ve PJ VÄG SAMIIVv VAÄRVSRde fö I VÄAVVE AT MM Ma var honom skyldigt en thron. I afvaktan derpål njöt han uti en obemärkt, blygsam och oförvitlig huslighet af familjelifvets behag och dess dygder. Han hade alltid en vördnadsbetygelse för den regerande konungen och ett småleende af hemligt förstånd för oppositionen, utan att dock uppmuntra densamma genom någon brottslig delaktighet. Han var lärd, tänkare och kunnig i alla de ämnen, som hänföra sig till en stats inre styrelse; han var djupt invigd uti historien, diplomat lik Mazarin eller Talleyrand och egde en lätt, rikligt flödande svada,! hvilken liknade vältaligheten så mycket som sällskapssamtalet möjligen kan likna det efter konstens reglor affattade talet; han var en förebild för makar och fäder bland en nation, som älskar att se sedlighet på thronen; han var mild, mensklig, fredlig, tapper, men afskydde blodsutgjutelse; man kan säga, att natur och konst utrustat honom med alla de egenskaper, som göra en konung populär, dock med undantag af en enda: storheten. Denna storhet, som han saknade, sökte han ersätta genom den underordnade egenskap, hvilken! medelmåttorna beundra och de verkligen stora männeu förakta, genom slugheten, hvilken han brukade till sin nytta och hvilken han missbrukade. Uti några handlingar af denna politiska slughet glömde han sin karakter ända derhän, att han nedlät sig till konstgrepp, hvilka skulle synts förkastliga hos! en enskild man. Hvad skulle de då vara hos en konung? Hit hör den vanära, han tillät sina ministrar att kasta öfver en prinsessa af sitt hus. Hans nigce, hertiginnan af Berry, gjorde honom thronenl. stridig; han tillät, att man lyfte slöjan ifrån hennes enskilda lif som qvinna. Om denna handling, den mest omoraliska i hans regering, begicks för att undvika blodsutgjutelse och medborgerligt krig, så. bör man beklaga honom. Om den tåldes i följd af! hans personliga ärelystnad, så bör den utpekas och brännmärkas. l Omkring hans thron rörde sig oroligt tre partier: det republikanska, hvilket genom Lafayettes farhå-! gor och obeslutsamhet sett republiken gå sig ur händerna år 1830; det legitimistiska, som tillbad den ildre Bourbonska grenen såsom en dogm och afskydde den yngre grenen som en vanhelgelse af mo: narkien; slutligen det liberala och konstitutionela , partiet, som bestod af den omätliga majoriteten inj om nationen. Detta parti såg uti Ludvig Filip den jefvande förlikningen mellan konungadömet och republiken, den sista formen af en ärftlig dynasti, monarkiens sista hopp. I Det ingår icke i vår plan att berätta, huru denna furste lät sin hand hvila tung öfver republika-. nerna, som aldrig upphörde att sammansvärja sig emot hans regering, medan fanatiserade menniskor stämplade mot hans lif; huru han till ett intet nedsatte legitimisterna, som under aderton år framhärdade i en mot hans styrelse fiendtlig neutralitet, oaktadt hans långmodighet emot dem; huru han slutligen kryssade mellan de särskilda nyanserna af det konstitutionela parti t, ömsom vann en seger, öm-! som ett välvilligt begifvande och till slut omgaf sig! med en tätt sluten, hängifven eller förderfvad oligarki! af blinda hofmän, smidiga offentliga embetsmän och !. valmän, som sålt sig åt hans lycka. Herre öfver partierna inom landet; oskadlig för eller medgörlig mot utländningen, åt hvilken han! uppoffrade allt för att i stället få sin dynasti tolererad ; lycklig inom sin familj; omgifven af söner, som skulle varit utmärkta medborgare, så framt de icke varit prinsar; född på nytt uti tredje genera-:; tionen genom sina sonsöner, hvilka han sjelf med välbehag uppfostrade för thronen, och med ett hof,! bestående i en familj af gudfruktiga, sköna, kunniga, vördade, eller