är sitt lands största stilist, kan icke annat än mottagas med lifligaste uppmärksamhet öfver hela den bildade verlden. Om han också icke med bästa vilja kan vara i stånd att så ome-l delbart efteråt prestera den framtida historikerns oväldiga uppskattning af de handlande karaktererna samt så noga väga hvarje länk i kedjan af orsaker och verkningar, så erbjuder en sådan skildring, till ersättning derför, ett dramatiskt lif och en friskhet, som teckningen af mera aflägsna tidsperioder måste sakna, om den icke haft sådana samtida källor att rådfråga. Om man betraktar den rastlösa litterära verksamhet, som hr de Lamartine ådagalagt sedan han lemnat sin plats i republikens regering, så kan man icke annat än förvånas öfver den utomordentliga arbetskraft, som måste finnas hos denne man. Det är bekant hvilka öfvermenskliga ansträngningar den provisoriska regeringens samtliga ledamöter, men kanske likväl ingen af dem i så hög grad som hr de Lamartine, hade att uthärda efter Februarirevolutionen; och aldrig skulle någon med mera skäl än han, efter utträdandet från makten, kunna göra anspråk på hvila. Detoaktadt har han icke allenast under hela den konstituerande församlingens tillvaro fortfarande följt de allmänna ärenderna med uppmärksamhet och deltagit i diskussionerna; han har derjemtel; under samma tid och på de sednare månaderna utgifvit en biografi, som tillika kan betraktas såsom ett poetiskt arbete, sjelf redigerat och förlagt en edition af sina samlade skrifter, skrifvit denna revolutionshistoria och utgifvit sex ganska utförliga månadshäften af en periodisk skrift, kallad Le Conseiller du Peuple, (Folkets Rådgifvare), hvilka hvardera afhandla de mest betydande af dagens frågor; och hvad man än från olika partiåsigter må kunna invända mot någon af de ledande tanukarne i dessa skrifter, så utmärka de sig likväl alla genom framställningssättets mästerskap. En så kolossal och snillrik fruktbarhet kan man i vår trögare nord knappast begripa; men äfven bland söderns mera begåfvade barn framstår den såsom ett sällsynt exempel. Det hedrar dessutom på det högsta Lamartines både hjerta och karakter, att på detta sätt hafva åter egnat sig åt litterära sysselsättningar, i stället att sysselsätta sig med politiska intriger sedan han en gång smakat maktens behag, äfvensom att hans enskilda förmögenhet lidit, i stället att hafva vunnit deraf, att han haft denna makt i sina händer. Att dessa icke äro det ringaste orenade af egennytta under en så okontrollerad period, är alltid ett! bevis på storhet, som ger anledning förmoda att han ännu en gång kommer att framträda aktivt på den politiska skådeplatsen. Det ligger i heia detta handlingssätt någonting, som påminner om den gamla romerska republikens vackraste dagar, och någonting ännu större än Cincinnati exempel. Originalet af det arbete, som utgör föremålet för denna artikel, består af två volymer, hvilka i båda öfversättningarna lofvas den svenska publiken för omkring 2 rdr banko, ett ganska billigt pris. Häraf har ännu endast! början af båda editionerna utkommit. Fö reträdet emellan dessa öfversättningar är en! sak, som vi öfverlemna åt läsaren sjelf. Denl Stockholmska synes vara utarbetad med mera omsorg, måhända här och der med någon hårdhet i stilen. Den Lundska har kanhända ett mera ledigt språk, men lider deremot af ett öfverflöd på bibehållna utländska ord, äfven på ställen der sådant icke hade varit nödvän: digt, och dessutom i en och annan oegentlighet i originalets återgifvande på svenska. Man ser likväl, att båda äro gjorda af personer med bildning; och detta bevisar, att öfversättande från främmande språk icke är ett så lätt arbete som man vanligen föreställer sig, och i synnerhet att så mästerliga författare som Lamartine äro svåra att följa uti framställningssättets skönhet. Ehuru så mycket varit berättadt i tid ningarne angående Februarirevolutionen samt händelserna näst före och efter densamma, kan man dock läsa Lamartines historia med nyhetens hela behag, och de taflor han upprullar för läsaren förlora ingenting i sin friskhet, fastän man igenkänner hufvudföremålen. Man har kanske icke utan skäl förebrått denna historia, att Lamartine deruti låtit framlysa en förkärlek att tala om sig sjelf, och icke blott om hvad han gjort, utan äfven hvad han tänkt under den omförmälda perioden, äfvensom att han varit alltför len och likasom strött socker åt alla partier; men om han i det förra afseendet ock skattat något åt sin egen fåfänga, och hans kritik i det sednare varit alltför len, så måste man dock alltigenom erkänna en sträfvan efter opar. iskhet, samt oftast en fin och skarpsinnig uppskattning af händelser och karakterer. Mästerlig och väl afvägd förekommer oss i synnerhet den skildring han gjort af den föregående ti— hvilket till och med snillet och talangen äro blott relativa och tillfälliga förmåner, hvilka, der de finnas, förhöja medborgsmannens qvalifikation, men dock icke, der de saknas, förtaga rösträtten. Vid frågan om rösträttens allmännare utsträckning pläga de konservativa såsom skrämskott använda det påståendet, att, om en allmännare rösträtt beviljas, Vi hädanefter å riksmötena blifva undfägnade med okunnighetens och inskränkthetens dumheter. Nå, än sedan? Äro väl bördsbögfärdens dumheter, den abstrakta eller pedanti-; ska lärdomens dumheter, skråoch stånds-intressets dumheter drägligare derföre, att de yttras med anspråk? För öfrigt glömma de konservativa, att nyare tider hafva representation, och att det icke kan blifva fråga om att förändra detta statsskick. När valrätten blir allmännare utsträckt tillika med valbarheten, när derigenom de väljande komma i tillfälle att äga utmärkta repre sentanter för sina olika meningar, när, i anseende till antalet af sådana representanter, det alltid måste finnas sädane, till byilkas heder de kusna sätta lika fast förtroende som till deras insigter, 2 ekall det. emot hvad nu se falls klifuna pm