äg mig blott när Kejsare Sie sen. endast be
mer i ögonblicket och reser före sviten, endast be-
edsagad af furst Volkonsky; han har hela vägen Ijjll
från Wasa haft hvita hästar. Men, för Guds skull, dra
blottställ dig icke!— Har ingen fara; laga du dig
ned till din gumma! Kanske du ännu hinner hemta
henne hit innan Kejsaren kommer. — Han for af
med en Jehus fart, och tio minuter derefter upp-
täcker jag fyra hvita hästar bland en rök af dam
på landsvägen norrut, hinner med möda förbereda
Bergman och de närmast stående personerna, förr
än vagnen stannar midt framför oss; jag igenkänner
Kejsaren och springer genast fram till vagnen med
batten i handen, samt utropar på franska, med så
stark röst jag förmådde: Lefve Kejsaren Alexander
1! Hurra! svängande dervid hatten i luften, hvar-
vid Bergman och hela skaran af allmogen uppstämde
ett trefaldigt hurra. a
Detta var för Kejsaren en icke obehaglig öfver-
raskning. Nu mnedsteg den reslige, stolte mannen,
tog en plats midt på landsvägen, och tycktes några
minuter med välbehag betrakta den vackra allmo-
gen. Jag tänkte då: Nu eller aldrig, steg dristigt
fram till Kejsaren och öfverlemnade min skrift i
hans händer, hvarvid jag yttrade på franska och så
högt, att han kunde höra mig: Nådigaste herre,
haf undseende med en olycklig man!
Detta gjorde jag på det Hans Maj:t måtte för-
moda, att inlagan var skrifven på franska språket,
och i anledning deraf sjelf läsa densamma, hvilket
ock skedde. Han läste den på stället, som det tyck-
tes med mycken uppmärksamhet, hvarefter han gaf
mig en uttrycksfull blick, beledsagad af en lätt böj-
ning med hufvudet, samt stoppade skriften i sinls
frackficka.
Knappt hade de närmast stående bönderne bemärkt
att jag till Kejsaren öfverlemnat en skrift, förr än
do trängde fram till honom, hvar och en försedd
med en bundt protokoller angående deras under kri-
get lidna förluster. Kejsaren såg sig omkring med
förvåning och frågade mig hvad bönderne ville, hvar-
på jag i korrthet yttrade: att de af ryssarne under
sista kriget blifvit plundrade och deras hus uppbrän-
da, hvarföre de nu anhöllo om ersättning. Utan att
se på dokumenterne, lät H. M. en betjent emottaga
och bära dem till Baron, sedermera Grefve Rehbin-
ders vagn, samt vandrade derpå långsamt omkring i
den krets, som ortens ståndspersoner hade bildat, hel-
sande förbindligt hvar och en af dem, medelst han-1y
dens förande mot pannan, men stannade då hanc
bland dem märkte en prest.
Denne var den förut omnämde Kapellanen Wenn-
man; en reslig figur. Vid Kejsarens helsning gjorde
presten en långsam bugning, så djup att den beskref !
en vertikal vinkel. Sedan han återkommit i upprätt h
ställning frågade Kejsaren honom på franska, hvar-
est han vore prest; hvarvid Wennman, som ickel!
kände något af de moderna språken, icke svarade
ett ord, utan: åter gjorde en lika gravitetisk bugning, I,
hvilken han förnyade hvarje gång Kejsaren, så väll,
på franska som på tyska upprepade samma fråga.
Förvånad vände sig nu Kejsaren, till mig, likasom
väntande ett svar. Jag trädde närmare och yttrade:
vid denna kyrka, utvisande genom en åtbörd med
ena handen Nerpes moderkyrka, som presenterade
sig på en höjd vester om Näsby. Hvad heter den-
na kyrka ?. frågade Hans Maj:t; och då jag nämn-
de: Nerpes, mörknade hans panna, mot hvilken kan
mekaniskt förde handen, under det han tre gånger
upprepade detta namn; förmodligen emedan han er-
inrade sig att han nu befann sig på den ort, der
bönderna tillfångatagit så många af hans lifkosacker.
