ve PJ VÄG SAMIIVv VAÄRVSRde fö I VÄAVVE AT MM Ma
var honom skyldigt en thron. I afvaktan derpål
njöt han uti en obemärkt, blygsam och oförvitlig
huslighet af familjelifvets behag och dess dygder.
Han hade alltid en vördnadsbetygelse för den rege-
rande konungen och ett småleende af hemligt för-
stånd för oppositionen, utan att dock uppmuntra
densamma genom någon brottslig delaktighet. Han
var lärd, tänkare och kunnig i alla de ämnen, som
hänföra sig till en stats inre styrelse; han var djupt
invigd uti historien, diplomat lik Mazarin eller Tal-
leyrand och egde en lätt, rikligt flödande svada,!
hvilken liknade vältaligheten så mycket som säll-
skapssamtalet möjligen kan likna det efter konstens
reglor affattade talet; han var en förebild för makar
och fäder bland en nation, som älskar att se sed-
lighet på thronen; han var mild, mensklig, fredlig,
tapper, men afskydde blodsutgjutelse; man kan säga,
att natur och konst utrustat honom med alla de e-
genskaper, som göra en konung populär, dock med
undantag af en enda: storheten.
Denna storhet, som han saknade, sökte han er-
sätta genom den underordnade egenskap, hvilken!
medelmåttorna beundra och de verkligen stora män-
neu förakta, genom slugheten, hvilken han brukade
till sin nytta och hvilken han missbrukade. Uti
några handlingar af denna politiska slughet glömde
han sin karakter ända derhän, att han nedlät sig
till konstgrepp, hvilka skulle synts förkastliga hos!
en enskild man. Hvad skulle de då vara hos en
konung? Hit hör den vanära, han tillät sina mini-
strar att kasta öfver en prinsessa af sitt hus. Hans
nigce, hertiginnan af Berry, gjorde honom thronenl.
stridig; han tillät, att man lyfte slöjan ifrån hennes
enskilda lif som qvinna. Om denna handling, den
mest omoraliska i hans regering, begicks för att
undvika blodsutgjutelse och medborgerligt krig, så.
bör man beklaga honom. Om den tåldes i följd af!
hans personliga ärelystnad, så bör den utpekas och
brännmärkas.
l
Omkring hans thron rörde sig oroligt tre partier:
det republikanska, hvilket genom Lafayettes farhå-!
gor och obeslutsamhet sett republiken gå sig ur
händerna år 1830; det legitimistiska, som tillbad den
ildre Bourbonska grenen såsom en dogm och af-
skydde den yngre grenen som en vanhelgelse af mo- :
narkien; slutligen det liberala och konstitutionela ,
partiet, som bestod af den omätliga majoriteten in- j
om nationen. Detta parti såg uti Ludvig Filip den
jefvande förlikningen mellan konungadömet och re-
publiken, den sista formen af en ärftlig dynasti, mo-
narkiens sista hopp. I
Det ingår icke i vår plan att berätta, huru den-
na furste lät sin hand hvila tung öfver republika-.
nerna, som aldrig upphörde att sammansvärja sig
emot hans regering, medan fanatiserade menniskor
stämplade mot hans lif; huru han till ett intet ned-
satte legitimisterna, som under aderton år framhär-
dade i en mot hans styrelse fiendtlig neutralitet, o-
aktadt hans långmodighet emot dem; huru han slut-
ligen kryssade mellan de särskilda nyanserna af det
konstitutionela parti t, ömsom vann en seger, öm-!
som ett välvilligt begifvande och till slut omgaf sig!
med en tätt sluten, hängifven eller förderfvad oligarki!
af blinda hofmän, smidiga offentliga embetsmän och !.
valmän, som sålt sig åt hans lycka.
