OM Nan 3d4UC UHdpla HICId YULI RIAA Ce UME SB att för såsom den der förgått sig, hade verkat. H. K. H. blef neds:ämd, antog en annan ton och gick öfver till andra föremål, der han trodde sig med mera framgåns kunna beklaga sig, adresserande sig i allt till ko gen. Wirsen biträdde härvid J. med kraft och vässa. När H. K. H. yttrade sig om embetsmänner: intriger som vållade ärendernas långsamhet, föll J. honom i talet, förklarande att ärenderna gå den gång lagarne föreskrifvit. Prinsen yttrade att man ej arbetade. E. K. H. har orätt, ropade J., vi arbeta så, att vi förstöra krafter och helsa; lofvande att arbeta ännu rastlösare på en väg som förde till resulta:, nemligen för allt som återbragte proportion mellan konsumtion och produktion. Wirsen tog då åter till ordet och yttrade sig med sin trygga fasthet, lika allvarsamt och med lika inre glöd som Järta, ehuru ej med lika flamma. Mörner, Wetterstedt, Rosenblad och begge statsministrarne erkände sig vara af statssekreterarnes mening. Melitärledamöterne Skjöldebrand och Cederström lära ej ansett att detta rörde dem; de tego. Lagerbring var sjuk. H. K. H. teg ock och således blef konungens beslut att hädanefter ej kasta ut penningar för den chimeren, alt notera en kurs, som ej var den allmänt gällande — en komedi, yttrar en då närvarande antecknare, som åstadkommit och ännu enj tid derefter måsie åstadkomma oredor i många handelsaffårer. — Sådane vältalighetsflöden i statsrådet hörde dock till undantagen och ej till regeln. Riksdagsvältaligheten åtnjuter såsom billigt sin ganska utförliga behandling. Förf. låter oss bär lära känna de förnämsta svenska riksdagstalare, ifrån och med prosten grefve F. B. v. Schwerin. Hr W. yttrar sig sedermera öfver gr. C. A. Anckarsvärd, C. J. Adlercreutz, G. Adlersparre, O. A. Cronhjelm, J. Delagardie, C. Fleming, J. H. Gyllenborg, A. v. Hartmansdorff, L. A. Mannerheim, A. G. Mörner, OQO Påhlman, Balt. v. Platen, m. fl. ända till W. Tham och G. af Wetterstedt inom adeln; presterskapets, borgareoch bondeståndens förnämsta talare passera äfven revy i alfabetisk ordning, och således ganska fördelaktigt för igenfinnande af den man för tillfället söker. Brist på utrymme nekar oss att närmare i detalj redogöra för ett arbete, som har till uppgift att omfatta litteraturens alla grenar, och som har en stor förtjenst genom samlandet på ett ställe och meddelandet af nästan otaliga data öfver dem. Enligt hr W:s method i detta: arbete, återträffar man samme författare många gånger och på olika ställen, så fort de uppträda i flere litteraturgrenar. Det hela är nemliren icke rangeradt i ordning efter skriftställarne, utan efter ämnena; och allt bör således sökas under dessas rubriker. Afhandlingen om den Periodiska litteraturen (Dagbladspressen och Journalismen) är med synnerlig förkär!ek och utförlighet bearbetad; man möter här ofta ganska grundade, träffande och sinnrika anmärkningar. Såsom ett litet prof på hr W:s sätt att här framställa sakerna, välja vi stycket om den Periodiska litteraturens kanske mest framstående och i visst fall onekligen störste man: Johansson, Johan, utgaf Anmärkarne 1819 och Argus I, II, III och Nya Argus 1820—Juli 1856, mycket biträdd i begge af G. Scheutz; sednast verksam i Svenska Minerva, deri Sch. icke biträdde. Johansson är, liksom L. J. Hjerta, magister från Upsala. Han utgick derifrån med anseende såsom en af Höijers begripande lärjungar, äfven då man blott räknade 3 sådana (Johansson, Dufva och Södermark). Han har under 30 års uteslutande sysselsättning med tidningspolitik ej kunnat undgå (!) aut förvärfva sig en massa insigter i hithörande ämnen, som väl sällan kan möta hos någon af våra lagstiftare, äfven sökta vida högre upp än i borgareoch bondeståndet. Men hans stil är, som vi redan anmärkt, motsatsen till den verkliga Sv. Minervas. Vi ega få mera tröttande författare i vår litteratur. Då han polemiserar med Aftonbladet är det en obäklig Buffels strid med en smidig Boa constrictor. Ungdomen bör läsa honom ur samma skäl som den unge Spartanern skulle se fulla slafvar. Han är grundlig ända till konsten att sätta hvarje tanke på grund. Den h ge Backmansson-Nordencrantz har först af Joha n öfverträffats i förmågan att som sjelfcensor förbjuda egna skrifters äsning. J. J. var från början republikansk, men er de 4830 ett framskridande till Frankrikes Constitutionalism af s. å. Guizot var då hans heros. Som vi veta att Tidens orm byter om skinn), känna vi nu ej så noga denne Veterans ställning. Vi tycka blott att detser betänkligt ut med vår conservatism, om han är cen af dess stödjepelare. I religion och moral kunna de conservative väl ej fullt lita på att han conserverar deras tro i moral som i dogmatik. Han hörde åtminstone förr till den skola, som ej trodde att man kunde vara liberal i Europa, om ej de kyrkliga confessionerna utjagades, blind för det factum, att friheten tar sig godt ut i Norra Amerika, fastän man der torde vara mera confessionsenlig Lutheran, Calvinist, Katholik m. m. än i Europa. Det heter il: Argus J6 1 den 29 Nov. 4820: Religiösa åsigter ha i långa tidehvarf ensamt herrskat och ersatt både tänkesätt och opinion, och så länge all strid öfver dylika ämnen ansågs på förhand afgjord af en auktoritet öfver menskligheten, kunde den del af slägtet; som bebodde ett visst land, eller detta lands allmänhet hvarken ega en egen tanke eller en egen mening, emedan sjelfya fröet till både den ena och den andra förtrampades af en envåldsmakt, som befanns utom alla jordiska förhållanden. Denna tid är ej mer, åtminstone för Europa. I afdelningen om Konstens sköna litteratur (8 44) svarar boken närmast mot sin titel. Den! är också här rikast på anförda förf:re, och på utdrag ur desses arbeten i bunden stil. Några egentligen kritiskt omfattande och på konstfilosofi grundade omdömen öfver hvarje skrift i dess helhet träffar man väl, såsom redan blifvit anmärkt, så godt som inga; men det som säges, har emellertid sitt Värde genom en ej sällan inlagd epigrammatisk udd. Man finner öfverallt förtjenstfulla fragmenter, hvaraf framdeles — såsom ock hr W. sjelf på sina ställen synes påpeka — ett annat, mera koncentreradt, men icke derföre mindre omfattande verk öfver svenska litteraturen är att bilda, antingen af hr W:s egen hand, eller af någon, som företager sig hr W:s stora samlingar till ytterligare föroch bearbetning. .— I bokhandeln hafva häft. II—V af det På Alb. Bonniers förlag utkommande Wickenbergs Album blifvit för allmänheten tillgängliga. Få lithografiska arbeten erbjuda en så vacker anblick, intagande på en gång genom kompositionens egen inre gsedigenhet, hvilken lå. Järtas eld, hvarigenom han bedömdes mm mA TTR UT mm— ——— —