nn
ej, utan att dess död genljudar i dess moders
bjerta. Med ett ord, jag skall säga honom,
om så fordras, att jag älskar en annan, att jag
ej älskar honom och ait jag aldrig kan älska
honom !
Nåvä!! säg honom allt dettay, utbrast Ema-
nuel, otålig öfver så mycken enträgenhet; och
samma afton skola vi skrifva under kontrak-
tet och följande dagen är du friherrinna de
Lectoure )
Och dån, svarade Marguerite, då skall jag
verkligen blifva den olyckligaste qvinna på jor-
den, ty jag har en bror, hvilken jag ej kan
älska, och en man för hvilken jag ej kan hafva
aktning! - Farväl, Emanuel; tro mig, detta kon-
trakt är ej ännu underskrifvet!
Vid dessa ord gick Marguerite ut, med för-
tviflan målad på-sitt ansigte; med denna långa
och djupa Tförtvillen, på hvilken ingen makt
kan verka. Också biet Emanuel öfvertygad,
ej som han hade hoppats, om en vunnen se-
ger, men väl att han skulle få en svår strid
att hämpa, och han såg henne aflägsna sig med
en ej utan rörelse blandad oro. Efter ett ö-
gonblicks tystnad och orörlighet vände han
sig om och blef varse kapten Paul, hvilken
han hade alldeles glömt och som nu stod upp-
rätt i dörren till kabinettet. Genast tänkte
han på vigten af, att i en dylik omständighet
få i sina händer de papper, som kapten Paul
hade erbjudit honom, hvarpå ban bastigt satte
sig ned till eu bord, tog papper och penna
och vände sig till Pauli och sade:
Nu, min herre, äro vi ensamma, och ingen-
ting hindrar oss att afsluta vår affir. I hvilka
ordalag önskar ni att öfverenskommelsen blir
uppsatt? Diktera, jag är färdig att skrifva.n
Det är öfverflödigt, min herre., svarade
kapten Paul kallt.
Och hvarföre?
Jag har förändrat tanke.,