Sedan Kejsaren gjort sin rund, infann sig Gäst-
gifvaren Jvars för att ledsaga H. M. till gästgifvargår-
den: Kejsaren tillät ingen af sviten att följa sig,
utan gick ensam med Jvars, som förde honom till
öfra våningen af sin byggning, hvarest värden för
sin Höga gäst hade dukat upp bränvin, bröd, ost,
smör och någon kall mat, men H. M. förtärde in-
genting utan nedsatte sig vid ändan af ett bord, der
han (enligt Jvars berättelse) utur sin frackficka upp-
tog min skrift samt ganska noga genomläste den-
samma. FEfter en stunds uppebåll återkom Hans
Maj:t och skulle just passera en hay, som Stånds-
personerne bildat på ömse sidor af vägen från Ivars
gård till det ställe der vagnen väntade honom, då en
gammal afskedad pommerink (soldat från Pommer-
ska kriget eller det så kallade korftåget) hindrade hans
gång medelst beständiga bugningar, nigningar och
alla möjliga komiska rörelser, hvarunder han halft
dansande gick framför kejsaren under utrop af: VNÅå-
dige kejsare förbarma er öfver en gammal krigsman m
Alla omkringstående personer sökte genom rycknin-
gar i rocken förmå honom att lemna vägen fri, men
förgäfves. Han slog omkring sig med förtviflan och
kunde icke hindras från sina upptåg, ända tills kej-
saren framkom till sin vagn, då han hastigt vände
sig om, och som det syntes högst besvärad af man-
nens efterhängsenhet frågade mig: hvad det var för
en karl? I hastigheten hann jag endast svara, att
han var en tiggare. Detta svar misshagade monar-
ken, som med häftighet återtog: Det ser jag nog,
men hvad betyder dessa utmärkelsetecken (den gamle
bar nemligen på bröstet några medaljer)? hvarpå
jag tillade att han vore en afskedad soldat. Kejsa-
ren ropade då till sig furst WolkunsKy, som, sedan
några ord dem emellan blifvit vexlade, gaf soldaten
en 40 rubels sedel. Nu vände sig kejsaren åter till
mig och efterfrågade värden, hvilken jag uppsökte
och framförde till H. M., som vänligt tog honom i
handen och öfverlamnade i densamma en sedel på
500 rubel, hvarpå H. M. tog ett vänligt afsked af
de närstående, hvarvid jag åter blef hugnad med en
betydelsefull blick, och vagnen rullade bort under
ett förnyadt trefaldigt hurra.
Hvem var nu lycklig om icke jag? Med hänryck-
ning upplyfte jag mina händer och tackade Försynen,
öfvertygad att målet var vunnet, men att Skriftens
ord: Förliter eder icke uppå furstar, äfven på mig
skulle kunna tillämpas, fick jag erfara omkring 5
månader derefter, då min inlaga genom landshöf-
dinge-embetet blef mig återställd med en resolution,
på hög befallning undertecknad af baron Rehbinder,
af ungefår följande innehåll:
Hvad som sökandens aflidne far icke kunnat er-
hålla, kan H. M. ej heller tilldela den aflidnes sö
ner.
Sålunda gäckad i mina förhoppningar, beslöt ja
att öfvergifva ett land, som alltifrån krigets börjat
varit vittne till min fars och mina egna missöden
Den 27 Mej 1820 såg jag, kanske för sista gången
detta sköna land, som en dag, måhända icke så lång
affägsen, skall genom en friare statsförfattning, bild
ning och slöjd intaga en hedrande plats bland na
tionerna, — medförande derifrån till en annan verlds
del många för mig alltid oförgätliga både kära oc
sorgliga minnen.
ra och lycka vare dig mitt fosterland !
Härmed slutar den egentliga afdelningen a
dessa patriotiska Minnenn, och en kort bio
grafi följer öfver lörf:s fader, kanslirådet Bladt
hvilken skrift dock är författad af en anna