af vigt äfven derföre, att icke otvetydiga tecken visat sig på Svenske Thronföljarens benä genhet för Adeln, och vi veta temligen säkert att många af de uttryck, ryktet i detta hänse ende efter den unge Fursten berättar, ej allde les sakna grund. Det är icke så att undra på det en ung man, med poetisk uppfattning, se uti medeltidens feodalvälde och Riddarväser något romantiskt och sublimt. Går man lite längre än till den skimrande ytan, så finne; man visserligen derunder det hemskaste bar bari, spår af ett olidligt förtryck, rofferi och mord, af de vildaste kränkningar utaf alla reli gionens och sedlighetens bud; men denna skugg sida ser man ej, då man uppfattar medeltider med ungdomlig, oerfa en blick; man ser di blott de ridderliga bragderna,de granna torner: spelen och de lysande festern2, som genljud: af trubadurernas sånger. Det är Konung Fredrik Wilhelms i Preussen olycka, att han för mycket drömt sig in i dessa tider; det kan än nu blifva mången Furstes och månget ädelt folk: olycka. Lyckligt vore derföre om Furstar mer poetiska känslor kunde komma i tillfälle at lära sig inse alt det kan ligga mycket poesi en mängd små, obetydliga varelser och förhål landen, som nu undfalla deras uppmärksamhet Kanske skulle man ej finna den der ståtlige tappre riddaren så poetisk, om man kunde hörs de jemmerrop cch förbannelser, som följa efte: honom, der han framgår. Vare dock dermed buru som helst; vi vilje återkomma till ämnet om Svenska Adeln. V vilje ej tala om detta stånds (ty märk: det är om ståndet vi tala!) dåd under längst förflutn: tider, deras Bemödanden att hålla Sverige undei det danska oket, hvarifrån vi räddades af Engelbrecht och Gustaf Wasa, endast genom Guds och Sveriges allmoges hjelp; ej om Adelns intriger mot Erik XIV och bondekungen Carl IX; dessa förbrytelser må vara försonta i någon mån genom deras förtjenster under Gusta! Adolf. Vi vilje ej heller fästa oss vid deras snikna rofferier af kronogodsen under Gusta! och Christina; ej vid deras beteende under förmyndare-regeringen och deras bemödanden att göra den svenske bonden lifegen — allt detta må vara straffadt och försonadt genom Car XI:s stränga, ofta grymma räfst. Men vi komma till de tider, då Adeln, äfven sedan den nästan upphört att vara jord-adel och blfvil förvandlad till hvad den nu hufvudsakligen är en embetsmanna-adel, utöfvade sitt förderfligs inflytande på Sveriges regering. Det var Adeln, som begynte konungamaktens tillintetgörelse och isynnerhet Arfrikets upphäfvande efter Car! XII:s död, och gjorde drottning Ulrika Eleonor och hennes gemål til dockor i sina händer. Om den förtjenar fädernes!andets tacksamhet, för det den störtade envålds-regeringen, så låg deri ålminstone ingen dess förtjenst af konungamakten. Vi veta huru Adeln begagnade den makt, den tillskansat sig; huru dess båda partier, som sträfvade allenast efter eget välde, ej efter landets väl, bragte riket i förfall, och införde en skräckregering som var föga bättre, om också mindre blodig, än demokratiens skräckregeringar på 90:talet. Budenbrocks och Lewenhaupts afrättningar äro blott 2:ne af exemplen härpå. Men glanspunkten af dess beteende, det mest i ögonen fallande beviset på dess omhugnad af konungamakten hafva vi uti 17356 års händelser. Det torde vara skäl att något dröja härvid. Vi veta huru Konung Adolf Fredrik, trött vid Rådets förmyndareskap, hänskjöt till Ständerna att. dömma mellan sig och Rådet. Resultatet blef att detta erhöll en namnstämpel, att begagna, då Konungen vägrade sin underskrift. Då Konungen under tiden begärde indragning af en honom förnärmande skrift, försvarade Rådet ,rättigheten att skrifva om konstitutionen och regeringssättet, såsom ett essentiale af fribheten,, hvaremot en kritik af samma skrift blef af bödeln offentligen bränd. Alla de förnärmelser, som härefter ytterligare drabbade Konungens anseende och person, i förening med Lovisa Ulrikas intriger, föranledde en sammansvärjning, hvars ändamål var att utvidga konungamakten till hvad den varit under Konung Gustaf Adolf. Planen upptäcktes, och svenska Adeln straffade med dödsstraff 43 personer som arbetat derför; hvarförutan 53 personer träffades af andra straff, såsom spö, skämpåle, landsflykt m. m.). Vi rysa att nämna alla de grymheter och tortyrmedel, som föregingo dessa domar; men visst är att den sednare tidens Jacobiner voro mindre grymma än 1756 års aristokrati. Redan förut hade man i Sekreta-utskottet klagat öfver, att undervisningen i de offentliga lärohusen ännu grundade sig på monarkiska ideer, och undersåtarnes lydnad derefter afmättes); redan förut hade en Biskop, som i allt lydde, den maktägande Adeln, yttrat offentligen i sitt stånd: ideen att Ständer kunna fela, är emot rikets fundamentallag),, och derigenom erkänt den i sednare tider så förkättrade grundsatsen af folksuveräniteten. Hvad Adeln sedermera brutit, t. ex. uti Anjalaförbundet, må den anses hafva försonat dels genom sitt motstånd mot Gustaf HI:s envåldsplaner, dels genom vissa eftergifter vid4809 års riksdag. Vi hafva ej heller anfört dessa fakta för att upprifva gamla sår, utan för att visa det falska i Adelns påstående att den skulle vare ett stöd för konungamakten. Såsom hvarje minoritet söker den nu sluta sig till och uppehålla konungamakten, för att af den stödjas tillbaka; men engång i majoriteten — en tid som vi böra hoppas aldrig skall inträffa — skulle den snart föra elt annat språk. Förkärningar häraf hafva ej varit långt borta, ty yttranden fälldes i detta fall förl. riksdag, som började med lyckliga auspicier för de konservativa, af en grefve A. Gyldenstolpe, en friherre R. Cederström m, fl., som voro ganska betecknande. Hade ej Februarirevolutionen kommit emellan, så torde den afgångna regeringen ej sluppit för så godt pri5, och så hade det rörande tal, de ) Se handlingar till Skandinaviens Historia, Tom. 413, pag. 278. SE -X F Il AR DD LR RAR