ågon grundlag kan, med sundt förnuft, sättasi
fråga hos en nation, som man på detta vis
vill söndra i två skilta folk, hvaraf blott det
na, som är vapenlöst, skulle underkasta sig
;rundlagen, och det andra, som är väpnadt,
icke underkasta sig den, men deremot och
utan vilkor underkasta sig ledningeniaf en mot
samma lag uppenbart fiendtlig viljas infall?
Ett nej tycks väl ligga i sjelfva svaret på ett
sådant spörsmål; men jag, för min del, svarar ja.
Det är hbott det sunda förnuftet, som icke här
kommer i fråga; men hvad behöfs det, för en
grundlag med blotta namnet och skenet?
Emedlertid är det oundvikligt att betydande
händelser skola inträffa innan kort, ty utgån-
gen på den tyska grundlagsfrågan blir lång!
mera afgörande för Preussen, än dess egen
grundlagstiftning. Österrike och Bäjern yrka
att trekonungaförattningen måtte återsjunka i
sitt intet: alt en ny centralmakt måtte pro-
visoriskt öfvertaga ledningen af Tysklands an-
gelägenheter, samt att erkehertig Albert al
Österrike, prinsen af Preussen och prins Kar
af Bäjern skola bilda ett tremannaråd, som
fullständigt återförflyttar Tyskland under fur-
steväldets godtycke. Man ser att det härvid
är Preussen, som skall förödmjukas, och jag
tviflar ej heller att det kommer att förödmjuka
sig. Ministeren Brandenburg-Manteuffel bli
syndabocken, som skall uppoffras till grämel-
sens beslöiande; hvarefter en minister Arnim-
Bodelschwing kommer att fullända reaktio-
nens seger. Det berättas nu allmänt att den
na ministörförändring icke skall länge låte
vänta på sig. Den synes ej heller vara hin.
drad genom riksförsamlingens närvaro; en så-
dan församling behöfva de nya ministrarne
visst icke heimskicka för att oktrojera någor
ny. Hela förändringen inom denna kraftlös:
krets blir att det konstitutionella partiet ha
sedan lika litet att hoppas, som det demokra-
tiska förut.
I allmänhet kan man vara förvissad att re-
aktionen nu redan förmår allt hvad den vill
och att den på flera år icke kommer att stöts
på något hinder mot sin framfart. Denna fram-
fart kommer dock, lika otvifvelaktigt, att gå
vidare än klokheten medgilver; och från reak-
tionens fel och öfverdrifter har man att i si-
nem tid vänta den nästa — och slutliga —
revolutionen.
-— LL — LL -F-