— det är godt! gör dermed hvad dig lyster! — Du är herren, och jag är slafven! Farväll Vid dessa ord gick markisinnan ut och återtog vägen till slottet. Vv Jan, sade gubben, då han såg markisinnar aflägsna sig; ja, jag vet att ni bar ett mar morbjerta, min fru, otillgängligt för allt slag: fruktan, utom den, som kallas samvetet. Mer den är tillräcklig, eller hur? Och det är ati köpa ett rykte af dygd till bra högt pris, di ni måste köpa det med er eviga fruktan; det Sr då sannt, att det rykte markisinnan dMAuray förvärfvat sig är så väl grundadt, att om sanningens röst en gång lät höra sig, skulle den anses som en nedrig smäderska! Men Gu vill hvad han vill, och bvad han gör är a hans eviga vishet föreskrifvet. Väl tänkt, svarade en ung och klingand röst, På den religiösa grundsats, som gubben undergifvenhet hade låtit undfalla sig. Pi mitt hedersord, min far, talar ni ej som pre dikareboken sjelf!, Achard vände sig om och blef varse Paul hvilken hade kommit just som markisinnan aflägsnat sig;n hans tankar voro så upp: tagna af det nyss slutade samtalet, att han ej hade märkt den unge sjömarnen. Denne, då han såg gubben ensam, närmade sig honom och fick höra de sista orden, på hvilka han svarade med sin vanliga godlynthet. Achard, förvånad öfver denna oväntade syn, betraktade honom, liksom för att bedja honom återupp. repa hvad han sagt. Jag sägern, sade Paul, att det är mer: storhet i den undfallande undergifvenheten, är i den tviflande filosofien. Det är en af vår: qväkares grundsatser, som jag, till min evig: välfärd, skulle velat hafva oftare i bjertat äl på läpparna.n Förlåt, min herrey, sade gubben, då har såg vår unge äfventyrare, med ena foten på tröskeln, orörligt betrakta honom; men kar jag få veta hvem ni är?) För ögonblicket,, svarade Paul, i det han,