satt mig det; han måste gifva vika. Men hvem
är då den der envisa figuren dernere?x
Min grefvinna, svarade jag; enligt min för-
modan är det icke någon boktryckarlärling, som
hr de la Londe först trodde, vid åsynen af pap-
persmössan; men en ornamentsbildhuggare, så
mycket jag har kunnat döma af de ritningar
och basreliefer, som prydde kammaren. Utom-
dess var han sysselsatt att knåda lera då jag
kom in till honom. Han räknar sig tvifvels-
utan till en utaf dessa Phidias lärjungar, som
arbeta på prydnaderna af nymodiga hus och
som äro i bildhuggarekonsten hvad plankstry-
kare äro i målarekonsten.
Nåväll, sade grefvinnan, må hån öfver-
lemna till mig sin usla boning, och jag låter
honom skrapa och skulptera alla murarne af
Mauduitska palatset. Jag förbinder mig der-
till.
Med alla edra dårskaper och er bisarra
kärlek för vinden,, afbröt fästmannen, är detta
åter en dag som gått förlorad för oss. Herrn
har besvärat sig utan ändamål, tillade han,
alltid utmärkande mig: ty numera kunna vi
ej taga någon promeu:d i skogen. Således
återstår det oss just lagem tid att begifva oss
till notarien. Lyd mitt råd och öfvergif alla
edra galna förslager att förvärlva denna vinds-
kammare. Hr Letrigard och Josephine kunna
åka tillsammans med er. Jag följer till häst.
Alideles icke; nej! det sker ej! nej, nej,
nej, och tusen gånger nej! upprepade gref-
vinnan med lågande blickar, krampaktigt hop-
kramande sina små händer. Albert, betänk
det väl: jag måste hafva detta rum. Använd
hvad medel ni behagar dertill; jag måste hafva
det genom er beredviiiighet att tjena mig, eller
ock skall jag HO0g fana någon annan mera
3 måste hafva detta vinds-
; och jag svär vid minnet
! nån mor. Förstå mig nu rätt, Albert, Vi