oo OA EO skyddling, går han långt utom gränsorna för den Sköna konsten,. Jylika saker vinna på att antydas flyktigt, och förlora följaktligen på att utföras i den Flamandska skolans breda manr. Dessutom begagnar sig författaren nog mycket af en mängd ord och uttryck, som minst sagdt ej äro välljudande. Vi tro, att språket och framställningen betydligt vinner på användandet af familjära ordvänningar, förutsatt att det sker med måtta och behag, och aldrig går utöfver skönhetslinien; och vi känna en författare åtminstone, som i den konsten är oefterhärmlig: i konsten att gif.a ett lekfullt behag åt det råa, otympliga och hvardagliga. När deremot Onkeln berättar oss, huru Winkler plurade, eller huru gubben Lund tassladen, eller hur flickor på baten sutto med blindsatar på båda sidor, så är detta hvarken roligt, karakteristiskt eller graciöst. De der underliga, ofta alldeles obegripliga och, reut u: sagdt, alltid fula uttrycken stå der med sina citationstecken, hvilket gör, att de ännu bjer tare och obehagligare sticka i ögat. Men äfven i den högre stilen är vår förf. ej alltid enkel och behaglig; hans uttryck förekomma ofta tvungna, sökta och skrufvade. Han rör sig nemligen med alldeles för mycket ord och söker att i hvarje den obetydligaste sats inlägga ett tankedjup, som oftast är obehöfligt; derigenom blifva hans uttryck oftast icke precisa, och hans bilder haltande. Dessa bilder hemtar han också i vårt tycke alltför ofta från vetenskapen, än den ena grenen, än den andra. Stora vetenskapliga maximer låna sig ofta förträffligt åt dylika illustrationer, men deremot sällan sådana, som hemtas ur en ve tenskaps formella elementer; och det sednare är just alitför ofta fallet med Onkel Adam. När han derföre använder den chemisk2 analysen på menniskosjälen och sönderdelar den i kol, qväfve och väte och Gud vet allt, eller liknar ett par lömska ögon i sina hålor vid kattor, som krupit in i draghålen till källare, så kunna vi icke inse hvad framställningen deraf vinner i åskådlighet, men finna så mycket mera hvad den förlorar i renhet och behag. I sammanhang härmed anmärka vi något, som dock är en småsak. Eftersom det roar förf. att drifva ett litet oskyldigt koketteri med några utländska fraser, borde han väl helst hafva begagnat dem riktigt. Och då han drifver litet gäck med italienarne för det de ej veta skillnaden på Svecia (Sverige) och Svezia (Schweiz), hade han lätt kunnat öfvertyga sig om, att Svezia är verkligen det riktiga italienska namnet på Sverige, då deremot Schweiz kallas Elvezia eller I Svizzeri. Afven valet af titeln Hat och Kärlek kunna vi ej fullt förklara oss, så vida förf. vill tillkännagifva, att dessa båda passioner äro den pivot, kring hvilken händelsen vänder sig. Sannolikast är väl, att han dermed velat antyda de motsatta krafter, som stridde i Zelinas själ, i det naturen hos detta naturens barn tog ut sin rätt och tvang henne att som välgörarinna och moder älska den, som hennes ed band henne att hata och förgöra. Men hvarken hon eller hennes far hatade ju någonsin Catharina von Lätzow? utan det var blott det hos zigenarfolket traditionella begreppet om hämndens åliggande, som föranledde fadren att fordra och dottren att aflägga den ohyggliga eden. Härmed hafva vi kommit in på kapitlet om Zelina och vilja för ingen del förneka vår beundran för denna karaktersskapelse. Vi erinra blott om hvad vi i det föregående yttrat, att hennes rista öde förlorar i poetisk färg gonom de många detaljer, som innehållas i hennes bref. Intressant och riktigt har förf, för öfrigt visat, hvarthän en konstfull bildning måste leda, som lik en fernissa lägges på sjä len, medan denna saknar bildningens traditionella elementer. Främmande för tron på Gud och menniskor, för hemmets affektioner och för den ömsesidiga kärlekens lycksalighet, söker hon lyckan än i konstentusiasmen, än i åran, än i rikedomen. Derföre kunde hon också icke höja sig till den verkliga konst-l närshögheten, sådan Georges Sand så beundransvärdt tecknat den i sin Consuelo. Upplösningen hade vi kanske väntat oss något annorlunda. — Zelina flydde, för att ej nödgas uppfylla en barbarisk och förhatlig ed, men dock alltid en ed som brände på hennes samvete, och hon flydde med sin döende fars för-l bannelse eller dock utan bans välsignelse. Under sin konstnärliga triumftid synes hon hafva förgätit den blodiga: förbindelsen, som åt hennes lif gaf en så hög tragisk betydelse. Derföre synes det oss naturligt, att Nemesis borde hafva kommit från hennes egen stam, och att hon, som i dess föreställning förrådt sin konung och fader, äfven i sin ordning blifvit förrådd eller förkrossad af sitt eget folk. Nu åter är Don Josås uppträdande något främmande för händelsen och kommer som en Deus ex machina, för att åstadkomma den åsyftadel katastrofen. Såsom läsaren sett, egnar förf. en särdeles! uppmärksamhet ål zigenarstammen, i hvars förhållanden hans embetsbefattning tycks haf-: va tillåtit honom att kasta mången lärorik ! blick. Denna genre, som hos oss är ny, ger l! boken ett förökadt värde, )ch säkert är mån; : j 4 4 gen med oss förf. ganska tacksam för den Ossmanska familjens bekantskap. Det föll oss in -att fästa en språkforskares uppmärksamhet på det profstycke förf. meddelat oss af zigenarspråket, och vi vunno derigenom den upplysning, att flera deri förekommande ord, t. ex. ratti natt, och schiro; hufvud, äro af persiskt eller hinduiskt ursprung, äfvensom att nyare. ethnograrher trott sig finna, att detta gåtlika folk, som för några sekler sedan började visa sig i Europa, en gång vid Indus-floden eller i dess grannskap varit en lycklig och möjligen mäktig nation. Deras folksagor, som förf. meddelat oss, äro intres. santa och rörande, och ej utan ett djupt vemod se vi den sista kannunsakronan inom.