neralmajoren v. Arbin genom sitt svaga hand-
lingssätt har en stor skuld i denna sak, men
menar dock att han här egentligen spelt rol-
len af ett slags beskedlighetsgörare, som fått
på sin lott det tunga och otacksamma göro-
,målet, att medla emellan det som skulle ske
och det som borde hafva skett,, samt vill
egentligen leda orsaken, till den inträffade pre-
judicen, till general Löwenhjelm såsom den der
förnämligast drifvit spelet.
Se här ett stycke af det resonnemang, som
artikeln härom innehåller:
Om gen. Arbins yttrade tro är grundad, att ge-
neral Löwenhjelm framburit och naturligtvis då ut-
målat Zachrissonska reformförhållandet, månne man
icke just der har sjelfva roten och upphofvet — och
månne icke det förhållandet, att den med batteriet
hugnade Schitzercrantz varit en Löwenhjelms adju-
tant och förblifvit en favorit, ger stöd häråt, oaktadt
den omtalade ridderligheten, som vid närmare påse-
ende icke torde vara så betydlig, att icke maktbegä-
ret likasom den diplomatiska förmågan att vältra
eget ansvar på andra är större. Och om Götheborgs
Handels- och Sjöfarts-Tidning har rätt deruti, att
general Löwenhjelm har ett oerhördt inflytande på
konungen, månne icke då just general Löwenhjelm
är den, som förkastelsedomen egentligen och svårast
borde drabba? Den, som så kan missbruka ett högt
förtroende, är en vådlig man i samhället — vådlig
för de orättvisor, han är i tillfälle att begå emot en-
skilde individer, antingen af ovilja mot en eller fa-
voritskap för en annan, synpnerligast då han blifvit
anförtrodd ett så maktpåliggande befäl, och om hans
inflytande kan spåras utom 3:dje militärdistriktet,
hvartill mera än en anledning torde finnas — våd-
lig derföre, att en älskad konung kan af en sådan
man missledas till oförtjenta omdömen öfver aktnings-
värda personer, som ej ega tillfälle till mera person-
lig beröring med Hans Maj:t; och man frågar hvar-
je uppmärksam läsare af Zachrissonska referatet, på
samvete, om man ej deraf och sedan kapten Schät-
zercrants förhållande till general Löwenhjelm der-
jemte blifvit upplyst, klart kan inse, att det är han,
Löwenhjelm, som drifvit spelet, och att general Ar-
bin blott blifvit begagnad såsom medel för den Lö-
wenhjelmska planen.
— En berömlig verksamhet till förbättrin-
gar i staden Fahlun omtalas af dervarande tid-
ning i följande humoristiska ordalag:
Den snart tilländalupna sommaren, ruskig i åmin-
nelse, har inom detta samhälle på ett serdeles hug-
nesamt sätt utmärkt sig för den upputsnings och
treflighetsanda, som plötsligt gripit stadens gårds-
egare, med Kongl. Maj:t och Kronan samt den lofliga
Drätselkemmaren i spetsen. I en gemensam raptus
af shönhetssinne har man i alla delar afstaden bör-
jat nybygga eller reparera, rappa, röd- och hvitstryka.
Sådant är så mycket berömligare, som den eviga
roströken hos oss gör ögonfägnaden ganska kort och
snart uppblandar de friska färgerna med en grå-
juste-milieu. — På det äfven öronen icke må blifva
lottlösa, när så mycket göres för ögonen, hafva Chri-
stine församlingsboer d. 419 Aug. beslutat att, så
snart tillgång dertill kan beredas, låta omgjuta den
spruckna tornklockan, hvilken så länge agerat anser
inter olores,. Vid samma tillfälle öfverenskoms, att
det trånga och bristfälliga bisättningshuset vid be-
grafningsplatsen skulle ombyggas och utvidgas.
— Westmanlands Läns Tidning innehåller
ett med signaturen L—g undertecknadt, vac-
kert Grafminne på vers öfver biskop Nibelius.
— Uti Friskytten läses följande:
Aftonposten måtte ha ett horn i sidan till kom-
missarien Lundberg vid Danviken. Efter att i går-
lagsnumret hafva beklagat sig öfver att från några
håll hört förebråelser för att hafva varit den sann-
skyldige spridaren af ryktet cm Widman-Strömska
saken, erkänner den sig blott så till vida hafva del
deri, som den tillagt, att kommissarien Lundberg
vore komprometterad — en uppgift, säger A. P.,
som vi, till vår ledsnad, nu finner (2?) ogrun-
dad. Man brukar annars glädja sig öfver, när
man gör sådana upptäckter.