— — 2 688
Siegbrit varsnade vid foten af stenhällen en
mängd sjödjur, som hon ansåg vara en störrel!l
sort sjöhundar än vanligt, och som reste sina:
hufvuden öfver vattenytan och tycktes lyssna
till Rovenas sång. Ibland dessa märkte Sieg-!1
brit en, som genom sin ljusa, hvitgula färg :
skiljde sig ifrån de andra. Oroligt sam det:
omkring klippan, på hvilken den gamla rui-
nen låg. Länge betraktade Siegbrit detta skå-
despel, ändtligen gick hon fram och genast
dykte hela skaran ned i sjön. Fröken nalka-
des nu stenhögen, gick in genom dörren som
förde till det inre och stod snart vid Rove-
nas sida.
Ändtligen,, sade hon, har jag öfvertygat
mig om det, som jag knappt kunde sätta tro
till, att eder sång kan locka sjökalfvarna upp
i vattenbrynet.,
pFörundrar detta er? sade grefvinnan lugnt.
Dessa djur älska ljufva toner, och i mitt land
plär man tämja dem derigenom.
sOm jag ej sett det med mina egna Ögon,
så skulle jag bålla det för en fabell svarade
Siegbrit. Men, fortfor hon ifrigt, finns det
icke något hedniskt, någon trolldom i denna
sing? Jag har ofta sutit vid stranden och
sjungit gamla sagor, för att fördrifva min leds-
nad, eller skrikit än så och än annorlunda i
kapp med vattnets brusande vågor, som en
solandsgås, men jag har ännu aldrig sett ett
enda sjöhundshufvud röra sig —
Ni känner icke de slags visor som dessa
djur tycka mest om, derföre höra de ej På er
röst! sade Rovena kallt.
;Hm! Det kan väl vara; de bestarne förstå
sig kanske bara på hedniska melodier. Nå ja,
desto sämre för demx, tillade hon spetsigt.
Men sig Ii fränkanr, fortfor hon efter nå-
gon hvila, såg ni icke en sjöhund som ut-
mirkte sig framom de andra genom sin granna
ljusa färg ? -