eningen ej mindre stadens polismyndighet än ve-l
derbörande- mästare och gesäller, att hos föreningen
anmäla sådana fabriks- och handtverksarbetare, som,
genom sitt ovärdiga uppförande, göra sig förtjentaj
att uteslutas från fria och hederliga arbetares säll-
skap, samt de förmåner dessa sistnämnde författ-!
ningsenligt tillkomma.
— Aftonposten har nu ett par dagar varit!
sysselsatt att ådagalägga den motsägelse, som
skall äga rum emellan Aftonbladets åsigt oml
den Franska republiken i Juli 1848 och 1849.
För detta ändamål har Aftonposten med be-
gärlighet bemäktigat sig en artikel i denna
tidning för ett par veckor sedan med titeln:
De sociala motsatserna, och aftryckt utdrag
deraf, i parallel med ett yttrande i Aftonbla-
det i Juli sistlidet år. Hvad nu artikeln om
de sociala motsatserna beträffar, så må det först
anmärkas, att Aftonposten tyst och stilla för-
bigått en framställning, hvilken måste betrak-
tas såsom slutet på artikeln och hvari redak-
tionen, väl inseende d2 misstydningar som möj-
ligen kunde och sannolikt skulle göras af dei
artikeln förekommande mera allmänna och, om
vi så få säga, theoretiska räsonnemangerna, ut-
tryckligen och bestämdt förklarat sin mening
i afseende på deras tillämpning. Den som lä-
ser denna framställning (i Aftonbladet för den
3 dennes), skall inse, att den motsägelse man
vill finna emellan Aftonbladets förr och nu,l
till största delen försvinner. Men månne är-
ligheten kan tillåta Aftonposten att uppmärk-
samma denna omständighet?
I alla fall bör det otvunget medgifvas och l
följer dessutom såsom en klar slutsats af de
underrättelser, man dagligen läser i tidningarna
om reaktionens öfvermakt för tillfället, att om
republiken icke har bättre utsigter i framti-
den, än för närvarande, så är den föga att
tacka för, och vida sämre än en af demokra-
tiska inrättningar och ett representatift sty-
relsesystem omgifven monarki. Aftonposten
synes likväl icke hafva gjort sig rätt reda för
orsakerna till nyssnämnda öfvermakt, hvaraf
oron i sinnena förlänges och sakerna hindras
att stadga sig. Dessa orsaker äro utan tvifvel
flere samverkande; men den hufvudsakliga kan
utan misstag sägas hafva bestått deri, att del!
demokratiska eller, om man så vill kalla dem,
de republikanska opinionerna vid de sista va-
len hade sönderfallit i två partier, medan åter
alla de reaktionära eller antirepublikanska ny-
anserna hade förenat och väl disciplinerat sig.
Hade de förstnämnda hållit ihop, så hade de
genom sitt sammanräknade antal segrat. Hvad
var då orsaken, att de ej kunde komma öf-!
verens? Jo, att de ädlare republikanerna, så-
dana som Lamartine, Dupont de VEure, Arago,
Armand Marrast, Garnier Pages m. fl. icke ville
förena sig med de mera vilda och svärmande
ledamöterne af berget,, som sträfva efter en
konventsregering, och hvilkas under namn af!
socialism utspridda läror och åsigter icke nöja
sig med en successif förbättring utan genom j
vissa våldsamma förslag, såsom t. ex. i finan-)
serna om ett pappersmynt med tvungen kurs,
räntefria låneinrättningar åt handtverkare och
i den yttre politiken en allmän republikansk
propaganda, alltför ögonskenligt sätta samhällets
fred, grundvalar och bestånd på spel. Afdettat
skäl nödgades de sansade republikanerne, som
man vanligen benämner Nationals parti, och
till hvilka general Cavaignac äfven hör, bilda
en serskild förening under namnet les amis
de la constitution; men detta parti kunde ej er-
hålla pluralitet, utan flere af dess utmärktaste
medlemmar blefvo alldeles skjutne åt sidan,
dels derföre att socialisternes programm före-
speglade stora fördelar åt massan, bland hvilken
en stor del ännu icke lärt sig inse det bedräg-
liga i dessa förespeglingar; dels också derföre,
att en del af arbetsklassen ännu hyste stor
antipati såväl mot den gamla nationälförsam-
lingen i allmänhet, för nationalverkstädernas
brådstörtade upplösning, som emot regeringen
och Cavaignac serskildt, för det han i Juni
lät insurrektionen fortgå och barrikader upp-
resas på alla punkter af hufvudstaden, för att
derefter angripa och gå tillväga emot dem så-
som emot fiender i en fästning, hvarigenom
ett blodbad uppstod, och slutligen för det en
ofantlig mängd menniskor, som vid det till-!
fället grepos, blefvo deporterade, utan attl
hinna undergå formlig ransakning. Dessa om-
ständigheter hade lemnat många sår efter sig
och hos en stor del af arbetarne väckt mera
fiendskap emot Cavaignac och provisoriska re-
geringen, än emot sjelfva reaktionärerna, samt
gåfvo socialisterne ett gynnande tillfälle att
bland dem värfva anhängare. Detta besynner-
liga förhållande å ena sidan, och å den andra
fransmännens svärmande dyrkan för den gigan-
tiske Napoleon, hvilken föranledde hans bror-
sons val till president, torde någorlunda kunna
förklara att reaktionärerne med sin väl orga-
niserade sammanhållning fingo ett stort öfver-
tag, hvaraf de nu begagna sig. Dessa förhål-
landen lära väl ock fortfara ännu en tid. Men
lika säkert synes: det oss å andra sidan, att
om reaktiönen ej skulle känna sig nog stark
för att våga ett försök att störta sjelfva repu-
bliken eller förstöra den till dess väsende, in-
nan den. nuvarande presidentens regeringstid
går till ända, så skola sjelfva öfverdrifterne i
dess bemödanden emot demokratien ånyo stärka
den sednares sak. Man skall då få se helt an-
dra resultater vid nästa val; och republiken,
befriad från de värsta ytterligheterna å bådal
sidor, i samma mån som monarkisterne inse
att deras bemödanden äro förgäfves, och mas-!
san att socialisterne dårat dem med en hop
bländverk, skall stå på en fastare grundval och
utveckla sig till den: sjelfstyrelse, som utgör
fransmännens väsentliga behof, för att befästa
sig mot framtida skakningar och småningom,