eningen ej mindre stadens polismyndighet än ve-l derbörandemästare och gesäller, att hos föreningen anmäla sådana fabriksoch handtverksarbetare, som, genom sitt ovärdiga uppförande, göra sig förtjentaj att uteslutas från fria och hederliga arbetares sällskap, samt de förmåner dessa sistnämnde författ-! ningsenligt tillkomma. — Aftonposten har nu ett par dagar varit! sysselsatt att ådagalägga den motsägelse, som skall äga rum emellan Aftonbladets åsigt oml den Franska republiken i Juli 1848 och 1849. För detta ändamål har Aftonposten med begärlighet bemäktigat sig en artikel i denna tidning för ett par veckor sedan med titeln: De sociala motsatserna, och aftryckt utdrag deraf, i parallel med ett yttrande i Aftonbladet i Juli sistlidet år. Hvad nu artikeln om de sociala motsatserna beträffar, så må det först anmärkas, att Aftonposten tyst och stilla förbigått en framställning, hvilken måste betraktas såsom slutet på artikeln och hvari redaktionen, väl inseende d2 misstydningar som möjligen kunde och sannolikt skulle göras af dei artikeln förekommande mera allmänna och, om vi så få säga, theoretiska räsonnemangerna, uttryckligen och bestämdt förklarat sin mening i afseende på deras tillämpning. Den som läser denna framställning (i Aftonbladet för den 3 dennes), skall inse, att den motsägelse man vill finna emellan Aftonbladets förr och nu,l till största delen försvinner. Men månne ärligheten kan tillåta Aftonposten att uppmärksamma denna omständighet? I alla fall bör det otvunget medgifvas och l följer dessutom såsom en klar slutsats af de underrättelser, man dagligen läser i tidningarna om reaktionens öfvermakt för tillfället, att om republiken icke har bättre utsigter i framtiden, än för närvarande, så är den föga att tacka för, och vida sämre än en af demokratiska inrättningar och ett representatift styrelsesystem omgifven monarki. Aftonposten synes likväl icke hafva gjort sig rätt reda för orsakerna till nyssnämnda öfvermakt, hvaraf oron i sinnena förlänges och sakerna hindras att stadga sig. Dessa orsaker äro utan tvifvel flere samverkande; men den hufvudsakliga kan utan misstag sägas hafva bestått deri, att del! demokratiska eller, om man så vill kalla dem, de republikanska opinionerna vid de sista valen hade sönderfallit i två partier, medan åter alla de reaktionära eller antirepublikanska nyanserna hade förenat och väl disciplinerat sig. Hade de förstnämnda hållit ihop, så hade de genom sitt sammanräknade antal segrat. Hvad var då orsaken, att de ej kunde komma öf-! verens? Jo, att de ädlare republikanerna, sådana som Lamartine, Dupont de VEure, Arago, Armand Marrast, Garnier Pages m. fl. icke ville förena sig med de mera vilda och svärmande ledamöterne af berget,, som sträfva efter en konventsregering, och hvilkas under namn af! socialism utspridda läror och åsigter icke nöja sig med en successif förbättring utan genom j vissa våldsamma förslag, såsom t. ex. i finan-) serna om ett pappersmynt med tvungen kurs, räntefria låneinrättningar åt handtverkare och i den yttre politiken en allmän republikansk propaganda, alltför ögonskenligt sätta samhällets fred, grundvalar och bestånd på spel. Afdettat skäl nödgades de sansade republikanerne, som man vanligen benämner Nationals parti, och till hvilka general Cavaignac äfven hör, bilda en serskild förening under namnet les amis de la constitution; men detta parti kunde ej erhålla pluralitet, utan flere af dess utmärktaste medlemmar blefvo alldeles skjutne åt sidan, dels derföre att socialisternes programm förespeglade stora fördelar åt massan, bland hvilken en stor del ännu icke lärt sig inse det bedrägliga i dessa förespeglingar; dels också derföre, att en del af arbetsklassen ännu hyste stor antipati såväl mot den gamla nationälförsamlingen i allmänhet, för nationalverkstädernas brådstörtade upplösning, som emot regeringen och Cavaignac serskildt, för det han i Juni lät insurrektionen fortgå och barrikader uppresas på alla punkter af hufvudstaden, för att derefter angripa och gå tillväga emot dem såsom emot fiender i en fästning, hvarigenom ett blodbad uppstod, och slutligen för det en ofantlig mängd menniskor, som vid det till-! fället grepos, blefvo deporterade, utan attl hinna undergå formlig ransakning. Dessa omständigheter hade lemnat många sår efter sig och hos en stor del af arbetarne väckt mera fiendskap emot Cavaignac och provisoriska regeringen, än emot sjelfva reaktionärerna, samt gåfvo socialisterne ett gynnande tillfälle att bland dem värfva anhängare. Detta besynnerliga förhållande å ena sidan, och å den andra fransmännens svärmande dyrkan för den gigantiske Napoleon, hvilken föranledde hans brorsons val till president, torde någorlunda kunna förklara att reaktionärerne med sin väl organiserade sammanhållning fingo ett stort öfvertag, hvaraf de nu begagna sig. Dessa förhållanden lära väl ock fortfara ännu en tid. Men lika säkert synes: det oss å andra sidan, att om reaktiönen ej skulle känna sig nog stark för att våga ett försök att störta sjelfva republiken eller förstöra den till dess väsende, innan den. nuvarande presidentens regeringstid går till ända, så skola sjelfva öfverdrifterne i dess bemödanden emot demokratien ånyo stärka den sednares sak. Man skall då få se helt andra resultater vid nästa val; och republiken, befriad från de värsta ytterligheterna å bådal sidor, i samma mån som monarkisterne inse att deras bemödanden äro förgäfves, och mas-! san att socialisterne dårat dem med en hop bländverk, skall stå på en fastare grundval och utveckla sig till den: sjelfstyrelse, som utgör fransmännens väsentliga behof, för att befästa sig mot framtida skakningar och småningom,