liga glädtighet och lustiga upptig utgjorde den
förnämsta kryddan.
Till slut, och som desert på all denna väl-
fägnad, kom ett grannt fyrverkeri, efter hvilket
mörkret och lugnet blef i dubbelt afseer.de syn-
bart; då framträdde konstnärn i handtverka-
rens ställe.
Konstnärn besökte teatrarne, museerna, samt
läste Victor Hugos och Lamartines poesier.
Handtverkaren hade ofta sitt tillhåll på klub-
berne och slukade med begärlighet Ricards och
Paul de Kocks romaner. Konstnärns sätt att ta-
la var ofta bildrikt och korrekt.
Handtverkarens deremot utan krus, rätt fram,
då och då uppstofferadt medelst några fraser
lånade ifrån de publika bater eller de attelierer
han besökte.n
Midt ibland denna !ekande stormhvirfvel af
ungdomliga passioner, visste man att Timothås
hjerta icke hade lågat mer än tvenne gånger
af verklig kärlek: den ena, för en af de nio
sånggudinnorna af Pradier, och den andra för
den heliga Cecilia af Paul De!aroche. Detta
sistnämda föremål hade nära nog lyckats att
ånyo inkasta honom på färgernas område.
Sedan någon tid likväl, började man miss-
tänka alt hans hjerta för tredje gången blifvit
träffadt af Amors pilar, och det med sådan sä-
kerhet och eftertryck. att enligt hans vänners
utsago det icke mera stod att hjelpa, men för
hvilken sånggudinna eller hvilket helgon hans
bjerta denna gången så våldsarut slog, det vis-
te man icke; icke heller uti hvilket staty- el-
ler tafvelgalleri han hade gjort bekantskap med
det älskade föremålet. På hvilken exposilion
hade han då sett det? Ingen visste det. Alit
hvad man kunde upptäcka var att, utom på si-
na arbetstimmar gick han högst g Han henilrån,
och om man der händelsevis öfverraskade ho-
nom, fann man honom, som annars var så upp-