Herre öfver partierna inom landet; oskadlig för
eller medgörlig mot utländningen, åt hvilken han!
uppoffrade allt för att i stället få sin dynasti tole-
rerad ; lycklig inom sin familj; omgifven af söner,
som skulle varit utmärkta medborgare, så framt de
icke varit prinsar; född på nytt uti tredje genera-:;
tionen genom sina sonsöner, hvilka han sjelf med
välbehag uppfostrade för thronen, och med ett hof,!
bestående i en familj af gudfruktiga, sköna, kunni-
ga, vördade, eller beundrade furstinnor, kunde han!
icke annat än tro framtiden betryggad åt sin ätt
genom den lyckliga stjerna, som belyste dess öden,!
och historien vunnen genom den framgång, som åt-
följt hans namn. Ilan lemnade den återställda och
föryngrade monarkien i arf åt Frankrike, freden åt
verlden, tre europeiska throner åt sin dynasti. Hans
raska ålderdom, för hvilken han besparat sina kraf-
ter genom att afhålla sig från alla utsväfningar un-
der sin mannaålder, var vishetens på förhand vun-
na triumf öfver lifvets svårigheter och ödets vexlan-
de nycker.
Sådan var Ludvig Filip vid början af år 4848.
Hela denna tafla var en verklighet. Hans fiender
förklarade sig öfvervunna. Partierna läto sina för-
hoppninger hvila till dagen för hans död. Tanken:
svindlade vid betraktandet af en sådan vishet och en
så stadigvarande lycka. Men denna vishet och den-
na lycka saknade en mer stadig fotställning: folket.
Ludvig Filip hade icke begripit det demokratiska
i dess anda. Tjenad af skickliga och vältaliga mi-
nistrar, som dock voro parlamentsmän snarare än
statsmän, hade han inskrär.kt demokratien till pro-
portionerna af on vald dynasti, två kamrar och tre-
hundratusen valmän. Allt det återstående af natio-
nen hade han ställt utanför de politiska rättigheter-
nas och den politiska verksamhetens sfer. Han ha-
de gjort en penninge-census till suveränetetens tec-
ken och materialistiska rättsgrund, i stället att er-
känna denna suveränetet och låta den konstateras
genom den gudomliga rättsgrund, som ligger deri,
att en varelse är menniska, med känsla af rätt och
orätt, med urskiljningsförmåga och vilja. Han och
hans ministrar hade, med ett ord, satt sin lit till
en oligarki och glömt att grunda sitt förtroende på
enhbälligheten. Det fanns icke längre några trälar;
men det fanns ett helt folk, dömdt till att regeras
af en handfull valdignitärer, hvilka ensamma egdel
lagliga rättigheter. Massorna voro blott massor, som
uppburo regeringen, utan att deltaga deruti. En
sådan styrelse kunde ej bli annat än egoistisk. Så-
dana massor kunde icke bli annat än missbelåtna.
Andra felsteg, vållade af den oundvikliga berus-
ningen hos en man, som i allting ser sig åtföljd af
lyckan, hade bid:agit att oförmärkt stegra dessa
massors köld mot konungadömet. Folket eger icke
insigt uti, men det har en dunkel känsla af det rätta
i politiken. Det hade snart varseblifvit, att nationen i
sina förhållanden till utländningen var lemnad till pris
åt den kungliga dynastiens planer till sitt eget för-
stärkande och sin egen förstoring; att Ludvig Phi-
lip förnedrade freden; att hans ovilkorliga allians
med London stundom gaf honom inför Europa ut-
seendet af en Englands vicekonung på kontinenten;
att traktaterna af 4815, som innefattade en natur-
lig, men blott för ögonblicket giltig, reaktion mot
kejsardömets orättmätiga eröfringar, skulle med hans
dynasti bestämma kontinentens reguliera och afgjor-
da förhållande till Frankrike; att, då England, Ryss-
land, Österrike och Preussen år från år omätligt
tillvexte i magt på hafven, i Östern, i Polen, uti
Italien, i Tyskland, vid nedre Donau, på andra si-
dan Kaukasus och mot Turkiet, så sjönk deremot
Frankrike, som icke fick förkofras till sjömakt, land-
område eller inflytande, i förhållande derefter inom
Europas stora folkfamilj och befann sig oförmärkt
nedsatt till en stat af jemförelsevis andra ordningen.
Dessa massors dofva eller stundom högt uttalade
opinion förevitade också Ludvig Philips regering,
att den förrådde revolutionen i dennas innersta, då
den småningom och efter hand gick tillbaka till tra-
ditionerna af den på gudomlig rätt stödda monar-
kien, i stället för att foga sig efter 4830 års vVal-
monarkis demokratiska anda.
En parlamentarisk oligarki tycktes vara det