äg mig blott när Kejsare Sie sen. endast be mer i ögonblicket och reser före sviten, endast beedsagad af furst Volkonsky; han har hela vägen Ijjll från Wasa haft hvita hästar. Men, för Guds skull, dra blottställ dig icke!— Har ingen fara; laga du dig ned till din gumma! Kanske du ännu hinner hemta henne hit innan Kejsaren kommer. — Han for af med en Jehus fart, och tio minuter derefter upptäcker jag fyra hvita hästar bland en rök af dam på landsvägen norrut, hinner med möda förbereda Bergman och de närmast stående personerna, förr än vagnen stannar midt framför oss; jag igenkänner Kejsaren och springer genast fram till vagnen med batten i handen, samt utropar på franska, med så stark röst jag förmådde: Lefve Kejsaren Alexander 1! Hurra! svängande dervid hatten i luften, hvarvid Bergman och hela skaran af allmogen uppstämde ett trefaldigt hurra. a Detta var för Kejsaren en icke obehaglig öfverraskning. Nu mnedsteg den reslige, stolte mannen, tog en plats midt på landsvägen, och tycktes några minuter med välbehag betrakta den vackra allmogen. Jag tänkte då: Nu eller aldrig, steg dristigt fram till Kejsaren och öfverlemnade min skrift i hans händer, hvarvid jag yttrade på franska och så högt, att han kunde höra mig: Nådigaste herre, haf undseende med en olycklig man! Detta gjorde jag på det Hans Maj:t måtte förmoda, att inlagan var skrifven på franska språket, och i anledning deraf sjelf läsa densamma, hvilket ock skedde. Han läste den på stället, som det tycktes med mycken uppmärksamhet, hvarefter han gaf mig en uttrycksfull blick, beledsagad af en lätt böjning med hufvudet, samt stoppade skriften i sinls frackficka. Knappt hade de närmast stående bönderne bemärkt att jag till Kejsaren öfverlemnat en skrift, förr än do trängde fram till honom, hvar och en försedd med en bundt protokoller angående deras under kriget lidna förluster. Kejsaren såg sig omkring med förvåning och frågade mig hvad bönderne ville, hvarpå jag i korrthet yttrade: att de af ryssarne under sista kriget blifvit plundrade och deras hus uppbrända, hvarföre de nu anhöllo om ersättning. Utan att se på dokumenterne, lät H. M. en betjent emottaga och bära dem till Baron, sedermera Grefve Rehbinders vagn, samt vandrade derpå långsamt omkring i den krets, som ortens ståndspersoner hade bildat, helsande förbindligt hvar och en af dem, medelst han-1y dens förande mot pannan, men stannade då hanc bland dem märkte en prest. Denne var den förut omnämde Kapellanen Wennman; en reslig figur. Vid Kejsarens helsning gjorde presten en långsam bugning, så djup att den beskref ! en vertikal vinkel. Sedan han återkommit i upprätt h ställning frågade Kejsaren honom på franska, hvarest han vore prest; hvarvid Wennman, som ickel! kände något af de moderna språken, icke svarade ett ord, utan: åter gjorde en lika gravitetisk bugning, I, hvilken han förnyade hvarje gång Kejsaren, så väll, på franska som på tyska upprepade samma fråga. Förvånad vände sig nu Kejsaren, till mig, likasom väntande ett svar. Jag trädde närmare och yttrade: vid denna kyrka, utvisande genom en åtbörd med ena handen Nerpes moderkyrka, som presenterade sig på en höjd vester om Näsby. Hvad heter denna kyrka ?. frågade Hans Maj:t; och då jag nämnde: Nerpes, mörknade hans panna, mot hvilken kan mekaniskt förde handen, under det han tre gånger upprepade detta namn; förmodligen emedan han erinrade sig att han nu befann sig på den ort, der bönderna tillfångatagit så många af hans lifkosacker. Sedan Kejsaren gjort sin rund, infann sig Gästgifvaren Jvars för att ledsaga H. M. till gästgifvargården: Kejsaren tillät ingen af sviten att följa sig, utan gick ensam med Jvars, som förde honom till öfra våningen af sin byggning, hvarest värden för sin Höga gäst hade dukat upp bränvin, bröd, ost, smör och någon kall mat, men H. M. förtärde ingenting utan nedsatte sig vid ändan af ett bord, der han (enligt Jvars berättelse) utur sin frackficka upptog min skrift samt ganska noga genomläste densamma. FEfter en stunds uppebåll återkom Hans Maj:t och skulle just passera en hay, som Ståndspersonerne bildat på ömse sidor af vägen från Ivars gård till det ställe der vagnen väntade honom, då en gammal afskedad pommerink (soldat från Pommerska kriget eller det så kallade korftåget) hindrade hans gång medelst beständiga bugningar, nigningar och alla möjliga komiska rörelser, hvarunder han halft dansande gick framför kejsaren under utrop af: VNÅådige kejsare förbarma er öfver en gammal krigsman m Alla omkringstående personer sökte genom ryckningar i rocken förmå honom att lemna vägen fri, men förgäfves. Han slog omkring sig med förtviflan och kunde icke hindras från sina upptåg, ända tills kejsaren framkom till sin vagn, då han hastigt vände sig om, och som det syntes högst besvärad af mannens efterhängsenhet frågade mig: hvad det var för en karl? I hastigheten hann jag endast svara, att han var en tiggare. Detta svar misshagade monarken, som med häftighet återtog: Det ser jag nog, men hvad betyder dessa utmärkelsetecken (den gamle bar nemligen på bröstet några medaljer)? hvarpå jag tillade att han vore en afskedad soldat. Kejsaren ropade då till sig furst WolkunsKy, som, sedan några ord dem emellan blifvit vexlade, gaf soldaten en 40 rubels sedel. Nu vände sig kejsaren åter till mig och efterfrågade värden, hvilken jag uppsökte och framförde till H. M., som vänligt tog honom i handen och öfverlamnade i densamma en sedel på 500 rubel, hvarpå H. M. tog ett vänligt afsked af de närstående, hvarvid jag åter blef hugnad med en betydelsefull blick, och vagnen rullade bort under ett förnyadt trefaldigt hurra. Hvem var nu lycklig om icke jag? Med hänryckning upplyfte jag mina händer och tackade Försynen, öfvertygad att målet var vunnet, men att Skriftens ord: Förliter eder icke uppå furstar, äfven på mig skulle kunna tillämpas, fick jag erfara omkring 5 månader derefter, då min inlaga genom landshöfdinge-embetet blef mig återställd med en resolution, på hög befallning undertecknad af baron Rehbinder, af ungefår följande innehåll: Hvad som sökandens aflidne far icke kunnat erhålla, kan H. M. ej heller tilldela den aflidnes sö ner. Sålunda gäckad i mina förhoppningar, beslöt ja att öfvergifva ett land, som alltifrån krigets börjat varit vittne till min fars och mina egna missöden Den 27 Mej 1820 såg jag, kanske för sista gången detta sköna land, som en dag, måhända icke så lång affägsen, skall genom en friare statsförfattning, bild ning och slöjd intaga en hedrande plats bland na tionerna, — medförande derifrån till en annan verlds del många för mig alltid oförgätliga både kära oc sorgliga minnen. ra och lycka vare dig mitt fosterland ! Härmed slutar den egentliga afdelningen a dessa patriotiska Minnenn, och en kort bio grafi följer öfver lörf:s fader, kanslirådet Bladt hvilken skrift dock är författad af en anna