Bayerns anspråk på fullkomlig-delning af denl
exekutiva makten, så att riksförestånderskapet
blott skulle hafva rätt att utföra kollegiets
beslut. Det är likväl icke annat än ett direk-l
torium, en mindre förbundsdag. Jag behöfvern,!
fortfor br v; Bälow, ,icke bevisa, att Preus-l!
sen icke kan ingå på fordringar af sådan art;
det kan icke offra sin sjelfständighet, sin makt :i
och europeiska ställning, dessa sanna vinnin-
gar af våra fäder (bravo), för en institution,
om hvilken det icke en gång har den öfver-
tygelsen att Tysklands makt och enhet dermed
kan bestå. Vill man i Tyskland en förbunds-
stat, så kan man hafva den blott genom attl:
Preussen står i spetsen. Hvarje förmedlande
lösning, som vill reglera ledningen på annat
sätt, som icke erkänner det mått på rättighe-l
ter, hvilket förslaget med yttersta återhållsam-
het tillägger riksföreståndarskapet, är oantagligt.
Herr v. Bälow anför vidare att preussiska
styrelsen hade från början, och redan så långt.
tillbaka som den 16 Februari, uttalat såsom.
sin grundsats att endast till Tysklands bästal
eftersträfva en förbundsstat; men äfven att)
härvid stå fast vid de fordringar, till hvilkal
Preussen är befogadt och förpligtadt genom sinl,
ställning. Afven i närvarande fall fullföljer
styrelsen det rättas och fredens väg. — Hr
von Bölow uppräknar de stater, som redan
formligen biträdt förbundet, nämligen Baden,
kurfurstendömet Hessen, Nassau, Sachsen-Wei-
mar, Anhalt-Bernburg, Braunschweig, Sachsen-
Altenburg och Mecklenburg-Strelitz. Andra
hafva biträdt med förbehåll af ratifikation.
Från all förklaring hafva Wärtemberg, Lippe-
Detmold, Lichtenstein och fristaden Frankfurt
afhållit sig; preussiska styrelsen ärnar med be-
stämdhet uppfördra dem till förklaring. —
Nästa uppgiften är riksdagens sammankallande,
hvilket måste ske med möjligaste första. De
i förbund förenade styrelserna äga att öfver-
enskomma med den sammanträdande riksda-
gen, och härmed komma många ytterligare
förklaringar och obestämda händelser att stå i
sammanhang.
Slutligen ville regeringsombudet icke dölja
den betraktelsen för Kammaren, att det åsyf-.
tade målet måhända icke står att uppnå på ,
denna väg; det kan icke nekas, att väsendtliga l,
HN 66Hn55656656G65 Gt -(OörOtit!t Ät
önskningar tilläfventyrs icke gå i fullbordan.
Saken beror på att Tyskland och Preussen,l.
styrelser och folk, som äro kallade till delak-
tighet i verket, uppriktigt eftersträfva för-
bundsstaten. Skulle det inträffa, att bunds- ;
förvandterne icke genast gå henne beslutsamt
till mötes, då uppstår ånyo frågan om de vi-
dare äro berättigade att äfventyra sina krafter
på någonting omöjligt: att på ett olösligt pro-
blem offra de ansträngningar, som tillkomma
deras enskilda statsbehof. Ingen, han må i öf-
rigt vara huru eldad som helst för det stora
syftet, kan sedan fordra af styrelsen xtt den
skulle blottställa Preussens politiska räddning,
dess materiella intressen och dess allianser på
en bana, der hon icke följdes af bundsförvand-
ter, utan blott af faror. Då skulle hon med
smärta nödgas att åt en ljusare framtid hän-
skjuta den stora uppgift, för hvilken hon af
alla krafter kämpat.
Koblenz den 19 Augusti. Sedan antalet af
de fransyska legitimister, som uppehålla sig i
våra trakter, synnerligen vid baden i Ems, på
sednare tiden betydligen ökat sig, inträffade i
går äfven hertigen af Bordeaux, såsom grefve
af Chambord, härstädes, der hans gemål sedan
en tid väntade honom, och ledsagade honom
till Ems. Bland hans talrika följeslagare märk-
tes hertigarne de Levis och Riviere, äfvensom
markis de Passy, hr de Barande och flerel:
andra.
KRIGSTEATERN I UNGERN.
Kriget i Ungern, om det än någon tid skulle
komma att fortsättas såsom guerillastrid i Kar-
paterna och Siebenbärgens berg, är såsom fält-
tåg slutadt, och det hjeltemodiga Magyariska
folket, som framträdt i den Europeiska histo-
riens förgrund och förvärfvat sig verldens be-
undran, skall åter — måhända för lång, gan-
ska lång tid — återträda från sin högre roll
på verldshistoriens skådebana, och nödgas låta
sitt öde, sin kraft, sitt namn, sin nationalitet,
såsom det heter på Wienerhofspråket, uppgå
i den österrikiska enhetsstatenv.
Ehuru säker och otvifvelaktig Görgeys ka-
pitulation med en stor del af den ungerska
hufvudarmen och dess anförare än är, svälvar
dock ännu en ogenomtränglig hemlighet öfverl
de omständigheter, under hvilka denna för
Österrike, för Tyskland, ja för hela Europa
vigtiga och betydelsefulla tilldragelse ägde rum.
Emedlertid visar det sig nu med bestämdhet:
att Görgey ingalunda handlat såsom förräda-
re, utan enligt uppdrag af det Ungerska par-!
lamentets majoritet, samt pluraliteten af de
Ungerska fältherrarna, uppgjort kapitulationen.
Tvenne proklamationer, meddelade af Ost-l:
deutsche Post, sprider något ljus öfver den
Ungerska katastrofen, och gifver en anvisning
att utan särdeles stor kombinationsförmiåga
inse rätta naturen af de föregående tilldragel-
serna. Den ena af dessa båda proklamationer
är af Kossuth. Han förklarar deruti, att de
sista slagtningarna utfallit olyckligt för Unrg-
rarna, och att den närvarande Ungerska rege-
ringens fortbestånd blott skulle bringa landet
i förderf. Kossuth och hans ministrar afträ-
da och nedlägga regeringsmyndigheten i Arthur
Görgeys händer, åt hvilken genast den före-l
nade civil- och militär-myndigheten öfverlåtes.
Görgey öfvertager högsta makten, och: an-
lyder, uti en genast utfärdad proklamation, att!
ban åsyftar underhandlingar eller kapitulation; !
han uppmanar folket att förhålla sig stilla,
och ej göra något motstånd, äfven om städerna
blifva besatte af fienden. Han uppmanar be-
folkningen att underkasta sig Himlens skic-
kelser.
Dessa båda proklamationer, som utgöra slut-
stenen af det Ungerska frihetskriget, äro helals
a Am ooo oa rr hå dj
mn s— mm