa, mot det tysta målet ner.
Så en själ ur jordens fängsel åter tilt sitt hemland gått.
Bön, välsignelse och tårar, liföst stoft till afsked fätt.
Men bvem är den tyste slumrarn, som hos oss sin bana slöt,
Och som jorden här nu bäddar i sitt moderliga sköt?
Modige och starke yngling! dröjande vid grafvens rand;
Svara du på bjertats frågor — säg, hvi darrar så din hand?
Hvarför blekna dina kinder? Säg, hvi tåras så din blick ? ;
Och hvart flög den qvalda sucken, djupt utur dttt hjertal
gick?
Är det för en okänd främling, som begärt i jordens famn
Blott få hvila eller — glömmas — utan vänner, utan
- namn ?
Är det för en vän, en broder, som från sol och sommar
m går?
Är det för en trogen yngling, skördad i sin ungdoms vår ?
Ja! O ja! en ädel yngling, vid hvars mörka hvilorum
Sitter, smältande i tårar, minnets Engel, blek och stum.
Ej af tårar, ej af böner slumrarn väcks till lif igen;
Stoftet -skall i jorden gömmas — anden flytt till himmelen.
Så är lagen — jordens främling! Ödmjukt böj dig för
dess bud!
; Klandra icke ödets domar! Du är menska — Gud är Gud,
Som ifrån sin allmagts salar tidens stormar skickar ut,
Men som ock med kärlek vänder, allt i fred och lugn
till slut.
Skulle vi mot ödet klaga — gode Fader det förlåt!
Menniskan och hennes sorger här, ju måste följas åt —
Men när allt hvad lifvet eger blomstrande och ljuft och
kärt
Bryts af dödens kalla vindar — är det inte tårar värdt?
Slumrare! hvem skall ej minnas hur din lefnadsdag
N försvann ?
Hur ditt ädla, fria sinne utaf tro och styrka brann?
Hur ditt varma unga hjerta utaf lifvets fröjder slog,
När du för den sista gången öfver tidens bölja drog?
-O! det går så lätt när färden flyger öfver bölja blå
Och de vinduppfyllda segel sina hvita vingar slå!
Ack! då glömmes bjertats strider — 0! hvad fröjd och
j poesi?
Alt i gyllne drömmar vaggas öfver vågen glad och fri!
Så du flög, som svanen flyger, när i sommarsolens brand
Glad han leker uppå vågen gungande från strand till
strand.
Ack! du glömde att när stormen hotande med döden far
Öfver kalla, mörka djupet — — Svanen sina vingar bar.
Men när stormens härar växte brusande med dödens vind
Skoningslöst, och dödens liljor breddes öfver bleknad kind,
Fanns då ingen hjelp i nöden? Ungdom! med din kraft,
. : ditt mod?
Se! hvem styrde dina öden uppå tidens dunkla flod?
Ack ! du såg hur lifvets rosor vinkade från välkänd strand;
Men en annans svaga lifstråd hängde bunden vid din
as . hand —
Adle yngling! för .bans räddning utur dödens mörka elf
Glömde du din egen fara — och du offrade dig sjelf.
Lycklig du, som hamnen hunnit,
Seglare på tidens haf!
Lycklig du, som öfvervunnit
Striden öfver död och graf!
Snart är sommarns glädje flyktad;
nulens stormar dig ej nå —
umra sött, din strid ä
Våra strider återstå är Iyktad,
Herre! lär oss rätt besinna
Målet du oss föresatt,
Och i Dig vår tillflykt finna,
När för ögat blifver natt —
Ack! hur säkra vi här vandra,
Dock på dödens mörka stig
Snart vi samlas om hvarandra —
Tag oss då, O Gud! till Dig! ;
mha.
FR