ågon grundlag kan, med sundt förnuft, sättasi fråga hos en nation, som man på detta vis vill söndra i två skilta folk, hvaraf blott det na, som är vapenlöst, skulle underkasta sig ;rundlagen, och det andra, som är väpnadt, icke underkasta sig den, men deremot och utan vilkor underkasta sig ledningeniaf en mot samma lag uppenbart fiendtlig viljas infall? Ett nej tycks väl ligga i sjelfva svaret på ett sådant spörsmål; men jag, för min del, svarar ja. Det är hbott det sunda förnuftet, som icke här kommer i fråga; men hvad behöfs det, för en grundlag med blotta namnet och skenet? Emedlertid är det oundvikligt att betydande händelser skola inträffa innan kort, ty utgången på den tyska grundlagsfrågan blir lång! mera afgörande för Preussen, än dess egen grundlagstiftning. Österrike och Bäjern yrka att trekonungaförattningen måtte återsjunka i sitt intet: alt en ny centralmakt måtte provisoriskt öfvertaga ledningen af Tysklands angelägenheter, samt att erkehertig Albert al Österrike, prinsen af Preussen och prins Kar af Bäjern skola bilda ett tremannaråd, som fullständigt återförflyttar Tyskland under fursteväldets godtycke. Man ser att det härvid är Preussen, som skall förödmjukas, och jag tviflar ej heller att det kommer att förödmjuka sig. Ministeren Brandenburg-Manteuffel bli syndabocken, som skall uppoffras till grämelsens beslöiande; hvarefter en minister ArnimBodelschwing kommer att fullända reaktionens seger. Det berättas nu allmänt att den na ministörförändring icke skall länge låte vänta på sig. Den synes ej heller vara hin. drad genom riksförsamlingens närvaro; en sådan församling behöfva de nya ministrarne visst icke heimskicka för att oktrojera någor ny. Hela förändringen inom denna kraftlös: krets blir att det konstitutionella partiet ha sedan lika litet att hoppas, som det demokratiska förut. I allmänhet kan man vara förvissad att reaktionen nu redan förmår allt hvad den vill och att den på flera år icke kommer att stöts på något hinder mot sin framfart. Denna framfart kommer dock, lika otvifvelaktigt, att gå vidare än klokheten medgilver; och från reaktionens fel och öfverdrifter har man att i sinem tid vänta den nästa — och slutliga — revolutionen. -— LL — LL -F