mer; i trots af de fordringar på frihet och
menniskorätt, som blifva allt högljuddare. Och
om då en gång stormen bryter löst, så säga
de: ,Vi hafva i det längsta sökt besvärja den-
samma, men vi förmå ingenting mot demokra-
terne och deras uppviglare. Vi två våra hän-
der. Vi hafva gjort allt för att upprätthålla
den lagga ordningen.
Och vi svara: J hafven gjort allt för ati
tillintetgöra den. Öfver ert hufvud kommer
blodet, icke öfver vårt; ty ert motstånd var
mera brvitsligt än våra fordringar. Vi hafva
aldrig uppmanat till störande af den lagliga
ordningen. Vi hafva aldrig velat, aldrig pre-
dikat revolutin, vi hafva alltid och allestädes
önskat en ilig lösning af samhällsfrågorna.
imma vi nästan helt och hållet med
wininsens författare. Nu komma nå-
gra perioder, hvilka synas påkalla en reser-
vation:
En för: !indig husegare rifver ned en gammal och
rutten byssnad, för att på dess grund uppbygga en
ny och fastove. Men en oförståndig låter det gamla
huset stå. ::s storm n slutligen krossar dess bjelkar
och begra ver honom under dess ruiner. Hvem har
han att skylla härför annat än sig sjelf?
Ja — i han i tid lugnt och stilla nedrif-
vit den gona och uppfört en ny byggnad, så hade
stormen insc-niing förmått deremot.
De korscrvätive äro oförståndiga husegare,ty de
vilja icke reparera den ruttna samhällsbyggna-
den. De six blott hafva stalus quo, ty de äro
rädda för rabbning, som kunde göra att de fyra
våningarne sammanslogos till en och att de sjelfva
nödgades bo tillsammans med bönder och sämre folk.
De nG iro icke mycket bättre, än de konser-
vativa, ty de v lappa, klistra och reparera det
gamla huset, i stället för att uppbygga ett nytt. De
besinna icke, att olyckan härigenom väl möjligen
kan fördröjas, men alldeles icke helt och hållet före-;
kommas.
De liberala återigen, kärnan och majoriteten af
nationen, de yrka, så väl för rättvisans skull, som
för bibehå ie af fred och lugn, ett totalt nedrif-
vande af en byggnad, som tiden undergräft och som
förr eller sednare måste störta för våldet, så framt.
man icke änkt på att i tid förekomma det.
Den bär anförda liknelsen är gammal och
ofta använd, men enligt vår öfvertygelse!
icke full: iillämplig på det ifrågavarande fal-
let, och a bör alltid vara noggrann med
liknelser. uppmärksamme betraktaren skall
finna att densamma, nemligen liknelsen, alltid
med för begagnas af de konservative i
motsatt mening, och kanske då icke heller så
helt och hållet oriktigt; ty i allmänhet är det
klart nog, att man ej helt och hållet rifver
ned ett hus, om man genom en reparation af
vissa delar kan draga god nytta af detsamma.
Men man finner tillika, att om med byggnaden i
figurlig mening naturligtvis ej menas annat än
samhällsbyggnaden, sätter ingen, ej en gång den
vildaste galenpanna, i fråga att helt och hål-
let nedrifva densamma; att reformera repre-
sentationen eiler hvilken annan inrättning som
helst blir ej annat än en med mer eller min-:
dre system genomförd reparation å en del af
byggnaden , alldeles icke att lägga helt ny
grund; ty grunden till ett samhälle består af
många andra e!ementer än representantförsam-
-tcEBu BH LL
lingen. s
Vi fortså vidare Götheborgsartikeln: NE
Ett allt ihärdigt, allt för envist, allt för långt ;
drifvet mot d retar sinnena och gör dem hätska,
mot dem, ka man måste anse som folkets för-
tryckare, ef som de icke vilja lyssna till folkets.
Töst. De oprivilegierade stånden vilja icke längre
hafva några (örmyndare; de hafva längesedan tram-
pat ut barn a, och lemningarna efter fordna ti-!
ders feodalism duga ej för nittonde seklets mera upp-
1
lysta nationer. Dessa lemningar måste bortskaffas.
Om det ska e med godo eiler ondo, på fredlig
väg eller på revolutionär, — det beror icke på oss,
utan på vira motståndare.
Vi skulle sålunda vilja hålla en liten efterräkning
med de ke vativa skriftställarne för de tillvitel-S
ser, hvarn esomoftast öfverhopa oss. De veta
mer än väl det icke är den liberala pressen,
som framnallst det liberala partiet, utan att det
tvertom just år detta partiets tillvaro, som varit an-
ledningen till pressens uppkomst. Och likväl skrika:
de konservativa om uppviglingar, demagogi 0. s.
Vv. Att majoriteten af svenska folket högljudt yrkar
reformen, det är ett faktum; det kunna de icke
neka. Men na majoritet förklaras vara missledd
af de liberala ,skrikhalsarne,. Och om denna ma-
i sin rättvisa harm öfver de privile-
liga motstånd mot förnuftiga och
na samhällsförbättringar, griper till!
öra sina rättigheter gällande, så är det
Joritet en
gierades tju
lagligen tillko
våld, för at
— jet AA —-
-—
naturligtvis Dn annans skull än vår. Vi hafva
uppmanat vi hafva framkallat stormen, vi äroln
röda, revolutionära orostiftare 0. s. V., vi som lik-!f
väl endast uttala nationens tanka, som blott varnat
och anrepat de maktegande att gifva med sig, innan s
det är för 200
Den tanka som uttrycker sig i slutet
häraf kan litt leda till ett missförstånd.
Det allra första budet i de liberalas poli-l.
tiska katckes bör vera, att en gång för alla ?
skjuta å sido all tanka att komma till sitt
mål, reformerna, på revolutionens väg, då n
man eger förvuftets och yttranderätten . En- N
dast ett försök att få följa dessa och den med-l?
borgeriiga öfverläggningsfriheten kunde i vår a
tanka rättfärdiga en folkjustice; i öfrigt har)
man nogsusct sett, att just de oligarkiska väl- d
dena ingentiug högre önska, än revolutioner,
för att med anledning deraf få snöra till ban-
den starkare. I vårt land vore det en galen-
skap att tra något kunna vinnas med något
våldsamt utbrott på demokratiens sida. En-
gelsmännen, det mest praktiska folk i verlden,
sätta icke heller något sådant i fråga och re-J?
formerna ha likväl i många hänseenden derl
gått framom alla andra länders i verkligt so-!
ciala förbättringar. Låt blott reformvännerna
först komma öfverens att vilja framåt på den L
fredliga vägen, och man skall få se huru det.
sega raotståndet snart mer och mer skall vika
för deras nationella bemödanden. Detta hin-
Ao oss pe os SLA aft Anrtil Ifö
Pa. — a