oo OA EO
skyddling, går han långt utom gränsorna för
den Sköna konsten,. Jylika saker vinna på
att antydas flyktigt, och förlora följaktligen på
att utföras i den Flamandska skolans breda
manr. Dessutom begagnar sig författaren nog
mycket af en mängd ord och uttryck, som
minst sagdt ej äro välljudande. Vi tro, att
språket och framställningen betydligt vinner
på användandet af familjära ordvänningar, för-
utsatt att det sker med måtta och behag, och
aldrig går utöfver skönhetslinien; och vi kän-
na en författare åtminstone, som i den konsten
är oefterhärmlig: i konsten att gif.a ett lek-
fullt behag åt det råa, otympliga och hvardag-
liga. När deremot Onkeln berättar oss, huru
Winkler plurade, eller huru gubben Lund
tassladen, eller hur flickor på baten sutto med
blindsatar på båda sidor, så är detta hvarken
roligt, karakteristiskt eller graciöst. De der
underliga, ofta alldeles obegripliga och, reut u:
sagdt, alltid fula uttrycken stå der med sina
citationstecken, hvilket gör, att de ännu bjer
tare och obehagligare sticka i ögat.
Men äfven i den högre stilen är vår förf.
ej alltid enkel och behaglig; hans uttryck fö-
rekomma ofta tvungna, sökta och skrufvade.
Han rör sig nemligen med alldeles för mycket
ord och söker att i hvarje den obetydligaste
sats inlägga ett tankedjup, som oftast är obe-
höfligt; derigenom blifva hans uttryck oftast
icke precisa, och hans bilder haltande. Dessa
bilder hemtar han också i vårt tycke alltför
ofta från vetenskapen, än den ena grenen, än
den andra. Stora vetenskapliga maximer låna
sig ofta förträffligt åt dylika illustrationer, men
deremot sällan sådana, som hemtas ur en ve
tenskaps formella elementer; och det sednare
är just alitför ofta fallet med Onkel Adam.
När han derföre använder den chemisk2 analy-
sen på menniskosjälen och sönderdelar den i
kol, qväfve och väte och Gud vet allt, eller
liknar ett par lömska ögon i sina hålor vid
kattor, som krupit in i draghålen till källa-
re, så kunna vi icke inse hvad framställnin-
gen deraf vinner i åskådlighet, men finna så
mycket mera hvad den förlorar i renhet och
behag. I sammanhang härmed anmärka vi nå-
got, som dock är en småsak. Eftersom det
roar förf. att drifva ett litet oskyldigt koket-
teri med några utländska fraser, borde han väl
helst hafva begagnat dem riktigt. Och då han
drifver litet gäck med italienarne för det de ej
veta skillnaden på Svecia (Sverige) och Svezia
(Schweiz), hade han lätt kunnat öfvertyga sig om,
att Svezia är verkligen det riktiga italienska
namnet på Sverige, då deremot Schweiz kallas
Elvezia eller I Svizzeri.
Afven valet af titeln Hat och Kärlek kun-
na vi ej fullt förklara oss, så vida förf. vill
tillkännagifva, att dessa båda passioner äro den
pivot, kring hvilken händelsen vänder sig.
Sannolikast är väl, att han dermed velat an-
tyda de motsatta krafter, som stridde i Zeli-
nas själ, i det naturen hos detta naturens barn
tog ut sin rätt och tvang henne att som väl-
görarinna och moder älska den, som hennes
ed band henne att hata och förgöra. Men
hvarken hon eller hennes far hatade ju någon-
sin Catharina von Lätzow? utan det var blott
det hos zigenarfolket traditionella begreppet om
hämndens åliggande, som föranledde fadren att
fordra och dottren att aflägga den ohyggliga
eden. Härmed hafva vi kommit in på kapit-
let om Zelina och vilja för ingen del förneka
vår beundran för denna karaktersskapelse. Vi
erinra blott om hvad vi i det föregående ytt-
rat, att hennes rista öde förlorar i poetisk färg
gonom de många detaljer, som innehållas i hen-
nes bref. Intressant och riktigt har förf, för
öfrigt visat, hvarthän en konstfull bildning
måste leda, som lik en fernissa lägges på sjä
len, medan denna saknar bildningens tradi-
tionella elementer. Främmande för tron på
Gud och menniskor, för hemmets affektioner
och för den ömsesidiga kärlekens lycksalighet,
söker hon lyckan än i konstentusiasmen, än i
åran, än i rikedomen. Derföre kunde hon
också icke höja sig till den verkliga konst-l
närshögheten, sådan Georges Sand så beun-
dransvärdt tecknat den i sin Consuelo. Upp-
lösningen hade vi kanske väntat oss något an-
norlunda. — Zelina flydde, för att ej nödgas
uppfylla en barbarisk och förhatlig ed, men
dock alltid en ed som brände på hennes sam-
vete, och hon flydde med sin döende fars för-l
bannelse eller dock utan bans välsignelse. Un-
der sin konstnärliga triumftid synes hon haf-
va förgätit den blodiga: förbindelsen, som åt
hennes lif gaf en så hög tragisk betydelse.
Derföre synes det oss naturligt, att Nemesis
borde hafva kommit från hennes egen stam,
och att hon, som i dess föreställning förrådt
sin konung och fader, äfven i sin ordning blif-
vit förrådd eller förkrossad af sitt eget folk.
Nu åter är Don Josås uppträdande något främ-
mande för händelsen och kommer som en Deus
ex machina, för att åstadkomma den åsyftadel
katastrofen.
Såsom läsaren sett, egnar förf. en särdeles!
uppmärksamhet ål zigenarstammen, i hvars
förhållanden hans embetsbefattning tycks haf-:
va tillåtit honom att kasta mången lärorik !
blick. Denna genre, som hos oss är ny, ger l!
boken ett förökadt värde, )ch säkert är mån- ;
:
j
4
4
gen med oss förf. ganska tacksam för den Oss-
manska familjens bekantskap.
Det föll oss in -att fästa en språkforskares
uppmärksamhet på det profstycke förf. med-
delat oss af zigenarspråket, och vi vunno der-
igenom den upplysning, att flera deri före-
kommande ord, t. ex. ratti natt, och schiro;
hufvud, äro af persiskt eller hinduiskt ur-
sprung, äfvensom att nyare. ethnograrher trott
sig finna, att detta gåtlika folk, som för några
sekler sedan började visa sig i Europa, en gång
vid Indus-floden eller i dess grannskap varit
en lycklig och möjligen mäktig nation. Deras
folksagor, som förf. meddelat oss, äro intres.
santa och rörande, och ej utan ett djupt ve-
mod se vi den sista kannunsakronan inom.