ders ställe samt lofvade honom tro och huldhet, — då vaknade jarlen som ur en dröm. Ja, utropade han, ,jag vill skydda och beskärma de efterlefvande, så sannt Gud hjelpe mig! Gossen skall blifva min höfding, och dottrens — här darrade hans röst — skall jag ära och högakta som en syster.n Magnus sökte uppfylla sitt löfte så troget som möjligt och vårdade redligen såväl Weldas som brodrens rätt.. Åtskilligt som angick odalmannens qvarlåtenskap gjorde hans närvaro på Pomona nödvändig. Visserligen var han i någon förlägenhet vid de första samtalen med Welda, men det lugna bemötande han erfor af henne, hennes blå ögas välgörande vänlighet, som fordom med sådan ömhet fästats på honom, gaf honom mod och snart bildade sig ett förbållande dem emellan, som gjorde deras sammanvaro mindre spänd och förlägen. Han kom nu oftare till Pomona. Det var för ensligt för honom på Hoy, der han, endast omgifven af sina tjenare, lefde skiljd ifrån allt umgänge. Siegbrit hade väl åter utställt sina nät, sedan några månader förflutit för anständighetens skull. Tyvärr var allt fåfängt, ochsnu beslöt hon att göra ett anfall. Hon förklarade för grefven, att bon beslutit återvända till Norge, emedan det vore oskickligt för ett ogift fruntimmer af hennes stånd att qvarblifva på en ogift mans borg; men att hon till och med — detta uttalade hon under tårar, — fått höra att man förutsatte ett redan allt för förtroligt förhållande mellan henne och grefven. — Hvem kan väl beskrifva den goda Siegbrits förskräckelse, då Magnus temligen kallt svarade henne: att han vore tröstlös om han gaf minsta anledning till ett sådant rykte, och han skulle gifva befallning att iordningställa det mest snällseglande fartyg för att inom tjugofyra timmar vara till bennes tjenst. — Nu kom visserligen en mängd hinder i vägen för resan, men ändteligen öfvervunnos dessa af grefvens synbara otålighet och fröken styrde med djupt hat till det kärlekslösa mankönet, men med frisk vind till öster. Just i dessa dagar var det, som Magnus