af vigt äfven derföre, att icke otvetydiga tec-
ken visat sig på Svenske Thronföljarens benä
genhet för Adeln, och vi veta temligen säkert
att många af de uttryck, ryktet i detta hänse
ende efter den unge Fursten berättar, ej allde
les sakna grund. Det är icke så att undra på
det en ung man, med poetisk uppfattning, se
uti medeltidens feodalvälde och Riddarväser
något romantiskt och sublimt. Går man lite
längre än till den skimrande ytan, så finne;
man visserligen derunder det hemskaste bar
bari, spår af ett olidligt förtryck, rofferi och
mord, af de vildaste kränkningar utaf alla reli
gionens och sedlighetens bud; men denna skugg
sida ser man ej, då man uppfattar medeltider
med ungdomlig, oerfa en blick; man ser di
blott de ridderliga bragderna,de granna torner:
spelen och de lysande festern2, som genljud:
af trubadurernas sånger. Det är Konung Fre-
drik Wilhelms i Preussen olycka, att han för
mycket drömt sig in i dessa tider; det kan än
nu blifva mången Furstes och månget ädelt folk:
olycka. Lyckligt vore derföre om Furstar mer
poetiska känslor kunde komma i tillfälle at
lära sig inse alt det kan ligga mycket poesi
en mängd små, obetydliga varelser och förhål
landen, som nu undfalla deras uppmärksamhet
Kanske skulle man ej finna den der ståtlige
tappre riddaren så poetisk, om man kunde hörs
de jemmerrop cch förbannelser, som följa efte:
honom, der han framgår.
Vare dock dermed buru som helst; vi vilje
återkomma till ämnet om Svenska Adeln. V
vilje ej tala om detta stånds (ty märk: det är
om ståndet vi tala!) dåd under längst förflutn:
tider, deras Bemödanden att hålla Sverige undei
det danska oket, hvarifrån vi räddades af En-
gelbrecht och Gustaf Wasa, endast genom Guds
och Sveriges allmoges hjelp; ej om Adelns in-
triger mot Erik XIV och bondekungen Carl
IX; dessa förbrytelser må vara försonta i någon
mån genom deras förtjenster under Gusta!
Adolf. Vi vilje ej heller fästa oss vid deras
snikna rofferier af kronogodsen under Gusta!
och Christina; ej vid deras beteende under för-
myndare-regeringen och deras bemödanden att
göra den svenske bonden lifegen — allt detta
må vara straffadt och försonadt genom Car
XI:s stränga, ofta grymma räfst. Men vi kom-
ma till de tider, då Adeln, äfven sedan den
nästan upphört att vara jord-adel och blfvil
förvandlad till hvad den nu hufvudsakligen är
en embetsmanna-adel, utöfvade sitt förderfligs
inflytande på Sveriges regering. Det var Adeln,
som begynte konungamaktens tillintetgörelse
och isynnerhet Arfrikets upphäfvande efter Car!
XII:s död, och gjorde drottning Ulrika Eleonor
och hennes gemål til dockor i sina händer.
Om den förtjenar fädernes!andets tacksamhet,
för det den störtade envålds-regeringen, så låg
deri ålminstone ingen dess förtjenst af konun-
gamakten. Vi veta huru Adeln begagnade den
makt, den tillskansat sig; huru dess båda par-
tier, som sträfvade allenast efter eget välde, ej
efter landets väl, bragte riket i förfall, och in-
förde en skräckregering som var föga bättre,
om också mindre blodig, än demokratiens skräck-
regeringar på 90:talet. Budenbrocks och Lewen-
haupts afrättningar äro blott 2:ne af exemplen
härpå. Men glanspunkten af dess beteende, det
mest i ögonen fallande beviset på dess omhug-
nad af konungamakten hafva vi uti 17356 års
händelser. Det torde vara skäl att något drö-
ja härvid.
Vi veta huru Konung Adolf Fredrik, trött
vid Rådets förmyndareskap, hänskjöt till Stän-
derna att. dömma mellan sig och Rådet. Re-
sultatet blef att detta erhöll en namnstämpel,
att begagna, då Konungen vägrade sin under-
skrift. Då Konungen under tiden begärde in-
dragning af en honom förnärmande skrift, för-
svarade Rådet ,rättigheten att skrifva om kon-
stitutionen och regeringssättet, såsom ett essen-
tiale af fribheten,, hvaremot en kritik af sam-
ma skrift blef af bödeln offentligen bränd. Al-
la de förnärmelser, som härefter ytterligare drab-
bade Konungens anseende och person, i förening
med Lovisa Ulrikas intriger, föranledde en sam-
mansvärjning, hvars ändamål var att utvidga
konungamakten till hvad den varit under Ko-
nung Gustaf Adolf. Planen upptäcktes, och
svenska Adeln straffade med dödsstraff 43 per-
soner som arbetat derför; hvarförutan 53 per-
soner träffades af andra straff, såsom spö, skäm-
påle, landsflykt m. m.). Vi rysa att nämna
alla de grymheter och tortyrmedel, som före-
gingo dessa domar; men visst är att den sed-
nare tidens Jacobiner voro mindre grymma än
1756 års aristokrati. Redan förut hade man i
Sekreta-utskottet klagat öfver, att undervis-
ningen i de offentliga lärohusen ännu grunda-
de sig på monarkiska ideer, och undersåtarnes
lydnad derefter afmättes); redan förut hade
en Biskop, som i allt lydde, den maktägande
Adeln, yttrat offentligen i sitt stånd: ideen att
Ständer kunna fela, är emot rikets fundamen-
tallag),, och derigenom erkänt den i sedna-
re tider så förkättrade grundsatsen af folksuve-
räniteten.
Hvad Adeln sedermera brutit, t. ex. uti An-
jalaförbundet, må den anses hafva försonat dels
genom sitt motstånd mot Gustaf HI:s envålds-
planer, dels genom vissa eftergifter vid4809
års riksdag. Vi hafva ej heller anfört dessa
fakta för att upprifva gamla sår, utan för att
visa det falska i Adelns påstående att den skul-
le vare ett stöd för konungamakten. Såsom
hvarje minoritet söker den nu sluta sig till och
uppehålla konungamakten, för att af den stöd-
jas tillbaka; men engång i majoriteten — en tid
som vi böra hoppas aldrig skall inträffa — skulle
den snart föra elt annat språk. Förkärningar
häraf hafva ej varit långt borta, ty yttranden
fälldes i detta fall förl. riksdag, som började
med lyckliga auspicier för de konservativa, af
en grefve A. Gyldenstolpe, en friherre R. Ce-
derström m, fl., som voro ganska betecknande.
Hade ej Februarirevolutionen kommit emellan,
så torde den afgångna regeringen ej sluppit för
så godt pri5, och så hade det rörande tal, de
) Se handlingar till Skandinaviens Historia, Tom.
413, pag. 278.
SE -X F Il AR DD LR RAR