alsondrad Itran den andra. Sasom barn ochi ynglingar hysa de olika skolornas alumner en viss afvoghet mot hvardera, och såsom män och medborgare känna desamme ej mera igen hvarandra, aflägsna sig från hvarandra alltmera med åren, äfvrn till följe af förhållanden i lif-; vet och samhället. Och har ej erfarenheten; ibland oss visat sig vara ungefär densamma?:i Det är sannt, att den tillvexande civilisationen i någon mån småningom jemnat förhållandena och att en förändring af samhällsskicket, somj går ut på en billigare fördelning af de medborgerliga rättigheterna, visserligen skall bryta detta kasttvång, hvars tryckning kännes i både det enskilda och offentliga lifvet; men lika sannt är det, att endast ett i grunden förändradt skolväsende fullkomligt upphäfver detsamma 3). Det är derföre regeringen i denna punkt, 1 förordnandet om de olika bildningslineernas sammanslående, inlagt så mycken förtjenst om både stat och skola; och hvad detta lagstadgande angår, är regeringen väl värd folkets tacksamhet, samt förtjent att vara ett föredöme för andra regeringar. De obestämdheter eller rättare sagdt motsägelser, som dock vid denna punkt i cirkuläret förekomma, äro i den åberopade Aftonbladsartikeln så tydligt uppvisade, att ingenting dertill behöfver eller kan läggas. Regeringen anbefaller införandet af den ,ambulatoriska läsordningen, sist vårterminen 1850, men skolornas förening får bero på omständigheternas medgörlighet och försiggå så fort ske kan, och den ambutoriska läseordningens utsträckning öfver hela läroverket lemnas åt eforernes och lärarepluralitetens godtfinnande. Häri ligger tvifvelsutan en knut, som blott kan sönderhuggas, icke lösas. Beträffande hoppet om reformens snara genomförande kunna vi ej annat än instämma deruti, att saken icke blifvit anförtrodd åt de bered villigaste händer. Af eforernes och gymnasiilärarepluralitetens godtfinnande, har man icke mycket att vänta. Men saken torde slå bättre ut, än man nu fruktar, utan att man derföre har regeringen att tacka. Det är en känd sak, att många skollärare och ej så få gymnasiilärare äro ense i att verkligen önska reform. På sådant sätt finnes redan nu, på åtskilliga ställen åtminstone, en pluralitet med håg för reformens verkställande. Ty att med lärarne menas gymnasiets och skolans sammantagna lärarepersonal, taga vi för afgjordt. Om så är, kunne vi hoppas att inom kort, såvida man får döma efter hvad som förljudes från åtskilliga håll, åtminstone på fem eller sex ställen i Sverige, fullständiga läroverk snart skola uppstå efter den norm, cirkuläret föreskrifver. Vinna dessa läroverk förtroende, visa de sitt företräde, och något annat bör man icke vänta, så skola de genom exemplet och opinionens påtryckning inom kort framtvinga en konform läroverkens omgestaltning öfver allt. Hittills har Nya Elementarskolan i Stockholm stått såsom en enstaka nyhet, med undantag af ett eller par mer eller mindre liknande efterbildningar. Får man nu se fenomenet upprepa sig i flera exemplar, och detta midt på det gamla gebietet, så fatta den gamla skolans vänner fullt förtroende till saken och önska eftergöra den. Grannen blir alltid förr efterbärmad än den aflägset boende. Men äfven det bästa fallet förutsatt, att eforerne och lärarne öfverensstämde i en liflig önskan för reformens genomförande, återstår! dock en ånnan svårighet, hvarpå vi fäste uppmärksamheten. Om olägenheter, som man kan j vänta, är ej värdt att tala: vi vilje blott i förbigående nämna den med visshet inträffande händelse, att en och annan lektor vägrar att öfvertaga all skyldighet utöfver den, till hvilken han på grund af fullmakt har förbindelse. Ty denna olägenhet häfves dock derigenom, att en suppleant sättes till hans biträde, som äger att från den gräns, vid hvilken lektorns ämnesläsning uppifrån nedåt upphör, fortsätta undervisningen till slutet. Svårigheten, vi mena, består deri, att, sedan öfverenskommelse träffats att införa den ambulatoriska läseordningen i det fullständiga läroverket, finna skickliga lärare för alla ämnen. Ty man kan förmoda, att åtminstone hälften af lektorerne, missnöjda med den nya ordningen, söka draga sig undan så fort ske kan; men månne väl i allmänhet skolmännen (klasslärarne) äro förberedde att, så som lektorerne hit ills, välja ett visst undervisningsämne och sköta det med skicklighet, ambulatoriskt, uppifrån den öfversta ordningens lärjungar? Och om äfven dessa skollärare befinnas ganska skickliga uti ett och annat ämne, skall likväl den lyckliga omständigheten oftal inträffa, att gradualbetygen äro så olika, att inom denna skollärarepersonal förefinnes en sådan mångfald af kunskaper, att hvarje ämne blir väl representeradt? Vi förmode knappt detta komma att inträffa. Men denna svårighet torde kunna afhjelpas genom särskild omtanka för tillfället vid särskilda läroverk; och en reglementering för sådana fall hade väl icke varit på sitt ställe, helst det vid öfvergångar från ett till ett annat i allmänhet är omöjligt, att med sträng konseqvens genomföra ett de-l taljeradt lagstadgande. Flera nödiga bestämningar saknas i cirkuläret, hvilket ger förhoppning om, att den nya Skollagen snart blifver synlig. I afseende på konsistoriernas och skolornas styrelse ansluta vi oss helt och hållet till det, som öfver det ämnet blifvit yttradti den omnämnda Aftonbladsartikeln, men kunna ej unde deltagandes numerär och verksamhet. Ja, man hoppas till och med, att i detta fenomen kunna se en begynnelse till ett så beskaffadt pedagogiskt institut, som det, hvarom vi talat. . 3) Redan nu har man i allmänna lifvet exempel på hvad det betyder, att åtminstone för ett eller annat år i barndomen eller upgdomen hafva njutit undervisning vid ett gemensamt läroverk. Mången, af hög börd och sedermera upphöjd på en betydande plats i samhället, har visat att han, tilll följe af sitt fordna skolkamratskap med bonde-l eller borgaresonen (som utan alldeles sällsynta natursgåfvor icke kommer högt), varit fortfarande ofanlana