mente, lofvar att blifva en serdeles god kassa-
ples. Kompositionen är förnämligast beräknad
på, att genom effektfulla och starka dramati-
ska situationer spänna publikens uppmärksam-
het, men har derjemte förtjensten af en natur-
lig utveckling. Tvänne hittebarn hafva blifvit
utlagda vid bron bredvid kyrkan Notre-Dame
i Paris en afton år 1622; det ena tillhör en
fattig qvinna; det andra är bortröfvadt från sin
mor, en rik grefvinna, af snåla slägtingar, i än-
damål att dödas, men den som skulle verk-
ställa mordet har i det afgörande ögonblicket
fått samvetsagg och i stället utsatt den späda
varelsen. Dessa barn blifva sedan båda upp
tagna och uppfostrade i ett hittebarnshus och
när deras vistelseort och börd efter 15 år upp-
täckas, gör svårigheten att veta hvilkendera är
den fattiga qvinnans eller grefvinnans son, att
de båda förföljas af de nyssnämnda slägtin-
garnas och synnerligen en markis de Varannes
infernaliska planer, allt på det han må slippa
redogöra för en stor förmögenhet som blifvit
röfvad från modren under det hon en tid va-
rit svagsint. Konflikten mellan denna fortsatta
förföljelse och bemöd:nderna att upptäcka och
tillintetgöra densamma, utgör ämnet för kom-
positionen som är lyckligt både tänkt och ut-
förd, hvarjemte andan i det hela är ädel och
värdig, ehuru arbetet såsom litterär produkt icke
kan räknas såsom något egentligt snilleverk. I
detta afseende synes det stå ungefär på samma
höjd med madame Birch-Pfeiffers produkter.
Vi bespara ess en mera detaljerad redogörelse då
de flesta vänner af denna dramatiska genre
troligen skola gå att sjelfve se innehållet från
scenen. Det bör dock tilläggas, att utförandet
nästan utan undantag var tillfredsställande.
Hr Almlöf, som hade den otacksamma rollen
af en härdad förnäm skurk som icke skyr nå-
gra medel för sina afsigters vinnande, spelte
ypperligt; likaså hr Dahlqvist iabbeen Vincent
de Pauls roll, hvars milda fromhet han åter-
gaf med en enkelhet och frihet från affekta-
tior, hvartill ref. ej kan undgå att lyckönska
honom. Det var ett af de tillfällen, hvari hv
D. visade ett nytt prof på den lyckliga för-
måga af mångsidighet i uppfattning af karak-
terer och maskering. Hr Hedin var, såsom
ofta är händelsen, treflig och pikant i den
qvicke och lättsinnige, men i grund ädelsin-
nade och ridderlige chevalier de Courcelles
roll. — Bland damerna utmärkte sig ganska
fördelaktigt eleverna m:ll Kindahl och m:ll
Linderoth, såsom de båda gossarna, genom en
naivetet, värma och bjertlighet, som flera gån-
ger tillskyndade demsett stormande bifall, hvil-
ket äfven åtskilliga gånger skänktes åt de öf-
riga spelande, bland hvilka man kanske för li-
tet uppmärksammade hr Lars Kinmanson, som
blott hade ett kort parti såsom en döende
brottsling, men utförde det mästerligt.
Ofversättningen tycktes i allmänhet vara le-
dig och väl gjord, men vi tage oss friheten
anmärka ett fel, som likväl icke nu för första
sången framträdde, nemligen att öfversättaren
hade i svenska språket bibehållit tilltalet Ni
och Er ifrån det fransyska Vous, äfven då ta-
let stältes till barn. Detta låter missljudande
för det svenska örat, men kan lyckligtvis med;
största lätthet rättas.
Flere af de spelande inropades efter pjesens
slut. Salongen var uppfylld till mer än två
tredjetelar.