OM Nan 3d4UC UHdpla HICId YULI RIAA Ce UME SB
att för
såsom den der förgått sig, hade verkat. H. K. H.
blef neds:ämd, antog en annan ton och gick öfver
till andra föremål, der han trodde sig med mera
framgåns kunna beklaga sig, adresserande sig i allt
till ko gen. Wirsen biträdde härvid J. med kraft
och vässa. När H. K. H. yttrade sig om embets-
männer: intriger som vållade ärendernas långsamhet,
föll J. honom i talet, förklarande att ärenderna gå
den gång lagarne föreskrifvit. Prinsen yttrade att
man ej arbetade. E. K. H. har orätt, ropade J., vi
arbeta så, att vi förstöra krafter och helsa; lofvande
att arbeta ännu rastlösare på en väg som förde till
resulta:, nemligen för allt som återbragte proportion
mellan konsumtion och produktion. Wirsen tog då
åter till ordet och yttrade sig med sin trygga fast-
het, lika allvarsamt och med lika inre glöd som
Järta, ehuru ej med lika flamma. Mörner, Wetter-
stedt, Rosenblad och begge statsministrarne erkände
sig vara af statssekreterarnes mening. Melitärleda-
möterne Skjöldebrand och Cederström lära ej ansett
att detta rörde dem; de tego. Lagerbring var sjuk.
H. K. H. teg ock och således blef konungens beslut
att hädanefter ej kasta ut penningar för den chime-
ren, alt notera en kurs, som ej var den allmänt gäl-
lande — en komedi, yttrar en då närvarande an-
tecknare, som åstadkommit och ännu enj tid deref-
ter måsie åstadkomma oredor i många handelsaffå-
rer. — Sådane vältalighetsflöden i statsrådet hörde
dock till undantagen och ej till regeln.
Riksdagsvältaligheten åtnjuter såsom billigt
sin ganska utförliga behandling. Förf. låter oss
bär lära känna de förnämsta svenska riksdags-
talare, ifrån och med prosten grefve F. B. v.
Schwerin. Hr W. yttrar sig sedermera öfver gr.
C. A. Anckarsvärd, C. J. Adlercreutz, G. Ad-
lersparre, O. A. Cronhjelm, J. Delagardie, C.
Fleming, J. H. Gyllenborg, A. v. Hartmans-
dorff, L. A. Mannerheim, A. G. Mörner, OQO
Påhlman, Balt. v. Platen, m. fl. ända till W.
Tham och G. af Wetterstedt inom adeln; pre-
sterskapets, borgare- och bondeståndens för-
nämsta talare passera äfven revy i alfabetisk
ordning, och således ganska fördelaktigt för
igenfinnande af den man för tillfället söker.
Brist på utrymme nekar oss att närmare i
detalj redogöra för ett arbete, som har till upp-
gift att omfatta litteraturens alla grenar, och
som har en stor förtjenst genom samlandet
på ett ställe och meddelandet af nästan otaliga
data öfver dem. Enligt hr W:s method i detta:
arbete, återträffar man samme författare många
gånger och på olika ställen, så fort de upp-
träda i flere litteraturgrenar. Det hela är
nemliren icke rangeradt i ordning efter skrift-
ställarne, utan efter ämnena; och allt bör så-
ledes sökas under dessas rubriker. Afhandlin-
gen om den Periodiska litteraturen (Dagblads-
pressen och Journalismen) är med synnerlig
förkär!ek och utförlighet bearbetad; man mö-
ter här ofta ganska grundade, träffande och
sinnrika anmärkningar. Såsom ett litet prof
på hr W:s sätt att här framställa sakerna, välja
vi stycket om den Periodiska litteraturens
kanske mest framstående och i visst fall onekligen
störste man:
Johansson, Johan, utgaf Anmärkarne 1819 och
Argus I, II, III och Nya Argus 1820—Juli 1856,
mycket biträdd i begge af G. Scheutz; sednast verk-
sam i Svenska Minerva, deri Sch. icke biträdde.
