genom vigten af sin underkastelse, på samm
gång han inför det östra Europa bibehölle nam
net af alitid obesegrad.
Görgeys uppförande visar huru riktigt Kos
suth bedömde honom, då han satte värde p
hans krigiska förmåga, men misstrodde han
fosterlandsnit. Den store ungerske statsman
nen föredrog de polska officerarnes redlighet
men då ban fann betänkhgt att åsidosätta Gör
gey, delade han befälet mellan dem och ho
nom. Detta var dock en åtgärd, som förla
made ansträngningarne för det slutliga försva
ret. Men Kossuth ägde ej något val; vi må
ste från nödtvånget härleda hans anagande a
ett försvarssält, som endast gaf svaga förhopp
ningar om framgång. Man har alimänt baf
tillfälle att läsa hans instruktioner, (de påträf
fades ibland Bems bagage); man vet huru har
i dem anbefalide de särskilda generalerna at
aldrig äfventyra något fältslag, utan inskränks
sig till fiendens oroande, till afskärande af han:
kommunikationer och till stridens fortsättning
Dessa föreskrifter voro ganska lämphga unde
första fälttåget och mot de 190 000 man, son
Windischgrätz påförde Ungern; men mot en öf
vermakt af 400 000 man, utrustad med tvi
mäktiga kejsardömens krigiska tillgångar, val
ett försvar efter guerillasystemet hopplöst. Der
enda jemförelsepunkt mellan någonting före
gående och Ungerns öfversvämning med er
förenad rysk och österrikisk trupprmassa, träl-
fas under 5juåriga Kriget, då Fredrik den Stor
anfölls från olika håll af Ryssland, Österrike
Frankrike och Sverige. Attahundratusen mar
hotade Fredrik, som knappast ägde hundratu
sen att uppställa mot dem. Hade han då val!
det endast defensiva och tidsutdragande för
svarssätlet, så skulle Preussens monarki om-
kommit 1747, på samma sätt som Ungerns
sjelfständighet stupade 1849. Men Fredrik an-
föll sina fiender styckevis, cch med hjeltens
stolta föresats att antingen afslå anfallet elle
sjelf förgås. I stället inläto sig de ungerske
generalerna i försvarsbataljer med artilleri, mo!
en fiende, som nödvändigt måste vara dem öf-
verlägsen i detta vapen. Infanteri uppsat!- de
icke, och utförde ej någon infanteristrid ue
försökte ej heller att, meå den beslu -amuct
fosterlandsvännens trots, hålla stånd mor fien-
den med svärd i hand. De föredrogo att lita
på Görgeys strategiska konst och hans fintlig-
het att med sina 1530 kanoner undvika strid
på nära håll.
Somliga insurrektioner misslyckas genom brist
på disciplin hos insurgenterna, och genom full-
komlig saknad af den disciplinerade soldatens
egenskaper; ungrarnes försvarskrig misslycka-
des derigenom att det var alitför mycket stra-
tegiskt, för mycket taktiskt, och alltför ute-
slutande anförtrodt åt en officerare af profes-
sion, sådan som Görgey, hvilken uppenbart an-
såg ett ryskt generalsskärp och ett par ryska
generalsepåletter såsom tillräcklig ersättning för
en ungersk seger.
Om förnämsta orsaken till ungrarnes missöde
är att finna i det felaktiga försvarssättet, i de
ungerska härförarnes inbördes stridigheter och
afund, så låg den nästa i ryssarnes och öster-
rikarnes täflingsifver. Fälttåget bestämdes min-
dre genom någon välberäknad samverkan mel-
lan de begge kejsarnes härar, än af deras tyd-
liga begär att öfverträffa hvarandra och afgöra
krigets utgång hvar för sig. Så uppenbar var
brådskan härmed, att Görgey ådagalade en our-
säktlig försummelse i åsidosättandet af de för-
delar, som skulle kunnat hemtas deraf för Un-
gern. Paskiewitschs marsch till Pesth och De-
breczin har af militärer blifvit klandrad, såsom
endast alstrad af fåfängan att hejda Haynau,
hvilken härigenom skulle af Görgey qvarhållas
framför Komorn. Men Paskiewitschs företag
visade sig emedlertid icke onyttigt; ty för det
första lemnade det skäl åt Kossuth för utgif-
vandet af de ungerska bankosedlarne, och för
det andra ingaf det Haynau och österrikarne
en sådan afund, att de ilade så brådstörtadt
från Raab till Temesvar, som om det gällt att
fly för att rädda lifvet. Ingenting kan fullstän-
digare ådagalägga ungerska härarnes ofullstän-
dighet och deras brist på infanteri, en försvars-
armås rätta kärna, än att de fördrogo detta fram-
ryckande.
Afunden mellan Paskiewitseh och Haynau
var så stor, att begge rusade öfver Theiss, som
om de hållit en kapplöpning, och att ungrarne
funno sig förföljda med en snabbbet och en
:brådska, som var alldeles ovanlig och oväntad
både hos ryska och österrikiska trupper. Det
ligger någon tröst för de besegrade, om än en
liten, att den afund, som fostrades vid deras
undergång, ser ut att länge öfverlefva den och
kanske att hämnas den.
En eller två vigtiga statshemligheter blefvo
emedlertid fullständigt blottade: den ena att
österrikarne icke kunnat på egen hand besegra
ungrarne; den andra, att Haynau och hela
österrikiska armåen skulle vid Acz blifvit för-
störd af Görgey, utan Paniutins mellankomst.
Görgey, så häftig, snabb och lycklig i sina hugg
emot österrikarne, tycks aldrig hafva måttat nå-
got på allvar åt en rysk trupp. Flera tillfällen
erbjödo sig dertill under hans återtåg, men det
är icke ösannolikt alt han genast ifrån början
skonade Paskiewitsch, och att han, likt alla
slaver, såg upp till izaren såsom den tillkom-
mande och oundviklige herrskaren.
Huru än hela företaget behandlades på ry-
ska sidan, så måste man ändå medgifva att det