ders ställe samt lofvade honom tro och huld-
het, — då vaknade jarlen som ur en dröm.
Ja, utropade han, ,jag vill skydda och be-
skärma de efterlefvande, så sannt Gud hjelpe
mig! Gossen skall blifva min höfding, och dot-
trens — här darrade hans röst — skall jag ära
och högakta som en syster.n
Magnus sökte uppfylla sitt löfte så troget
som möjligt och vårdade redligen såväl Weldas
som brodrens rätt.. Åtskilligt som angick odal-
mannens qvarlåtenskap gjorde hans närvaro
på Pomona nödvändig. Visserligen var han
i någon förlägenhet vid de första samtalen med
Welda, men det lugna bemötande han erfor af
henne, hennes blå ögas välgörande vänlighet,
som fordom med sådan ömhet fästats på ho-
nom, gaf honom mod och snart bildade sig
ett förbållande dem emellan, som gjorde deras
sammanvaro mindre spänd och förlägen. Han
kom nu oftare till Pomona. Det var för ens-
ligt för honom på Hoy, der han, endast omgifven
af sina tjenare, lefde skiljd ifrån allt umgänge.
Siegbrit hade väl åter utställt sina nät, sedan
några månader förflutit för anständighetens
skull. Tyvärr var allt fåfängt, ochsnu beslöt
hon att göra ett anfall. Hon förklarade för
grefven, att bon beslutit återvända till Norge,
emedan det vore oskickligt för ett ogift frun-
timmer af hennes stånd att qvarblifva på en
ogift mans borg; men att hon till och med —
detta uttalade hon under tårar, — fått höra
att man förutsatte ett redan allt för förtroligt
förhållande mellan henne och grefven. — Hvem
kan väl beskrifva den goda Siegbrits för-
skräckelse, då Magnus temligen kallt svarade
henne: att han vore tröstlös om han gaf min-
sta anledning till ett sådant rykte, och han
skulle gifva befallning att iordningställa det
mest snällseglande fartyg för att inom tjugo-
fyra timmar vara till bennes tjenst. — Nu
kom visserligen en mängd hinder i vägen för
resan, men ändteligen öfvervunnos dessa af
grefvens synbara otålighet och fröken styrde
med djupt hat till det kärlekslösa mankönet,
men med frisk vind till öster.
Just i dessa dagar var det, som Magnus