Johansson är, liksom L. J. Hjerta, magister från
Upsala. Han utgick derifrån med anseende såsom
en af Höijers begripande lärjungar, äfven då man
blott räknade 3 sådana (Johansson, Dufva och Sö-
dermark). Han har under 30 års uteslutande sys-
selsättning med tidningspolitik ej kunnat undgå (!) aut
förvärfva sig en massa insigter i hithörande ämnen,
som väl sällan kan möta hos någon af våra lagstif-
tare, äfven sökta vida högre upp än i borgare- och
bondeståndet. Men hans stil är, som vi redan an-
märkt, motsatsen till den verkliga Sv. Minervas.
Vi ega få mera tröttande författare i vår litteratur.
Då han polemiserar med Aftonbladet är det en obäk-
lig Buffels strid med en smidig Boa constrictor. Ung-
domen bör läsa honom ur samma skäl som den unge
Spartanern skulle se fulla slafvar. Han är grundlig
ända till konsten att sätta hvarje tanke på grund.
Den h ge Backmansson-Nordencrantz har först
af Joha n öfverträffats i förmågan att som sjelf-
censor förbjuda egna skrifters
äsning. J. J. var från
början republikansk, men er
de 4830 ett framskri-
dande till Frankrikes Constitutionalism af s. å. Gui-
zot var då hans heros. Som vi veta att Tidens
orm byter om skinn), känna vi nu ej så noga den-
ne Veterans ställning. Vi tycka blott att detser be-
tänkligt ut med vår conservatism, om han är cen af
dess stödjepelare. I religion och moral kunna de
conservative väl ej fullt lita på att han conserverar
deras tro i moral som i dogmatik. Han hörde åt-
minstone förr till den skola, som ej trodde att man
kunde vara liberal i Europa, om ej de kyrkliga con-
fessionerna utjagades, blind för det factum, att fri-
heten tar sig godt ut i Norra Amerika, fastän man
der torde vara mera confessionsenlig Lutheran, Cal-
vinist, Katholik m. m. än i Europa. Det heter il:
Argus J6 1 den 29 Nov. 4820: Religiösa åsigter ha
i långa tidehvarf ensamt herrskat och ersatt både
tänkesätt och opinion, och så länge all strid öfver
dylika ämnen ansågs på förhand afgjord af en auk-
toritet öfver menskligheten, kunde den del af släg-
tet; som bebodde ett visst land, eller detta lands all-
mänhet hvarken ega en egen tanke eller en egen
mening, emedan sjelfya fröet till både den ena och
den andra förtrampades af en envåldsmakt, som be-
fanns utom alla jordiska förhållanden. Denna tid
är ej mer, åtminstone för Europa.
I afdelningen om Konstens sköna litteratur
(8 44) svarar boken närmast mot sin titel. Den!
är också här rikast på anförda förf:re, och på
utdrag ur desses arbeten i bunden stil. Nå-
gra egentligen kritiskt omfattande och på konst-
filosofi grundade omdömen öfver hvarje skrift
i dess helhet träffar man väl, såsom redan blif-
vit anmärkt, så godt som inga; men det som
säges, har emellertid sitt Värde genom en ej
sällan inlagd epigrammatisk udd. Man finner
öfverallt förtjenstfulla fragmenter, hvaraf fram-
deles — såsom ock hr W. sjelf på sina stäl-
len synes påpeka — ett annat, mera koncen-
treradt, men icke derföre mindre omfattande
verk öfver svenska litteraturen är att bilda,
antingen af hr W:s egen hand, eller af någon,
som företager sig hr W:s stora samlingar till
ytterligare för- och bearbetning.
.— I bokhandeln hafva häft. II—V af det
På Alb. Bonniers förlag utkommande Wicken-
bergs Album blifvit för allmänheten tillgäng-
liga. Få lithografiska arbeten erbjuda en så
vacker anblick, intagande på en gång genom
kompositionens egen inre gsedigenhet, hvilken
lå. Järtas eld, hvarigenom han bedömdes
mm mA
TTR UT
mm— ——— —