beundrade furstinnor, kunde han! icke annat än tro framtiden betryggad åt sin ätt genom den lyckliga stjerna, som belyste dess öden,! och historien vunnen genom den framgång, som åtföljt hans namn. Ilan lemnade den återställda och föryngrade monarkien i arf åt Frankrike, freden åt verlden, tre europeiska throner åt sin dynasti. Hans raska ålderdom, för hvilken han besparat sina krafter genom att afhålla sig från alla utsväfningar under sin mannaålder, var vishetens på förhand vunna triumf öfver lifvets svårigheter och ödets vexlande nycker. Sådan var Ludvig Filip vid början af år 4848. Hela denna tafla var en verklighet. Hans fiender förklarade sig öfvervunna. Partierna läto sina förhoppninger hvila till dagen för hans död. Tanken: svindlade vid betraktandet af en sådan vishet och en så stadigvarande lycka. Men denna vishet och denna lycka saknade en mer stadig fotställning: folket. Ludvig Filip hade icke begripit det demokratiska i dess anda. Tjenad af skickliga och vältaliga ministrar, som dock voro parlamentsmän snarare än statsmän, hade han inskrär.kt demokratien till proportionerna af on vald dynasti, två kamrar och trehundratusen valmän. Allt det återstående af nationen hade han ställt utanför de politiska rättigheternas och den politiska verksamhetens sfer. Han hade gjort en penninge-census till suveränetetens tecken och materialistiska rättsgrund, i stället att erkänna denna suveränetet och låta den konstateras genom den gudomliga rättsgrund, som ligger deri, att en varelse är menniska, med känsla af rätt och orätt, med urskiljningsförmåga och vilja. Han och hans ministrar hade, med ett ord, satt sin lit till en oligarki och glömt att grunda sitt förtroende på enhbälligheten. Det fanns icke längre några trälar; men det fanns ett helt folk, dömdt till att regeras af en handfull valdignitärer, hvilka ensamma egdel lagliga rättigheter. Massorna voro blott massor, som uppburo regeringen, utan att deltaga deruti. En sådan styrelse kunde ej bli annat än egoistisk. Sådana massor kunde icke bli annat än missbelåtna. Andra felsteg, vållade af den oundvikliga berusningen hos en man, som i allting ser sig åtföljd af lyckan, hade bid:agit att oförmärkt stegra dessa massors köld mot konungadömet. Folket eger icke insigt uti, men det har en dunkel känsla af det rätta i politiken. Det hade snart varseblifvit, att nationen i sina förhållanden till utländningen var lemnad till pris åt den kungliga dynastiens planer till sitt eget förstärkande och sin egen förstoring; att Ludvig Philip förnedrade freden; att hans ovilkorliga allians med London stundom gaf honom inför Europa utseendet af en Englands vicekonung på kontinenten; att traktaterna af 4815, som innefattade en naturlig, men blott för ögonblicket giltig, reaktion mot kejsardömets orättmätiga eröfringar, skulle med hans dynasti bestämma kontinentens reguliera och afgjorda förhållande till Frankrike; att, då England, Ryssland, Österrike och Preussen år från år omätligt tillvexte i magt på hafven, i Östern, i Polen, uti Italien, i Tyskland, vid nedre Donau, på andra sidan Kaukasus och mot Turkiet, så sjönk deremot Frankrike, som icke fick förkofras till sjömakt, landområde eller inflytande, i förhållande derefter inom Europas stora folkfamilj och befann sig oförmärkt nedsatt till en stat af jemförelsevis andra ordningen. Dessa massors dofva eller stundom högt uttalade opinion förevitade också Ludvig Philips regering, att den förrådde revolutionen i dennas innersta, då den småningom och efter hand gick tillbaka till traditionerna af den på gudomlig rätt stödda monarkien, i stället för att foga sig efter 4830 års vValmonarkis demokratiska anda. En parlamentarisk oligarki tycktes vara det