GROGTRORV Posttidningen berättar i går, att D. M. Konungen och Drottningen skulle inträffa tisdagen den 235 dennes med ångfartyget Nordkap i Strömstad. Onsdagen går resan till Uddevalla och thorsdagen till Råbäck i Westergötland. Den 28, fredagen, taga de höga resande nattläger å Biacksta eller Kumla i Nerike, och lördagen den 29 å öfverstekammarjunkaren baron Bondes egendorå Eriksberg i Södermanland. Den 30 September erna D. M. inträffa å Tullgarn, hvarifrån H. M. lärer den 3 Okt. fortsätta resan till bufvudstaden. H. M. Enkedrottningen skulle redan i går inträffa å Ingier, och i dag uti Kongsvinger. I morgon skall, enligt den uppgjorda marcherouten, resan fortsättas till Arvika, och i öfvermorgon till Carlstad, der H. M. tillbringar hela måndagen. Tisdagen den 25 dennes vill H. M. ankomma till Christinehamn, onsdagen till Svartå, thorsdagen till Örebro och fredagen till Strömsholm, der H. M. qvarstannar följande dagen. Den 39 fortg r resan till Ekolsund och den 1 Okt. till Stochholm. — Choleran i S:t Petersburg: Den 410 Sept. sjuknat 7, dött 4. 414 7. 7. 42 6, 3. 43 7, 3 a — Ibland de fenomener af blod och våldsamheter, som de båda sednare åren företett, och från hvilka det ädla sinnet och känslan af menniskovärde vända sig bort med smärta eller afsky, hafve vi hittills knappt sett något mera upprörande än den kungörelse, österrikiske generalfälttygmästaren Haynau låtit utfärda efter Ungrarnes besegrande, och hvarigenom han kallar och uppfordrar alla, som på ett eller annat uppgifvet sätt befrämjat och deltagit i insurrektionen, att inom utsatt tid inställa sig till ansvar. Vi läste för någon tid sedan i en engelsk tidning ett bitande epigram, som lydde sålunda: Hvilken är den mest faderliga af Europas regeringar? Svar: Dea österrikiska; ty den har till den faderliga styrealsens vidmakthåliande låtit bombardera det stora rikets fem hufvudstäder, Wien, Prag, Pesth, Milano och Venedig. Ett sådant handlingssätt emot egna undersåter, när man dertill lägger marterandet af Judarne i Ungern, Radetzkys blodiga penningeutpressningar i Italien, m. m., uppenbarar visserligen en vandalism, som man för några år sedan trodde vara förvisad från 19 seklets upplysning. Att mörda och plundra sina medmenniskor har, både efter den kristna religionens och förnuftets lag, varit af hela den nyare kulturen ansedt såsom de svåraste och straffvärdaste bland alla brott. Att också de maktegande sjelfve härom instämma med den stora mängden, äfven när det gäller politiken — nemligen under vissa förhållanden — har tillräckligt visat sig af den fördömel:e, som blifvit uttalad från alla sidor öfver de beklagansvärda enstaka utbrott af massornas förbittring, för hvilka grefve Rossi i Rom, grefve Latour i Osterrike samt Lichnovsky och Auerswald i Frankfurt blefvo offer, om desse äfven sjelfve, genom ett uppförande, som dels häntydde på förräderi, dels röjde ett hånfullt öfvermod, icke voro utan skuld till passionernas uppretande. Att alla känslor af mensklighet, alla dessa moralens och religionens bud ändå kastas helt och hållet å sido, när regenterne sjelfva segra, och gifva rum för en brutalitet, hvars motstycken nu för tiden knappast träffas hos Turkarne eller Asiens despoter, utan en dast hos negerstammarnes höfdingar, bevisar hvilken egoistisk sjeifförgudning, som ännu, i egenskap af ledande anda, ligger på bottnen af den dynastiska principen, sådan den uppfattas inom hofven och kamarillorna. Intrycket deraf låter ana, att flere kriser ännu torde förestå, innan denna egoism viker för tidens reformerande kraft. Med allt detta kan likväl något slags förklaringsgrund, om också ganska svag, gifvas för all den bjertlöshet, som några regeringar ådagalagt emot sina folk, så länge sjelfva kampen varat. Denna förklaringsgrund kan hemtas från sjelfbevarandets instinkt och förtviflans tanka att äfventyra, ja möjligen att bestämdt gå mer eller mindre miste om de omätliga företräden. som de furstliga ätterna sedan långliga tider efterhand alltm illvällat sig öfver alla andra menniskor, rldslig höghet och medel till materiella njutningar, och dem de förstått att qvarhålla genom ett konstrikt system af yttre skrämsel emot hvarje tvifvel på deras rättmätighet och af underdånighetens läror, inblandade i sjelfva religionsundervisningen för ungdomen. På detta vis kan medeltidsfenomenet, som sagdt är, förklara sig, särdeles i en stat sådan som Österrikes, der hvarje flägt af frihetens anda, hvarje uppvällning af patriotism, varit under många generationer betraktad såsom en afgrundens ingifvelse, ett brott. Men äfven med denna förklaringsgrund har en sådan handling som general Haynaus här ofvan omförmälda kungörelse, omedelbart utfärdad efter erbållen seger och efter fredens återställande, icke något motstycke uti hela EERO RR ETNNE CA aAa NNRA IER