VALKYRIORNAS BAD.)
FERÄTTELSE AF
WACHSMAN.
—
Hvarför talar ni ej, jarl Magnus ?, fortfor
grefvinnan i samma stränga kalla ton. Eder
far, sanet Magnus och sanct Dunstan må vara
edra förebedjare, i fall ni bedrager mig!
Moder! sade ynglingen upprörd i sitt in-
nersta. Moder! jag ber er, tala med god-
het till mig. Jag hvarken kan eller vill höra
ett sådant språk som detta.
Du vill icke? ropade grefvinnan häftigt.
Du skall och du måste höra det, dåraktiga
gosse! Du måste höra den modrens röst, hvars
hjerta blir upproriskt när hon betänker, att
hennes son, hennes ende hon, herrskaren öfver
alla dessa Orkadiska öar, går vägar som äro
ovärdige både dig och henne.
Hvem säger det ?, frågade nu ynglingen häf-
tigt, shvem vågar att beskylla mig för något
som skulle vara mig och er ovärdigt?
Jag säger det, och jag anklagar dig! ro-
pade grefvinnan i det hon sträckte den magra
armen emot sonen. Kan du klandra en mor
om hon utgjuter en klagan, som hon gerna
ville qväfva i hela sin lifstid, om hon dermed
kunde åstadkomma att anledningen dertill al-
drig nådde ett menskligt öra? Vet då, obe-
tänksamme, att ryktet utspridt, att du få-
stat ditt hjerta vid en flicka af låg härkomst,
dottren till en landtman, en ovärdig, hvilken
den mäktiga beherrskaren af öarna ej ens borde
bevärdiga med ett ögonkast. Dit påstår man
att du dagligen spänt dina segel, der bortka-
star du din tid i smek och lättja, i oförstån-
digt tal och vanhedrande kärlek. I denna li-
stiga och insnärjande varelses armar . -..)
Håll moder! föll Magnus henne i talet.
Så länge ni smädade mig fördrog jag det, och
jag tror mig då mer än väl hafva uppfyllt
den sonliga pligten; men de smädelser. ni rig-
tar emot den ädlaste, den älskligaste varelse
i ga A RR MM 3A2 Ach NM