— I norska Mörgenbladet läses följande gat
rtikel, som bidrager att sprida ljus öfver nor-mc
ka ställningar och förhållanden, och förtjenar po
lifva känd äfven här: me
DE MINISTERIELLE .OCH DERAS TID- jo
NINGARS KONSERVATISM po
: kur bli
FRUKTLÖSA REAKTIONSFÖRSÖK.
1e
Det är ett uppmuntrande tidens tecken attda
wssociationsandan begynner att vakna i Norge. sp
Föreningar med vissa politiska ändamål äro!
nödvändiga vilkor för utbredandet af konsti-s,
tutionella principer och deras spridande ned fy
till massan-af folket. Derföre hafva politiska! te
föreningar i låhg tid varit mycket allmänna i
andra konstitutionella stater, såsom t. ex. mee-
tings.i England, klubbar i Frankrike, reform-;
sällskaper i Sverige, 0. Ss. V. Att sådane säll-
skaper först i sednare tider börjat bilda sig i
Norge, är en följd af de säregna omständighe-
ter som verkade Norges sjelfständighet. Nor-
ges befrielse var icke föranledd af långa för-
beredelser, som med tiden mognade till upp-
resning och lösrifning från den danska hufvud-
staten, utan den framskyndades deremot af
sjelfva denna stat. Detta förhållande och den
norska konstitötionens tillkomst är tillräckligt
kändt för att behöfva vidare här uttalas. Det
har blott blifvit berördt för att visa hvarföre
det behöfdes längre tid innan en så plötslig
öfvergång från en fullkomligt despotisk rege-
ringsform till en konstitutionel kunde blifva
fruktbärande för mängden bland ett afsöndradt
och med verldshändelserna så litet bekant
folk, sam det norska. De norska bönderna
hade aldrig baft anledning att blanda sig i de
offentliga angelägenheterna; de voro vande, att
alla, icke alldeles privata, ärender ombesörjdes
af envåldsmakten, för det mesta genom Konun-
gens embetsmän, hvilka derföre (och såsom
ifrån det aflägsna regeringssätet, Köpenhamn,!
icke kontrollerade) blefvo betraktade såsom lan-
dets behörrskare. Af dessa ifrån barndomen
invande förhållanden låter det sig väl förklara,
hvarföre allmogen i början af Norges frihets-
period icke kunde lösgöra sig från sin vanaj
att skåda upp till embetsmännen, hvilka med
suverän myndighet besörjt alla, äfven de kom-
munala angelägenheterna. Man måste äfven
erkänna att embetsmännen, genom sin veten-
skapliga bildning, hade klarare begrepp om
nationens erhållna grundlagsenliga rättigheter
än de flesta andra medborgare. Af dessa fak-
tiska förhållanden kan man sluta, att det nä-
stan var en gifven följd att de första Storthin-
gen skulle besättas med en stor pluralitet em-
betsmän, så att embetsståndet vid dem blef
det dominerande. De flesta embetsmän blefvo
äfven den tiden betraktade såsom oppositions-
män, icke för det att de sökte befrämja folk-
liga, med den fria statsförfattningen harmonie-
rande institutioner — ty i det afseendet lät
man det mesta förblifva alldeles så som det I
varit under danska väldet — utan för det att
de med : kraft och lycka satte sig emot konunga-
maktens försök och kränkningar mot grundla-
gen. Deras kraftiga motstånd till de bekanta
kongl. propositioner, hvi.ka åsyftade förändrin-
gar i konstitutionens grundprinciper och bade
blott ett mål, konungamaktens utvidgande, för-
tjente visserligen att erkännas; men dervid bör
märkas, att embetsståndet då, såsom storthings-
majoritet, var den enda norska myndighet som
var ställd vid sidan, eller måhända rättare öf-
ver regeringen, och det låg derföre i dess eget
interesse, att vidmakthålla detta oberoende afj
konungamakten, isynnerhet som embetsmännen
förmodligen trodde, att de skulle framdeles bi-
behålla inflytelsen på thinget.
Enhvar som hade någorlunda sundt omdöme
borde dock insett, att en sådan sakernas ord-
ning icke kunde blifva af lång varaktighet i
ett land, der tryckfriheten, detta paliadium
för hvarje konstitutionel statsförfattning, var i
grundlagen tillförsäkrad folket. Det är ock
den frisinnade pressen som har förtjensten af
att hafva upplyst folket om sina grundlagsen-
Tiga rättigheter, samt visat det, att det icke
kunde vara belåtet med att Jåta en pluralitet af
embetsmän bevaka : sitt bebof på Storthinget,
då dessas: interessen sällan falla samman med
böndernas, bandels- och handtverksklassernas
fördelar, liksom de äfven måste sakna erfaren-
het om de näringsidkande medborgarnes ställ-
ning och de ändamålsenligaste medlen att gifva
näringarna ett lyckligt uppslag, till fördel för
individerna och till förökning af statsförmö-
genheten.. Efterhand och alltsom de röstbe-
rättigade kommo till medvetande om de re-
former som erfordrades för att bringa grund-
lagens ord och anda till sanning, blefvo em-
betsmännens leder i nationalförsamlingen gle-
GS br
-
SA RA RR rv
sare, intill dess att pluraliteten kom att bestå
af näringsidkande representanter. Oaktadt man
hade bordt lörv detta såsom enj följd af
en stigande upply och den demokratiska
statsformen, kände likväl embetsmännen sig i
hög grad kränkte af ett efter deras egen upp-
fattning oförtjent tillbakasättande, och de lade
detta i dagen genom en frontförändring, och
slutade sig närmare till regeringens politik.
Dermed var det ock en ända på den fria nor-
ska statsförfattningens menlöshetstillstånd och
partier uppstodo under särskilda benämningar,
hvaribland de mest gängse varit det ministe-
riella partiet, bestående för det mesta af juri-
diska embetsmän, hvilka till stor del vid hvarje
anledning gjort sig till regeringens advokater,
samt bondpartiet, till hvilket en del embets-
män, i synnerhet prester, anslutit sig; äfven-
som de flesta representanter af handels- och
handtverksklasserna; hvilket parti kämpat för
Pesparingar i statshushållningen och iståndbrin-
gandet af tidsenliga och grundlagsenliga refor-
mer i lagstiftningen.
Det har varit en naturlig följd af de två
partiernas ställning till hvarandra, att de mi-
nisterielles verksamhet i Storthinget varit ne-