satt mig det; han måste gifva vika. Men hvem är då den der envisa figuren dernere?x Min grefvinna, svarade jag; enligt min förmodan är det icke någon boktryckarlärling, som hr de la Londe först trodde, vid åsynen af pappersmössan; men en ornamentsbildhuggare, så mycket jag har kunnat döma af de ritningar och basreliefer, som prydde kammaren. Utomdess var han sysselsatt att knåda lera då jag kom in till honom. Han räknar sig tvifvelsutan till en utaf dessa Phidias lärjungar, som arbeta på prydnaderna af nymodiga hus och som äro i bildhuggarekonsten hvad plankstrykare äro i målarekonsten. Nåväll, sade grefvinnan, må hån öfverlemna till mig sin usla boning, och jag låter honom skrapa och skulptera alla murarne af Mauduitska palatset. Jag förbinder mig dertill. Med alla edra dårskaper och er bisarra kärlek för vinden,, afbröt fästmannen, är detta åter en dag som gått förlorad för oss. Herrn har besvärat sig utan ändamål, tillade han, alltid utmärkande mig: ty numera kunna vi ej taga någon promeu:d i skogen. Således återstår det oss just lagem tid att begifva oss till notarien. Lyd mitt råd och öfvergif alla edra galna förslager att förvärlva denna vindskammare. Hr Letrigard och Josephine kunna åka tillsammans med er. Jag följer till häst. Alideles icke; nej! det sker ej! nej, nej, nej, och tusen gånger nej! upprepade grefvinnan med lågande blickar, krampaktigt hopkramande sina små händer. Albert, betänk det väl: jag måste hafva detta rum. Använd hvad medel ni behagar dertill; jag måste hafva det genom er beredviiiighet att tjena mig, eller ock skall jag HO0g fana någon annan mera 3 måste hafva detta vinds; och jag svär vid minnet ! nån mor. Förstå mig nu rätt, Albert, Vi