— I norska Mörgenbladet läses följande gat rtikel, som bidrager att sprida ljus öfver nor-mc ka ställningar och förhållanden, och förtjenar po lifva känd äfven här: me DE MINISTERIELLE .OCH DERAS TIDjo NINGARS KONSERVATISM po : kur bli FRUKTLÖSA REAKTIONSFÖRSÖK. 1e Det är ett uppmuntrande tidens tecken attda wssociationsandan begynner att vakna i Norge. sp Föreningar med vissa politiska ändamål äro! nödvändiga vilkor för utbredandet af konsti-s, tutionella principer och deras spridande ned fy till massan-af folket. Derföre hafva politiska! te föreningar i låhg tid varit mycket allmänna i andra konstitutionella stater, såsom t. ex. meetings.i England, klubbar i Frankrike, reform-; sällskaper i Sverige, 0. Ss. V. Att sådane sällskaper först i sednare tider börjat bilda sig i Norge, är en följd af de säregna omständigheter som verkade Norges sjelfständighet. Norges befrielse var icke föranledd af långa förberedelser, som med tiden mognade till uppresning och lösrifning från den danska hufvudstaten, utan den framskyndades deremot af sjelfva denna stat. Detta förhållande och den norska konstitötionens tillkomst är tillräckligt kändt för att behöfva vidare här uttalas. Det har blott blifvit berördt för att visa hvarföre det behöfdes längre tid innan en så plötslig öfvergång från en fullkomligt despotisk regeringsform till en konstitutionel kunde blifva fruktbärande för mängden bland ett afsöndradt och med verldshändelserna så litet bekant folk, sam det norska. De norska bönderna hade aldrig baft anledning att blanda sig i de offentliga angelägenheterna; de voro vande, att alla, icke alldeles privata, ärender ombesörjdes af envåldsmakten, för det mesta genom Konungens embetsmän, hvilka derföre (och såsom ifrån det aflägsna regeringssätet, Köpenhamn,! icke kontrollerade) blefvo betraktade såsom landets behörrskare. Af dessa ifrån barndomen invande förhållanden låter det sig väl förklara, hvarföre allmogen i början af Norges frihetsperiod icke kunde lösgöra sig från sin vanaj att skåda upp till embetsmännen, hvilka med suverän myndighet besörjt alla, äfven de kommunala angelägenheterna. Man måste äfven erkänna att embetsmännen, genom sin vetenskapliga bildning, hade klarare begrepp om nationens erhållna grundlagsenliga rättigheter än de flesta andra medborgare. Af dessa faktiska förhållanden kan man sluta, att det nästan var en gifven följd att de första Storthingen skulle besättas med en stor pluralitet embetsmän, så att embetsståndet vid dem blef det dominerande. De flesta embetsmän blefvo äfven den tiden betraktade såsom oppositionsmän, icke för det att de sökte befrämja folkliga, med den fria statsförfattningen harmonierande institutioner — ty i det afseendet lät man det mesta förblifva alldeles så som det I varit under danska väldet — utan för det att de med : kraft och lycka satte sig emot konungamaktens försök och kränkningar mot grundlagen. Deras kraftiga motstånd till de bekanta kongl. propositioner, hvi.ka åsyftade förändringar i konstitutionens grundprinciper och bade blott ett mål, konungamaktens utvidgande, förtjente visserligen att erkännas; men dervid bör märkas, att embetsståndet då, såsom storthingsmajoritet, var den enda norska myndighet som var ställd vid sidan, eller måhända rättare öfver regeringen, och det låg derföre i dess eget interesse, att vidmakthålla detta oberoende afj konungamakten, isynnerhet som embetsmännen förmodligen trodde, att de skulle framdeles bibehålla inflytelsen på thinget. Enhvar som hade någorlunda sundt omdöme borde dock insett, att en sådan sakernas ordning icke kunde blifva af lång varaktighet i ett land, der tryckfriheten, detta paliadium för hvarje konstitutionel statsförfattning, var i grundlagen tillförsäkrad folket. Det är ock den frisinnade pressen som har förtjensten af att hafva upplyst folket om sina grundlagsenTiga rättigheter, samt visat det, att det icke kunde vara belåtet med att Jåta en pluralitet af embetsmän bevaka : sitt bebof på Storthinget, då dessas: interessen sällan falla samman med böndernas, bandelsoch handtverksklassernas fördelar, liksom de äfven måste sakna erfarenhet om de näringsidkande medborgarnes ställning och de ändamålsenligaste medlen att gifva näringarna ett lyckligt uppslag, till fördel för individerna och till förökning af statsförmögenheten.. Efterhand och alltsom de röstberättigade kommo till medvetande om de reformer som erfordrades för att bringa grundlagens ord och anda till sanning, blefvo embetsmännens leder i nationalförsamlingen gleGS br SA RA RR rv sare, intill dess att pluraliteten kom att bestå af näringsidkande representanter. Oaktadt man hade bordt lörv detta såsom enj följd af en stigande upply och den demokratiska statsformen, kände likväl embetsmännen sig i hög grad kränkte af ett efter deras egen uppfattning oförtjent tillbakasättande, och de lade detta i dagen genom en frontförändring, och slutade sig närmare till regeringens politik. Dermed var det ock en ända på den fria norska statsförfattningens menlöshetstillstånd och partier uppstodo under särskilda benämningar, hvaribland de mest gängse varit det ministeriella partiet, bestående för det mesta af juridiska embetsmän, hvilka till stor del vid hvarje anledning gjort sig till regeringens advokater, samt bondpartiet, till hvilket en del embetsmän, i synnerhet prester, anslutit sig; äfvensom de flesta representanter af handelsoch handtverksklasserna; hvilket parti kämpat för Pesparingar i statshushållningen och iståndbringandet af tidsenliga och grundlagsenliga reformer i lagstiftningen. Det har varit en naturlig följd af de två partiernas ställning till hvarandra, att de ministerielles verksamhet i Storthinget varit ne