mänt erkända korruptionen hade blifvit -en magt i
staten. Freden slutligen, som ända - dittills varit
denna regeringens välgerning och förtjenst hade nu
kommit i fara genom konungssonens, hertigens af
Montpensier, äregiriga och opolitiska äktenskapsför-
bindelse med en möjligen blifvande arftagarinna till
Spaniens krona.
Denna allians bröt i ett rent dynastiskt intresse
alliansen med England, hvilken nationen ogerna såg,
men hvilken hon dock fördrog för mensklighetens
dermed förknippade stora interesse skull, för det
den beredde hafvens, handelns och konstflitens fri-
het. När Frankrike plötsligen såg denna allians
åsidosatt för en familjeförstoring, trodde det sig finna,
att i dess konungs ditintills mot England bevisade
medgörlighet ingenting varit upprigtigt utom äre-
lystnaden; att man vid första tillfälle ämnade sätta
dess blod, dess konstflit, dess handel, dess sjömakt
på spel, för att i Madrid insätta en prins af Orle-
anska familjen; att sjelfva fredssystemet vore blott
ett hyckleri af styrelsen och en form af den dy-
nastiska egoismen.
Från denna dag blef konungen, som redan ge-
nom sin thron varit en stötesten för det republikan-
ska partiet och genom sin usurpation varit det för
det legitimistiska, nu äfven i det fredliga och rege-
ringen tillgifna partiets ögon forhatlig genom det
krig, hvarmed den Spanska förmälningen hotade
Frankrike. För konungen äterstod endast en i par-
lamentet vältalig, för hofvet angenäm minister, till-
lika med tvänne starka majoriteter i begge kam-
rarna. Konungen trodde sig oöfvervinnerlig med
denna magtpersonal i händerna; men det han höll
deri var endast landets mekanism eller, för att så
säga, dess omklädnad. Nationen fanns der icke
längre. Opinionen hade öfvergifvit honom.
De oppositionens statsmän, som voro det monar-
kiska systemet tillgifna, men ministerens otåliga
motståndare, hade redan sju år i en het kamp från
talarestolen uttömt sina krafter för att återeröfra
magten.
Thiers var själen i detta parti, dess hufvud och
röst. Naturen hade danat honom till rollen af agi-
tator i en församling snarare än till en folktribun,
Det fanns hos honom mera af Fox och af Pitt än
af Mirabeau. Hans ord, som betydligt bidragit till
att stadfästa Julimonarkien under de första svag-
hetsåren, tjenade nu att undergräfva nationens akt-
ning och tillgifvenhet för densamma. Det republi-
kanska partiet, som inom kammaren var alltför litet
talrikt för att der kunna låta höra sig, yttrade med
nöje sitt bifall till denna talares bitande och qvicka
anfall mot kronan. Dessa angrepp och dessa djerfva
utbrott af personlig kritik tycktes vinna en så myc-
ket farligare kraft, då de utgingo från en f. d. mi-
nister och en gammal vän till konungadömet. Op-
positionen antog hos en tillbedjare af thronen nå-
gonting, som bar en stämpel af helgerån.
Odilon Barrots ståndaktiga, moderata, alltid libe-
rala, aldrig personliga opposition stadgade dag från
dag inom landet den ädla och manliga frihetskän-
slan, utan att i så hög grad nedsätta aktningen för
thronen och dess myndighet. Legitimisterna, som
åsidosatte sin princip och inskränkte sig till att
nyttja den envisa missbelåtenhbetens och förtalets va-
pen, egde uti Berryer en af de högröstade talare,
som försynen förbehåller såsom en tröst åt en stor
sak, när den blifvit öfvervunnen. Guizot, skrift-
ställaren, talaren och filosofen var den stationära
monarkiens statsman. Hans harakter, hans hufvud,
hans talang, hans villfarelser, sjelfva hans sofismer
hade antika proportioner.
Alla dessa män lefva ännu ibland oss, somliga
ännu i verksamhet, andra afsides och i landsflykt.
Det vore förmätet eller fegt att vilja fälla dom öf-
ver dem. Tiden har ännu icke försatt dem på den
aflägsna punkt, hvarifrån de kunna bedömas med
oväld. Sanningen kan icke skönjas på närhåll. Om
man ville skildra dem nu, skulle man löpa fara att
brista i aktning för deras karakter eller i skyldigt
afseende på deras frånvaro. Det må vara nog att
nämna dem.
Nationen var lugn på ytan, orolig i djupet. Det
låg i hennes lycka likasom ett samvetsqval, som hin-
drade henne att i lugn njuta densamma. Hon kände,
att man under hennes sömn undansnillade henne li-
tet i sender af 89:års revolutions philosophiska san-
ningar, att man materialiserade henne, för att be-
röfva henne minnet af och känslan för de moraliska
och populära sanningar, med hvilka hon femtio år
förut upprört verlden. Hennes lycka tycktes vara
priset för ett affall. Å andra sidan kände hon sig
förnedrad och hotad i sin nationela existens genom
en politik, som gjorde henne alltför mycket bero-
ende af Europa. Hon längtade icke efter krig; men
hon ville ega sin frihet i handling, i allianser, i
principer, i sitt egna inflytande på verlden. Hon
saknade sin fria luft. Hon kände sig icke genom
handling, men till andan, förrådd af den nya dyna-
sti, som hon ställt i spetsen för sig år 4830. Ko-
nungen var alltför mycket husfader, men långt ifrån
tillräckligt assimilerad med folket.
Dagbladslitteraturen, detta dagliga symptom af
landets tillstånd, uttryckte nästan enhälligt denna
opinionens missbelåtenhet. Dagbladslitteraturen är
den offentliga talarestolen. Män med en kraftfull,
rik, mångsidig talang talade från denna tribun med
aldrig försvagad kraft, men med återhållen djerfhet
inför det allmänna. Lagarne lägga band blott på
orden; de kunna icke fjettra andan hos oppositio-
nerna och partierna. Skriftställare med utmärkt lär-
dom och öfverlägsna i polemiken hade varit jour-
nalismens prydnader alltifrån Andre Chenier, Ca-
mille Desmoulins, Mirabeau, Bonald, Benjamin Con-
stant, madame Staöl, Chateaubriand, Thiers, Carrel,
Guizot, ända till de nuvarande publicisterna: Ber-
tin, Sacy, Girardin, Marrast, Chambolle, och en elit-
corps af författare, tänkare, publicister, ekonomister
och socialister, alla utgörande en ny politisk gene-
ration, hvilken genom sin talang minst går upp emot,
men genom sin mångsidighet öfverträffar den första
periodens journalist-generation. De täflade med hvar-
andra om inflytelsen öfver opinionen,
RATTEGÅNGS- ocH POJ ISSAKER.
I förrgår middag kl. half 42 bl: enkefru Lamms
minderårige son på Gustaf Adolfs rg öfverkörd
arbetskarlen Reinhold Svensson. Barnet lärer vara
illa skadadt.
— I går afton inkom bundtmakaregesällen Ek-
stein på södra polisvaktkontoret, medförande målar