— — 2 688 Siegbrit varsnade vid foten af stenhällen en mängd sjödjur, som hon ansåg vara en störrel!l sort sjöhundar än vanligt, och som reste sina: hufvuden öfver vattenytan och tycktes lyssna till Rovenas sång. Ibland dessa märkte Sieg-!1 brit en, som genom sin ljusa, hvitgula färg : skiljde sig ifrån de andra. Oroligt sam det: omkring klippan, på hvilken den gamla ruinen låg. Länge betraktade Siegbrit detta skådespel, ändtligen gick hon fram och genast dykte hela skaran ned i sjön. Fröken nalkades nu stenhögen, gick in genom dörren som förde till det inre och stod snart vid Rovenas sida. Ändtligen,, sade hon, har jag öfvertygat mig om det, som jag knappt kunde sätta tro till, att eder sång kan locka sjökalfvarna upp i vattenbrynet., pFörundrar detta er? sade grefvinnan lugnt. Dessa djur älska ljufva toner, och i mitt land plär man tämja dem derigenom. sOm jag ej sett det med mina egna Ögon, så skulle jag bålla det för en fabell svarade Siegbrit. Men, fortfor hon ifrigt, finns det icke något hedniskt, någon trolldom i denna sing? Jag har ofta sutit vid stranden och sjungit gamla sagor, för att fördrifva min ledsnad, eller skrikit än så och än annorlunda i kapp med vattnets brusande vågor, som en solandsgås, men jag har ännu aldrig sett ett enda sjöhundshufvud röra sig — Ni känner icke de slags visor som dessa djur tycka mest om, derföre höra de ej På er röst! sade Rovena kallt. ;Hm! Det kan väl vara; de bestarne förstå sig kanske bara på hedniska melodier. Nå ja, desto sämre för demx, tillade hon spetsigt. Men sig Ii fränkanr, fortfor hon efter någon hvila, såg ni icke en sjöhund som utmirkte sig framom de andra genom sin granna ljusa färg ?