mer; i trots af de fordringar på frihet och menniskorätt, som blifva allt högljuddare. Och om då en gång stormen bryter löst, så säga de: ,Vi hafva i det längsta sökt besvärja densamma, men vi förmå ingenting mot demokraterne och deras uppviglare. Vi två våra händer. Vi hafva gjort allt för att upprätthålla den lagga ordningen. Och vi svara: J hafven gjort allt för ati tillintetgöra den. Öfver ert hufvud kommer blodet, icke öfver vårt; ty ert motstånd var mera brvitsligt än våra fordringar. Vi hafva aldrig uppmanat till störande af den lagliga ordningen. Vi hafva aldrig velat, aldrig predikat revolutin, vi hafva alltid och allestädes önskat en ilig lösning af samhällsfrågorna. imma vi nästan helt och hållet med wininsens författare. Nu komma några perioder, hvilka synas påkalla en reservation: En för: !indig husegare rifver ned en gammal och rutten byssnad, för att på dess grund uppbygga en ny och fastove. Men en oförståndig låter det gamla huset stå. ::s storm n slutligen krossar dess bjelkar och begra ver honom under dess ruiner. Hvem har han att skylla härför annat än sig sjelf? Ja — i han i tid lugnt och stilla nedrifvit den gona och uppfört en ny byggnad, så hade stormen insc-niing förmått deremot. De korscrvätive äro oförståndiga husegare,ty de vilja icke reparera den ruttna samhällsbyggnaden. De six blott hafva stalus quo, ty de äro rädda för rabbning, som kunde göra att de fyra våningarne sammanslogos till en och att de sjelfva nödgades bo tillsammans med bönder och sämre folk. De nG iro icke mycket bättre, än de konservativa, ty de v lappa, klistra och reparera det gamla huset, i stället för att uppbygga ett nytt. De besinna icke, att olyckan härigenom väl möjligen kan fördröjas, men alldeles icke helt och hållet före-; kommas. De liberala återigen, kärnan och majoriteten af nationen, de yrka, så väl för rättvisans skull, som för bibehå ie af fred och lugn, ett totalt nedrifvande af en byggnad, som tiden undergräft och som förr eller sednare måste störta för våldet, så framt. man icke änkt på att i tid förekomma det. Den bär anförda liknelsen är gammal och ofta använd, men enligt vår öfvertygelse! icke full: iillämplig på det ifrågavarande fallet, och a bör alltid vara noggrann med liknelser. uppmärksamme betraktaren skall finna att densamma, nemligen liknelsen, alltid med för begagnas af de konservative i motsatt mening, och kanske då icke heller så helt och hållet oriktigt; ty i allmänhet är det klart nog, att man ej helt och hållet rifver ned ett hus, om man genom en reparation af vissa delar kan draga god nytta af detsamma. Men man finner tillika, att om med byggnaden i figurlig mening naturligtvis ej menas annat än samhällsbyggnaden, sätter ingen, ej en gång den vildaste galenpanna, i fråga att helt och hållet nedrifva densamma; att reformera representationen eiler hvilken annan inrättning som helst blir ej annat än en med mer eller min-: dre system genomförd reparation å en del af byggnaden , alldeles icke att lägga helt ny grund; ty grunden till ett samhälle består af många andra e!ementer än representantförsam -tcEBu BH LL lingen. s Vi fortså vidare Götheborgsartikeln: NE Ett allt ihärdigt, allt för envist, allt för långt ; drifvet mot d retar sinnena och gör dem hätska, mot dem, ka man måste anse som folkets förtryckare, ef som de icke vilja lyssna till folkets. Töst. De oprivilegierade stånden vilja icke längre hafva några (örmyndare; de hafva längesedan trampat ut barn a, och lemningarna efter fordna ti-! ders feodalism duga ej för nittonde seklets mera upp1 lysta nationer. Dessa lemningar måste bortskaffas. Om det ska e med godo eiler ondo, på fredlig väg eller på revolutionär, — det beror icke på oss, utan på vira motståndare. Vi skulle sålunda vilja hålla en liten efterräkning med de ke vativa skriftställarne för de tillvitel-S ser, hvarn esomoftast öfverhopa oss. De veta mer än väl det icke är den liberala pressen, som framnallst det liberala partiet, utan att det tvertom just år detta partiets tillvaro, som varit anledningen till pressens uppkomst. Och likväl skrika: de konservativa om uppviglingar, demagogi 0. s. Vv. Att majoriteten af svenska folket högljudt yrkar reformen, det är ett faktum; det kunna de icke neka. Men na majoritet förklaras vara missledd af de liberala ,skrikhalsarne,. Och om denna mai sin rättvisa harm öfver de privileliga motstånd mot förnuftiga och na samhällsförbättringar, griper till! öra sina rättigheter gällande, så är det Joritet en gierades tju lagligen tillko våld, för at — jet AA —-— naturligtvis Dn annans skull än vår. Vi hafva uppmanat vi hafva framkallat stormen, vi äroln röda, revolutionära orostiftare 0. s. V., vi som lik-!f väl endast uttala nationens tanka, som blott varnat och anrepat de maktegande att gifva med sig, innan s det är för 200 Den tanka som uttrycker sig i slutet häraf kan litt leda till ett missförstånd. Det allra första budet i de liberalas poli-l. tiska katckes bör vera, att en gång för alla ? skjuta å sido all tanka att komma till sitt mål, reformerna, på revolutionens väg, då n man eger förvuftets och yttranderätten . EnN dast ett försök att få följa dessa och den med-l? borgeriiga öfverläggningsfriheten kunde i vår a tanka rättfärdiga en folkjustice; i öfrigt har) man nogsusct sett, att just de oligarkiska väld dena ingentiug högre önska, än revolutioner, för att med anledning deraf få snöra till banden starkare. I vårt land vore det en galenskap att tra något kunna vinnas med något våldsamt utbrott på demokratiens sida. Engelsmännen, det mest praktiska folk i verlden, sätta icke heller något sådant i fråga och re-J? formerna ha likväl i många hänseenden derl gått framom alla andra länders i verkligt so-! ciala förbättringar. Låt blott reformvännerna först komma öfverens att vilja framåt på den L fredliga vägen, och man skall få se huru det. sega raotståndet snart mer och mer skall vika för deras nationella bemödanden. Detta hinAo oss pe os SLA aft Anrtil Ifö Pa. — a