neralmajoren v. Arbin genom sitt svaga handlingssätt har en stor skuld i denna sak, men menar dock att han här egentligen spelt rollen af ett slags beskedlighetsgörare, som fått på sin lott det tunga och otacksamma göro,målet, att medla emellan det som skulle ske och det som borde hafva skett,, samt vill egentligen leda orsaken, till den inträffade prejudicen, till general Löwenhjelm såsom den der förnämligast drifvit spelet. Se här ett stycke af det resonnemang, som artikeln härom innehåller: Om gen. Arbins yttrade tro är grundad, att general Löwenhjelm framburit och naturligtvis då utmålat Zachrissonska reformförhållandet, månne man icke just der har sjelfva roten och upphofvet — och månne icke det förhållandet, att den med batteriet hugnade Schitzercrantz varit en Löwenhjelms adjutant och förblifvit en favorit, ger stöd häråt, oaktadt den omtalade ridderligheten, som vid närmare påseende icke torde vara så betydlig, att icke maktbegäret likasom den diplomatiska förmågan att vältra eget ansvar på andra är större. Och om Götheborgs Handelsoch Sjöfarts-Tidning har rätt deruti, att general Löwenhjelm har ett oerhördt inflytande på konungen, månne icke då just general Löwenhjelm är den, som förkastelsedomen egentligen och svårast borde drabba? Den, som så kan missbruka ett högt förtroende, är en vådlig man i samhället — vådlig för de orättvisor, han är i tillfälle att begå emot enskilde individer, antingen af ovilja mot en eller favoritskap för en annan, synpnerligast då han blifvit anförtrodd ett så maktpåliggande befäl, och om hans inflytande kan spåras utom 3:dje militärdistriktet, hvartill mera än en anledning torde finnas — vådlig derföre, att en älskad konung kan af en sådan man missledas till oförtjenta omdömen öfver aktningsvärda personer, som ej ega tillfälle till mera personlig beröring med Hans Maj:t; och man frågar hvarje uppmärksam läsare af Zachrissonska referatet, på samvete, om man ej deraf och sedan kapten Schätzercrants förhållande till general Löwenhjelm derjemte blifvit upplyst, klart kan inse, att det är han, Löwenhjelm, som drifvit spelet, och att general Arbin blott blifvit begagnad såsom medel för den Löwenhjelmska planen. — En berömlig verksamhet till förbättringar i staden Fahlun omtalas af dervarande tidning i följande humoristiska ordalag: Den snart tilländalupna sommaren, ruskig i åminnelse, har inom detta samhälle på ett serdeles hugnesamt sätt utmärkt sig för den upputsnings och treflighetsanda, som plötsligt gripit stadens gårdsegare, med Kongl. Maj:t och Kronan samt den lofliga Drätselkemmaren i spetsen. I en gemensam raptus af shönhetssinne har man i alla delar afstaden börjat nybygga eller reparera, rappa, rödoch hvitstryka. Sådant är så mycket berömligare, som den eviga roströken hos oss gör ögonfägnaden ganska kort och snart uppblandar de friska färgerna med en gråjuste-milieu. — På det äfven öronen icke må blifva lottlösa, när så mycket göres för ögonen, hafva Christine församlingsboer d. 419 Aug. beslutat att, så snart tillgång dertill kan beredas, låta omgjuta den spruckna tornklockan, hvilken så länge agerat anser inter olores,. Vid samma tillfälle öfverenskoms, att det trånga och bristfälliga bisättningshuset vid begrafningsplatsen skulle ombyggas och utvidgas. — Westmanlands Läns Tidning innehåller ett med signaturen L—g undertecknadt, vackert Grafminne på vers öfver biskop Nibelius. — Uti Friskytten läses följande: Aftonposten måtte ha ett horn i sidan till kommissarien Lundberg vid Danviken. Efter att i gårlagsnumret hafva beklagat sig öfver att från några håll hört förebråelser för att hafva varit den sannskyldige spridaren af ryktet cm Widman-Strömska saken, erkänner den sig blott så till vida hafva del deri, som den tillagt, att kommissarien Lundberg vore komprometterad — en uppgift, säger A. P., som vi, till vår ledsnad, nu finner (2?) ogrundad. Man brukar annars glädja sig öfver, när man gör sådana upptäckter.