mänt erkända korruptionen hade blifvit -en magt i staten. Freden slutligen, som ända dittills varit denna regeringens välgerning och förtjenst hade nu kommit i fara genom konungssonens, hertigens af Montpensier, äregiriga och opolitiska äktenskapsförbindelse med en möjligen blifvande arftagarinna till Spaniens krona. Denna allians bröt i ett rent dynastiskt intresse alliansen med England, hvilken nationen ogerna såg, men hvilken hon dock fördrog för mensklighetens dermed förknippade stora interesse skull, för det den beredde hafvens, handelns och konstflitens frihet. När Frankrike plötsligen såg denna allians åsidosatt för en familjeförstoring, trodde det sig finna, att i dess konungs ditintills mot England bevisade medgörlighet ingenting varit upprigtigt utom ärelystnaden; att man vid första tillfälle ämnade sätta dess blod, dess konstflit, dess handel, dess sjömakt på spel, för att i Madrid insätta en prins af Orleanska familjen; att sjelfva fredssystemet vore blott ett hyckleri af styrelsen och en form af den dynastiska egoismen. Från denna dag blef konungen, som redan genom sin thron varit en stötesten för det republikanska partiet och genom sin usurpation varit det för det legitimistiska, nu äfven i det fredliga och regeringen tillgifna partiets ögon forhatlig genom det krig, hvarmed den Spanska förmälningen hotade Frankrike. För konungen äterstod endast en i parlamentet vältalig, för hofvet angenäm minister, tilllika med tvänne starka majoriteter i begge kamrarna. Konungen trodde sig oöfvervinnerlig med denna magtpersonal i händerna; men det han höll deri var endast landets mekanism eller, för att så säga, dess omklädnad. Nationen fanns der icke längre. Opinionen hade öfvergifvit honom. De oppositionens statsmän, som voro det monarkiska systemet tillgifna, men ministerens otåliga motståndare, hade redan sju år i en het kamp från talarestolen uttömt sina krafter för att återeröfra magten. Thiers var själen i detta parti, dess hufvud och röst. Naturen hade danat honom till rollen af agitator i en församling snarare än till en folktribun, Det fanns hos honom mera af Fox och af Pitt än af Mirabeau. Hans ord, som betydligt bidragit till att stadfästa Julimonarkien under de första svaghetsåren, tjenade nu att undergräfva nationens aktning och tillgifvenhet för densamma. Det republikanska partiet, som inom kammaren var alltför litet talrikt för att der kunna låta höra sig, yttrade med nöje sitt bifall till denna talares bitande och qvicka anfall mot kronan. Dessa angrepp och dessa djerfva utbrott af personlig kritik tycktes vinna en så mycket farligare kraft, då de utgingo från en f. d. minister och en gammal vän till konungadömet. Oppositionen antog hos en tillbedjare af thronen någonting, som bar en stämpel af helgerån. Odilon Barrots ståndaktiga, moderata, alltid liberala, aldrig personliga opposition stadgade dag från dag inom landet den ädla och manliga frihetskänslan, utan att i så hög grad nedsätta aktningen för thronen och dess myndighet. Legitimisterna, som åsidosatte sin princip och inskränkte sig till att nyttja den envisa missbelåtenhbetens och förtalets vapen, egde uti Berryer en af de högröstade talare, som försynen förbehåller såsom en tröst åt en stor sak, när den blifvit öfvervunnen. Guizot, skriftställaren, talaren och filosofen var den stationära monarkiens statsman. Hans harakter, hans hufvud, hans talang, hans villfarelser, sjelfva hans sofismer hade antika proportioner. Alla dessa män lefva ännu ibland oss, somliga ännu i verksamhet, andra afsides och i landsflykt. Det vore förmätet eller fegt att vilja fälla dom öfver dem. Tiden har ännu icke försatt dem på den aflägsna punkt, hvarifrån de kunna bedömas med oväld. Sanningen kan icke skönjas på närhåll. Om man ville skildra dem nu, skulle man löpa fara att brista i aktning för deras karakter eller i skyldigt afseende på deras frånvaro. Det må vara nog att nämna dem. Nationen var lugn på ytan, orolig i djupet. Det låg i hennes lycka likasom ett samvetsqval, som hindrade henne att i lugn njuta densamma. Hon kände, att man under hennes sömn undansnillade henne litet i sender af 89:års revolutions philosophiska sanningar, att man materialiserade henne, för att beröfva henne minnet af och känslan för de moraliska och populära sanningar, med hvilka hon femtio år förut upprört verlden. Hennes lycka tycktes vara priset för ett affall. Å andra sidan kände hon sig förnedrad och hotad i sin nationela existens genom en politik, som gjorde henne alltför mycket beroende af Europa. Hon längtade icke efter krig; men hon ville ega sin frihet i handling, i allianser, i principer, i sitt egna inflytande på verlden. Hon saknade sin fria luft. Hon kände sig icke genom handling, men till andan, förrådd af den nya dynasti, som hon ställt i spetsen för sig år 4830. Konungen var alltför mycket husfader, men långt ifrån tillräckligt assimilerad med folket. Dagbladslitteraturen, detta dagliga symptom af landets tillstånd, uttryckte nästan enhälligt denna opinionens missbelåtenhet. Dagbladslitteraturen är den offentliga talarestolen. Män med en kraftfull, rik, mångsidig talang talade från denna tribun med aldrig försvagad kraft, men med återhållen djerfhet inför det allmänna. Lagarne lägga band blott på orden; de kunna icke fjettra andan hos oppositionerna och partierna. Skriftställare med utmärkt lärdom och öfverlägsna i polemiken hade varit journalismens prydnader alltifrån Andre Chenier, Camille Desmoulins, Mirabeau, Bonald, Benjamin Constant, madame Staöl, Chateaubriand, Thiers, Carrel, Guizot, ända till de nuvarande publicisterna: Bertin, Sacy, Girardin, Marrast, Chambolle, och en elitcorps af författare, tänkare, publicister, ekonomister och socialister, alla utgörande en ny politisk generation, hvilken genom sin talang minst går upp emot, men genom sin mångsidighet öfverträffar den första periodens journalist-generation. De täflade med hvarandra om inflytelsen öfver opinionen, RATTEGÅNGSocH POJ ISSAKER. I förrgår middag kl. half 42 bl: enkefru Lamms minderårige son på Gustaf Adolfs rg öfverkörd arbetskarlen Reinhold Svensson. Barnet lärer vara illa skadadt. — I går afton inkom bundtmakaregesällen Ekstein på södra polisvaktkontoret, medförande målar