vidare än klokheten medgilver; och från reaktionens fel och öfverdrifter har man att i sinem tid vänta den nästa — och slutliga —: revolutionen. — i Paris den 17 Sept. 1849. Det så mycket omtalta brefvet från presidenten Bonaparte till hans ordonnanceofficer mr Edgar Ncy, kan anses som den sednaste tidens enda anmärkningsvärda händelse. Sedan det kom i dagsljuset har det också utgjort ett föremål för tidningar af alla färger, samtal af alla olika opinioner. Säkert skulle det hafva tilldragit sig hela Frankrikes beundran om det kommit något förr, och om det ej utgått från en person, som tyckes anse sig privilegierad att skrifva och handla än i en anda, än i en alldeles motsatt. Emedlertid kan man taga för afgjordt, att det endast är det närvarandes brist på politiska händelser, som skänkt presidentens bref äran af en så stor uppmärksamhet. Frankrike har redan tillräckligt lärt känna honom för att icke mer från det hållet dåras af fagra ord och fraser. Den yttre politiken har nästan helt och hållet afstadnat. Endast inom salongerna lärer arbetas på något stort och förhoppningsfullt för framtiden. — Vissa tidningar, hvilka tro sig icke bättre kunna tjena framgången af sina egna planer, än genom spridande af nya farhågor, söka hvarje morgon att injaga förskräckelse och bestörtning hos sina läsare. Detta oaktadt är dock allt lugnt och stilla. Arbetet har börjat få fart nästan i alla yrken och i en del råder sådan brådska, att beställningar knappast emottagas. Måtte detta lyckliga förhållande fortfara! — Vi nalkas en årstid, då de arbetare som sakna sysselsättning, känna nöden härdare än någonsin. Ett af republikens lyckligaste påfund var onekligen det, att till Afrika öfverföra dem af Frankrikes barn, hvilka på sina fäders jord saknade bröd och hem. Vilkoren voro ganska goda. De erhöllo, utom fri resa, med all den omvårdnad som derunder kunde egnas dem, vid framkomsten ett litet hus raed dertill passande jord. Tills denna sedrare blifvit fullkonHigt uppodlad, eller under 3:ne års tid, kunna de påräkna ett årligt understöd af staten. Oaktadt alla dessa fördelar, vaknar dock hos de flesta en trånande hemlängtan. Man öfverger icke så lätt sitt fädernesland, då detta fäderneslend är det blomstrande Frankrike. Hemsjukan är ett ondt, för hvilket blott ett enda botemedel finnes, det att återvända. Till förekommande af denna sjukdoms framtida spridande i det franska Afrika, har man beslutat att dit öfverföra hittebarnshusets hela befolkning, på det dessa stackars varelser, fremlingar i sitt eget bemland, må under uppväxandet göra sig hemmastadde på den nya jorden och slutligen anse den som sitt rätta fosterland. Den legitimistiska Gazette de France är ständigt uppfylld med nyheter om grefven af Chambord, hvilken för närvarande vistas vid Ems. De pistoler, till hvilkas subskription börjades i vintras, hafva nu blifvit öfverlemnade till denne thronpretendent, och till tacksamhet härför har han här låtit utdela en hop silfvermedaljer eller rättare helt enkelt femfrancsstycken, med hans egen bröstbild på ena sidan samt en lagerkrans på den andra. Den vanliga siffran, som betecknar myntets värde, är det enda som fattas. — Den legitimes anhängare spara hvarken tid eller möda för att inverka på arbetsklassen; hvad de vinna genom sina outtröttliga ansträngningar, kommer framtiden att utvisa. — Under det nationalförsamlingen hvilar och politiken så att säga slumrar hafva nöjena gått sin jemna gång. Det blomstrande Chateau aux Fleurs, och det inbjudande Bal Mabille söka ständigt täfla med den oemotständliga vinterträdgården och det stolta Chateau rouge, hvilket sednare, tronande på sin upphöjning, nästan hvarje afton framställer sig för den böljande mängden, som en eldmassa i molnen. Oyilkorligt föres nyfikenheten i omnibussar eller hyrvagnar närmare det lysande föremålet, och långt ifrån att blifva bedragen i sin väntan blir man mer och mer intagen af beundran. Skenet blifver ailt större och klarare ju närmare man nalkas och slutligen framställer sig en brokig hvimlande tafla, upplyst af tusentals lågor. För dem, hvilka ej vilja störta sig in i dansens hvirfvel, finnes knappt något angenämare än att slå sig ner Vid den stora gräsplanen, bekransad med blommor, omgifven af gröna häckar samt upplyst af gasens klara sken. Vid balens slut afbrännes vanligen ett vackert fyrverkeri der man ofta ser hela tempel på några ögonblick uppgå i eld och rök. — För dem som vilja förströ sig med längre promenader, som vilja njuta af landtluften, vattnets sorl och trädens skugga, finns ingen angenämare tillflykt än den vackra parken vid Enghien. Kringfluten af den slingrande Seinen gifver den ett begrepp om de Boromeiska öarne, och är lika eftersökt af veckans flanörer, som af söndagens promenerande. — Ett nytt slags skådespel har under sommaren blifvit infördt i Paris och, besynnerligt nog, tillvunnit sig hela den förnäma verldens bifall. På Hippodromen, der man förut sett fälttåg, lansbrytningar och konstridning under bar himmel, framställas nu tjurfäktningar efter det spanska modet. Denna uppfinning tyckes fullkomligt hafva slagit an på de högvälborne i förstäderna S:t Germain och S:t Honor. De vapenprydda ekipagerna täfla att först binna fram till skådeplaten och man ser der församladt allt hvad rikt och elegant Paris äger, och som förut så sorgfälligt hållit sig undangömdt. Med skäl kan man förundra sig öfver att just den svagaste delen af menniskoslägtet, den mest nervösa och sentimentala, dessa fina damer i siden, blonder och juveler finna ett så oemotståndligt begär i framställningar af så ryslig art. Det är en besynnerlig njutning att ömsom se en stolt och vacker springare sönderslitas af den vilda tjuren, ömsom en hjeltemodig kämpe, söndersargad, nästan döende bortbäras från arenan. Ännu mer; spektaklet saknar allt intresse om icke slutet krönes med någon dylik smärtsam anblick. Just i det vämjeliga ligger behaget. Se der en af de stora kontrasterna i detta omenskliga drama. Operan är öppnad med Lucie och La Favoriten. — På dagens annonser läses La Juive, för första gången i år. Hvad som dock mest tjusar allmänheten för det närvarande är namnet af Carlotta Grisi, hvilken med sina sylfidiska språng och attityder nära nog kommer mängden att glömma både Taglioni och Cerito. På den smärtsamma nyheten om Ungerns olycka,