hon sig till Paul, höjde sin blick mot himlen
och som hon förstått att den timma var inne,
då äfven den, mot hvilken hon lutade sig,
skulle i sin ordning lemna henne, sade. hon:
Gud välsigne, som jag välsignar honom, den
fromme son, som sist af alla lemnar sin mor!
Honr samlade alla sina krafter, och omfam-
nade för sista gången sin son, hvarefter hon
slet sig lös ur hans armar och återtog ensam
vägen till slottet.
Följande dagen sökte Port-Louiss innevånare
fåfängt på den plats, der de ännu den föregå-
ende aftonen hade sett den, den fregatt, som
sedan fjorton dagar hade legat för ankar i Lo-
rients yttre hamn. — Liksom första gången,
hade den försvunnit, utan att de hade kunnat
gissa orsaken till hans ankomst eller afresa.
Fem år hade förflutit. Lusignan och Mar-
guerite bodde alltjemnt på Guadeloupe, och våra
läsare kunna lätt döma om den stilla lycka
hvaraf de njöto under tropikernas himmel,
detta jordens paradis, efter deras i Europa ut
ståndna lidanden. Ty efter detta af passio-
nerna skakade lif, efter denna strid mellan den
naturliga rätten och den lagliga makten, hade
inträdt en stillhet och ett lugn, som endast
beslöjades af de moln, som uppstodo i följd af
saknaden efter deras frånvarande vänner. Dock
fingo de tid efter annan, genom allmänna tid-
Ningarne, se huru deras vän och bror, som så be-
ständigt vann utmärkelser och ära, mäktigt hade
beskyddat dem, huru till belöning för de tjen-
ster han egnat frihetens sak, han hade af kon-
gressen fått en guldmedalj, och blifvit vald
till befälbafvare öfver fregatten Amerika. Som
detta präktiga fartyg hade blifvit af kongres-
sen erbjudet kungen i Frankrike, i utbyte mot
Magnifique, hvilket förlorades vid Boston, hade
Paul Jones, sedan han fört det till Havre, be-
gifvit sig om bord på grefve Vaudreuils flotta,