hon sig till Paul, höjde sin blick mot himlen och som hon förstått att den timma var inne, då äfven den, mot hvilken hon lutade sig, skulle i sin ordning lemna henne, sade. hon: Gud välsigne, som jag välsignar honom, den fromme son, som sist af alla lemnar sin mor! Honr samlade alla sina krafter, och omfamnade för sista gången sin son, hvarefter hon slet sig lös ur hans armar och återtog ensam vägen till slottet. Följande dagen sökte Port-Louiss innevånare fåfängt på den plats, der de ännu den föregående aftonen hade sett den, den fregatt, som sedan fjorton dagar hade legat för ankar i Lorients yttre hamn. — Liksom första gången, hade den försvunnit, utan att de hade kunnat gissa orsaken till hans ankomst eller afresa. Fem år hade förflutit. Lusignan och Marguerite bodde alltjemnt på Guadeloupe, och våra läsare kunna lätt döma om den stilla lycka hvaraf de njöto under tropikernas himmel, detta jordens paradis, efter deras i Europa ut ståndna lidanden. Ty efter detta af passionerna skakade lif, efter denna strid mellan den naturliga rätten och den lagliga makten, hade inträdt en stillhet och ett lugn, som endast beslöjades af de moln, som uppstodo i följd af saknaden efter deras frånvarande vänner. Dock fingo de tid efter annan, genom allmänna tidNingarne, se huru deras vän och bror, som så beständigt vann utmärkelser och ära, mäktigt hade beskyddat dem, huru till belöning för de tjenster han egnat frihetens sak, han hade af kongressen fått en guldmedalj, och blifvit vald till befälbafvare öfver fregatten Amerika. Som detta präktiga fartyg hade blifvit af kongressen erbjudet kungen i Frankrike, i utbyte mot Magnifique, hvilket förlorades vid Boston, hade Paul Jones, sedan han fört det till Havre, begifvit sig om bord på grefve Vaudreuils flotta,