alsondrad Itran den andra. Sasom barn ochi
ynglingar hysa de olika skolornas alumner en
viss afvoghet mot hvardera, och såsom män
och medborgare känna desamme ej mera igen
hvarandra, aflägsna sig från hvarandra alltmera
med åren, äfvrn till följe af förhållanden i lif-;
vet och samhället. Och har ej erfarenheten;
ibland oss visat sig vara ungefär densamma?:i
Det är sannt, att den tillvexande civilisationen
i någon mån småningom jemnat förhållandena
och att en förändring af samhällsskicket, somj
går ut på en billigare fördelning af de med-
borgerliga rättigheterna, visserligen skall bryta
detta kasttvång, hvars tryckning kännes i bå-
de det enskilda och offentliga lifvet; men lika
sannt är det, att endast ett i grunden förän-
dradt skolväsende fullkomligt upphäfver det-
samma 3). Det är derföre regeringen i denna
punkt, 1 förordnandet om de olika bildnings-
lineernas sammanslående, inlagt så mycken för-
tjenst om både stat och skola; och hvad detta
lagstadgande angår, är regeringen väl värd fol-
kets tacksamhet, samt förtjent att vara ett fö-
redöme för andra regeringar.
De obestämdheter eller rättare sagdt motsä-
gelser, som dock vid denna punkt i cirkuläret
förekomma, äro i den åberopade Aftonblads-
artikeln så tydligt uppvisade, att ingenting der-
till behöfver eller kan läggas. Regeringen an-
befaller införandet af den ,ambulatoriska läs-
ordningen, sist vårterminen 1850, men sko-
lornas förening får bero på omständigheternas
medgörlighet och försiggå så fort ske kan,
och den ambutoriska läseordningens utsträck-
ning öfver hela läroverket lemnas åt eforernes
och lärarepluralitetens godtfinnande. Häri lig-
ger tvifvelsutan en knut, som blott kan sön-
derhuggas, icke lösas.
Beträffande hoppet om reformens snara ge-
nomförande kunna vi ej annat än instämma
deruti, att saken icke blifvit anförtrodd åt de
bered villigaste händer. Af eforernes och gym-
nasiilärarepluralitetens godtfinnande, har man
icke mycket att vänta. Men saken torde slå
bättre ut, än man nu fruktar, utan att man
derföre har regeringen att tacka. Det är en
känd sak, att många skollärare och ej så få
gymnasiilärare äro ense i att verkligen önska
reform. På sådant sätt finnes redan nu, på
åtskilliga ställen åtminstone, en pluralitet med
håg för reformens verkställande. Ty att med
lärarne menas gymnasiets och skolans sam-
mantagna lärarepersonal, taga vi för afgjordt.
Om så är, kunne vi hoppas att inom kort,
såvida man får döma efter hvad som förlju-
des från åtskilliga håll, åtminstone på fem
eller sex ställen i Sverige, fullständiga läroverk
snart skola uppstå efter den norm, cirkuläret
föreskrifver. Vinna dessa läroverk förtroende,
visa de sitt företräde, och något annat bör
man icke vänta, så skola de genom exemplet
och opinionens påtryckning inom kort fram-
tvinga en konform läroverkens omgestaltning
öfver allt. Hittills har Nya Elementarskolan
i Stockholm stått såsom en enstaka nyhet,
med undantag af ett eller par mer eller min-
dre liknande efterbildningar. Får man nu se
fenomenet upprepa sig i flera exemplar, och
detta midt på det gamla gebietet, så fatta den
gamla skolans vänner fullt förtroende till sa-
ken och önska eftergöra den. Grannen blir
alltid förr efterbärmad än den aflägset boende.
Men äfven det bästa fallet förutsatt, att efo-
rerne och lärarne öfverensstämde i en liflig
önskan för reformens genomförande, återstår!
dock en ånnan svårighet, hvarpå vi fäste upp-
märksamheten. Om olägenheter, som man kan j
vänta, är ej värdt att tala: vi vilje blott i
förbigående nämna den med visshet inträffande
händelse, att en och annan lektor vägrar att
öfvertaga all skyldighet utöfver den, till hvil-
ken han på grund af fullmakt har förbindelse.
Ty denna olägenhet häfves dock derigenom,
att en suppleant sättes till hans biträde, som
äger att från den gräns, vid hvilken lektorns
ämnesläsning uppifrån nedåt upphör, fortsätta
undervisningen till slutet. Svårigheten, vi
mena, består deri, att, sedan öfverenskommelse
träffats att införa den ambulatoriska läseord-
ningen i det fullständiga läroverket, finna skick-
liga lärare för alla ämnen. Ty man kan förmoda,
att åtminstone hälften af lektorerne, missnöjda
med den nya ordningen, söka draga sig undan
så fort ske kan; men månne väl i allmänhet
skolmännen (klasslärarne) äro förberedde att, så
som lektorerne hit ills, välja ett visst under-
visningsämne och sköta det med skicklighet,
ambulatoriskt, uppifrån den öfversta ordningens
lärjungar? Och om äfven dessa skollärare be-
finnas ganska skickliga uti ett och annat ämne,
skall likväl den lyckliga omständigheten oftal
inträffa, att gradualbetygen äro så olika, att
inom denna skollärarepersonal förefinnes en så-
dan mångfald af kunskaper, att hvarje ämne
blir väl representeradt? Vi förmode knappt
detta komma att inträffa. Men denna svårighet
torde kunna afhjelpas genom särskild omtanka
för tillfället vid särskilda läroverk; och en
reglementering för sådana fall hade väl icke
varit på sitt ställe, helst det vid öfvergångar
från ett till ett annat i allmänhet är omöjligt,
att med sträng konseqvens genomföra ett de-l
taljeradt lagstadgande.
Flera nödiga bestämningar saknas i cirkulä-
ret, hvilket ger förhoppning om, att den nya
Skollagen snart blifver synlig.
I afseende på konsistoriernas och skolornas
styrelse ansluta vi oss helt och hållet till det,
som öfver det ämnet blifvit yttradti den om-
nämnda Aftonbladsartikeln, men kunna ej un-
de deltagandes numerär och verksamhet. Ja, man
hoppas till och med, att i detta fenomen kunna se
en begynnelse till ett så beskaffadt pedagogiskt in-
stitut, som det, hvarom vi talat. .
3) Redan nu har man i allmänna lifvet exempel på
hvad det betyder, att åtminstone för ett eller an-
nat år i barndomen eller upgdomen hafva njutit
undervisning vid ett gemensamt läroverk. Mån-
gen, af hög börd och sedermera upphöjd på en
betydande plats i samhället, har visat att han, tilll
följe af sitt fordna skolkamratskap med bonde-l
eller borgaresonen (som utan alldeles sällsynta na-
tursgåfvor icke kommer högt), varit fortfarande
ofanlana